Hörseltest

Var hos min audionom idag. Vi bestämde då att göra ett hörseltest ifall Försäkringskassan vill ha in ett färskt nu i samband med alla utredningar. Testade både utan och med mitt CI. Utan, ja det resultatet håller ju sig jämnt i alla fall. Ingen hörsel på något av öroenn men känner lite vibrationer vid de mörkaste bastonerna. Och med CI såg det ganska bra ut, ligger på höger öra kring 30 db och på vänster kring 40 db, dock med glapp på den allra ljusaste tonen på båda öronen. Vi skämtade lite om att fördelen att vara verkligen stendöv utan mitt CI är ju att hörsel aldrig kan bli sämre =)

 

Även om jag hör toner relativt bra så har jag väldigt svårt att uppfatta tal, är stor skillnad mellan att höra och faktiskt kunna tolka ljuden.

 

Övade idag lite hos audionomen med att använda bara vänster implantat, det som är klart sämst. Började med att jag skulle upprepa vilken veckodag audionomen sa, vilket fungerade ganska bra. Sedan körde vi månader, det var desto svårare men lyckades efter att fråga om några gånger klara ungefär 50 % så kände mig ganska nöjd med det ändå om man tänker på att örat egentligen är stendövt sedan födsel.

Varför bryta Valborgstraditionen?

Ute regnar det och temperaturen ligger strax över 5 grader. Känns som att det är tradition på Valborg med dåligt väder, så varför bryta detta liksom?!

Du har plats 280 i kön och när jag väl nästan var framme...

Bröts samtalet efter 48 minuter i kö..... Irriterad som bara den. Avskyr verkligen när sådant händer och orkar just nu inte sätta mig i telefonkö lika länge igen... Kanske skall försöka att ringa FK direkt imorgon bitti kl 08 när de öppnar..

Startat med boendestöd

Igår var första gången som boendestödet besökte mig. Det var en delad upplevelse, mest innan de kom. Mycket handlar om bilden jag har av mig själv, att jag minsann skall klara allt själv. Mitt beslut på boendestöd handlar inte om att de skall lära mig att göra saker, jag kan städa, diska, tvätta och allt det där. Mest att mitt mående inte alltid gör att energin räcker till allt detta, måste prioritera och bromsa mig själv.

Igår gick vi igenom kylskåpet, kollade vad som var gammalt, kastade och gjorde rent. Idag gjorde vi samma sak med ett av köksskåpen. Oj vad mycket saker jag fick kasta säger jag bara. Lite dåligt samvete där. Boendestödet själv sa att hon skulle behöva hem och göra samma gallring hos sig själv ha ha=) Men det blev fint efter och nu hittar jag bättre sakerna i mina skåp och har fått betydligt bättre med plats. Tror att detta kan bli bra trots allt. Får ta lite pö om pö när det gäller att gå igenom och strukturera upp. Jag mår bäst när var sak har sin plats, men processen att ordna upp allt får väl ta sin tid.

Teamdag

Idag hade vi teamdag med jobbet. Upplägget var att vi skulle åka till Ånnaboda, inleda med fika, spela brännboll ta en promenad sedan lunch och därefter teambildande aktiviteter. En av de äldre kollegorna sa att han inte kunde vara med på brännbollen pga onda knän eller något sådant och föreslog att de som inte ville spela brännboll kunde åka iväg och ta en promenad längst en bäck med vackra vattenfall. Helt plötsligt ville alla promenera istället. Så vi tog bilarna och åkte iväg. Blev en ganska rejäl skogspromenad, superhärligt. Bjuder på ett par bilder från dagen

Får snart beställa taktiltolkning vid ridning i mörker

Kändes som att det höll på att få bli taktil tolkning ikväll. Vi red ute på fältet och det blev verkligen mörkt på slutet. Att inte höra lärare, min dåliga balans samt att det blev svårt att se tolken blev väl inte den bästa kombon. Vi skämtade och sa att nästa gån får jag nästan beställa taktiltolkning

Islandshäst med jobbet

Vi har en fritidsförening på jobbet som ordnar diverse aktiviteter. I höstas dök det upp intresse att rida islandshäst. Jag tog på mig att organisera upp det hela. Tre grupper blev det beroende på förkunskaper. Igår eftermiddag var jag själv med och red i den grupp som ville ha lite mer fatt. Jag fick en häst som var ganska känslig och skulle ridas med hackamore bett. Ett bett där hästen inte har något i munnen utan den påverkas endast genom tryckpunkter.

Vi hade en fantastisk tur i skogen och det blev ganska högt tempo med långa sträckor i galopp. Helt underbart

De senaste tio åren av mitt liv

Tänker tillbaka på mitt liv de senaste tio åren, otroligt mycket har hänt under denna tid såväl naturliga utvecklingar men också kraftig försämring av min funktionsnedsättning samt upptäckten och tillkomsten av flera. Jag har under denna period delvist mist min identitet, men utvecklat en ny och känner mig idag trygg med den jag är, döv med CI.

Jag är född 1986 uppväxt på landet tillsammans med mina föräldrar och min två och ett halvt år yngre bror.  Vid fyra års ålder upptäcktes ensidig dövhet, men några insatser eller extra stöd på grund av detta vidtogs aldrig, jag ansågs höra för bra! Börjad vid 6 års ålder förskoleklass och fick stöd av talpedagog för att lära mig säga alla ”sche” ljuden, schema, sjuk, kött, kikare, stjärna, kärna och så vidare.  Har svaga minnen av att jag hade svårt att höra när fröken läste sagor, jag flyttade närmare, och närmare för att försöka ta in vad hon sa. Annars trivdes jag i förskolan, tyckte om att leka, så länge det skedde på mina villkor helst med en eller ett par kompisar, men inte i en större grupp.  Första klass började jag i en liten landsbygdsskola, då vi endast var åtta elever i min klass slogs vi ofta ihop med andra, förskole klassen och klass 1, 2-3 och 4-6. Jag hade lätt för mig i skolan för de teoretiska ämnena, lärde mig snabbt att läsa, skriva och räkna. När jag läst journaler från min lågstadie-tid kan jag se att skolan uppmärksammat problem med sociala relationer samt bristande motorik, hade svårt att kasta bollar och problem med övningar så som att stå på ett ben etc. När jag var sju år remitterade skolan till en psykolog, har inget minne av detta. Den utredning som gjordes påvisade just problem med motoriken och till viss del relationer, men jag ansågs ej patologisk så inga åtgärder vidtogs. Vi skall också komma ihåg att detta skedde på tidigt nittiotal idag tror jag att skolan har mer kunskap och kan hantera liknande svårigheter på ett bättre sätt.

Under låg och mellanstadiet trivdes jag i skolan, kände trygghet, hade kamrater men kände mig också utanför. Tyckte om allt som var organiserat och strukturerat, men avskydde exempelvis lekdagar eller friluftsdagar. Var inte heller supertaggad inför skolresor, vilket säkert kunde upplevas som lite konstigt. Men rädslan hos mig var att inte veta vad som skulle ske, samt att jag på grund av bristande motorik och lite dålig balans kunde ha svårt för vissa lekar.

När jag skulle börja sjunde klass skulle den trygga lilla skolan med totalt ett 70 tal elever lämnas för flytt till centrala Hjo. Plötsligt kom jag till en skola med omkring 600 elever. Min klass var 28 stycken och vi fick gå i en gammal lokal som inte renoverats mycket sedan mina föräldrar gick där 30 år tidigare. Ljudmiljön var sämre, jag hade svårt att höra vad som sades och fick anstränga mig mera, någon hörapparat eller annan hörselteknik hade jag inte. Sättet att umgås på kom också att förändras, tidigare hade det varit mycket lek, nu var det mer tonårsprat i smågrupper. Dels var det svårt att höra viskningar och småpratet samt att det ställdes större krav på social kompetens. Tidigt började jag vantrivas, kom aldrig in i gruppen. Under det första halvåret kunde jag gå till skolan en hel dag utan att prata med någon klasskamrat. De tidigare tre tjejkompisarna från låg och mellanstadiet snackade skit om mig. Jag klarade mig ändå hyfsat rent undervisningsmässigt, engelskan var mitt stora hatarämne, att sitta och försöka lyssna på en cd-skiva eller än värre ett kassettband funkade inte för mig. Matte däremot var min starka sida, jag förstod siffrornas logik, var snabb och samtidigt noggrann. Ett halvår in i högstadiet var det en tjej i klassen som jag började umgås med, kom sedan att hålla ihop under hela högstadiet. Under de tre åren hade jag även lite kontakt med skolans kurator, hon var inne och jobbade med klassen för att försöka få mig mer delaktig i gänget, men lyckades inte riktigt. I efterhand tror jag det är en kombination av mobbingen, men också av att jag själv inte riktigt hade verktygen för att veta hur jag skulle bete mig. I klass åtta blev jag även nära vän med tre tjejer i årskursen under mig, plötslig var vi nu fler som kunde umgås, detta var väldigt skönt för mig. På rasterna spelade vi kort och småpratade. Höll på att missa att kunna söka till gymnasiet på då jag in i det längsta var underkänd i engelska, men i det sista fick jag ett godkänt betyg.

Gymnasievalet nalkades, var naturligt att fortsätta integrerat, jag hade ingen kontakt med andra hörselskadade och tyckte ändå det funkade ok i en klass med hörande. Dock kände jag att jag inte ville följa klassen till Tibro där de flesta skulle gå, istället blev det Jönköping och ledarskapsprofilen. Redan första veckan berättade jag för klassen om min hörselskada, jag fick positiv respons och de lovade att stötta mig. De gjorde de också, om läraren stod och pratade mot tavlan var det alltid någon som skrek att hen skulle vända sig om. Socialt fungerade gymnasiet mycket bättre, klassen var mindre, endast 15 elever och alla var ganska studiemotiverade. Målsättningen för mig var att bli gymnasielärare i matte och SO- ämnen. Under gymnasieperioden började jag också inse min hörselskada, jag skaffade hörapparat, blev mer aktiv inom Unga Hörselskadade och utvecklade en mer självsäker identitet. Som individuellt val på gymnasiet valde jag att läsa teckenspråk och lärde mig att bokstavera samt enklare meningar. Ett av mitt livs tuffaste händelser inträffade också under gymnasiet, en nära vän till mig som jag verkligen kunde prata om allt med omkom i en trafikolycka, bortgången tog jag hårt. Studenten nalkades och det var dags att bestämma om jag ville jobba eller plugga vidare. Då studiemotivationen fortfarande var uppe sökte jag in på lärarhögskolan i Vänersborg.

Studentdagen kom, en underbar dag fylld med mycket glädje, men även den del sorg över att ta avsked av dem som jag gått med i tre år. Det blev vita mössor, slutbetyg, kortege, firande med familjen, fest med klassen på kvällen och därefter utgång. Denna dag kände jag mig trots mina blott 19 år väldigt, väldigt vuxen!

Två dagar efter studenten vaknade jag och tyckte att världen var ovanligt tyst. Kontaktade hörselvården och fick tid på en gång. Lite stressad förklarade jag att jag skulle iväg på teckenspråksläger med Unga Hörselskadade och inte riktigt hade tid för besöket, men en hörselmätning fick vi till, den visade att jag plötsligt förlorat stora delar av min hörsel på mitt tidigare hörande öra. Orsaken till detta är än idag okänd. Möjligheten att kommunicera med enbart hörsel förändrades radikalt, från att tidigare hört ”bra” utan hörapparat blev jag nu helt beroende av den. En tanke som dök upp på en gång var ”mattelärarplanerna får läggas på hyllan, jag måste lära mig teckenspråk”.

Hellidens folkhögskola i Tidaholm endast ett par mil från föräldrahemmet erbjöd vid denna tidpunkt teckenspråk för hörande på nybörjarnivå. Ansökningstiden var passerad med råge, men jag lyckades få tag på telefonnumret hem till ansvarig lärare. Ringde upp mitt i sommaren och förklarade min situation. Hon bokade in en tid så att vi fick träffas. Läraren förstod situationen och jag antogs. Året på Helliden är nog det bästa i mitt liv, jag fick lära mig grunderna till ett nytt språk, läraren lyckades övertala mig att våga börja använda tolk trots min brist i teckenspråk. Socialt fungerade det ok, kände mig inte fullt delaktig, men inte heller utanför. Och när vi hade mer fria aktiviteter så som en friluftsdag för hela skolan så såg min lärare till att jag kom i hennes grupp så hon kunde underlätta kommunikationen för mig. Ganska tidigt under höstterminen insåg jag att ett år inte räcker för att lära mig teckenspråk, mitt enda alternativ var egentligen att söka mig till Västanviks folkhögskola i Leksand och teckenspråkslinjen för hörselskadade.

Höstterminen 2006 bilade jag och pappa de 37 milen till Leksand. Nervositeten var hög, dels att plugga på en skola där alla kommunicerade på teckenspråk, men också att flytta hemifrån och bo på skolans internat. Första dagen stod rektorn på scenen och berättade att det var för få hörselskadade som sökt för att kunna bilda en egen grupp, istället skulle vi ingå i allmän linje tillsammans med döva klasskamrater. Fick panik, inte nog med döva lärare nu skulle dessutom klasskamraterna vara döva, och alla tecknade i 200 knyck. Kände förvisso att jag avläste ganska bra, men värre att teckna själv. Efter en månad lossnade det och jag kände hur jag kunde börja uttrycka mig och att de döva oftast förstod vad jag sade. Socialt kände jag mig utanför, hade svårt att veta om jag vågade ”tränga mig på” folk, svårt att veta om jag vågade föreslå att vi skulle hitta på något efter skolan. Trots att jag hade et 60- tal elever runt knuten kände jag mig ensam.

Hörsel fortsatte försämras. Tankarna på cochlea implantat (CI) började växa fram. Gick igenom den långa utredningen som för mig blev extra lång då mina resultat varierade. Våren 2007 fick jag äntligen ja och under hösten samma år blev det operation. Påkopplingen beskriver jag likt många andra med CI som ett metalliskt Kalle Anka kackel. Efter någon vecka började ljuden ta form och jag uppnådde ganska snabbt en taluppfattning på 50 % och kände mig väldigt nöjd. Samtidigt mådde jag sämre av min miljö på skolan, orkade inte vara social, gick i skolan på dagarna och gick in på mitt rum på kvällarna och grät. Ringde mamma som tycker att jag skall sluta skolan några veckor tidigare än planerat och komma hem till dem, och så fick det bli. Orsaken var en kombination av operationen, långa resor till Göteborg för att träffa CI-teamet men ven mina sociala svårigheter.

Väl i Hjo tränade jag med mitt CI samt jobbade extra inom industrin. Januari 2008 styrdes kosan mot Örebro och socionomprogrammet.  Redan innan hade jag bestämt mig, aldrig bo i korridor igen, så blev egen lägenhet, en tvåa som jag älskade. På universitetet hade jag teckenspråkstolkar, men tyckte även att jag hörde vad föreläsaren sa.  I mars samma år, halvåret efter operationen kände jag att någon hände med ljudkvalitén, ljuden förlorade sin kvalitet, det lät mer som en gröt som var extremt svår att tyda. Efter många audionombesök hittade vi ändå inte tillbaka till någon bättre kvalitet, min taluppfattning kom att sjunkna, blev mer eller mindre döv en andra gång!

Andra dövheten var värre, detta då det fungerat bra i början och att hörsel sedan försämrats. Teckenspråket räddade mig för att inte falla igenom totalt. Studierna på universitetet var annorlunda, mycket litteratur att läsa och mycket hårdare krav. Första tentan kuggades och jag trodde aldrig jag skulle klara att bli socionom. Jag umgicks mycket med en tjej i klassen, hon kom att bli min bästa vän och är det än idag, för övrigt umgicks jag inte så mycket med de andra i klassen.

Våren 2010 skulle vi göra en termins praktik. Örebro har ett samarbete med Pune i Indien och det fanns möjlighet att ansöka om att ingå i detta projekt. Trots att jag är värdelös på engelska så var det något som lockade mig. Pratade med ansvarig för studenter med funktionsnedsättning på Universitetet och frågade om möjligheten till tolk vid praktiken, vilket skulle vara problemfritt. Ansökte och antogs.  Då säger Universitetet att de inte tänker stå för tolkkostnaderna! Av tradition brukar döva studenter göra praktik i teckenspråkig miljö. Jag var vansinnig, att först lova och sedan dra tillbaka kändes vansinnigt Jag blev kallad till möte där Universitetet meddelar att vi måste komma på en kreativ lösning för att jag skall kunna åka. Det resulterade i att jag beviljades tolk två veckor i början, sedan hade jag med en kompis som kan teckenspråk som språkstöd. Praktiken var givande och jag lärde mig massor, samtidigt som jag tyckte att det var kämpigt att hela tiden umgås med andra och aldrig kunna vara själv.

Under universitetsperioden växte känslan fram att det kanske fanns något mer än hörselskadan. Fem år senare kom jag att få rätt. Det var den diagnosen som jag gissat på!

Sommaren 2011 tog jag examen, nöjd att jag klarat utbildningen och dessutom få jobb direkt. Tjänsten var inom Mogård i Enköpingett resursboende för döva med intellektuell funktionsnedsättning och jag såg fördelen att arbeta i teckenspråkig miljö. I början pendlade jag 14 mil enkel väg, men insåg att detta var ohållbart. Efter två månader hyrde jag ut min lägenhet i andra hand och flyttade till Enköping. Insåg att saknaden till Örebro blev för stor, jag erbjöds fast anställning på Mogård men tackade nej. Under hösten 2011 skrev jag min D-uppsats parallellt alltså en ettårig master inom socialt arbete. Opponerade på uppsatsen januari 2012 och några dagar senare började jag min anställning på Arbetsförmedlingen i Lindesberg. Njöt av att vara tillbaka i Örebro igen.

Jobbade på inom AF, trivdes bra, men kände mig ofta otillräcklig, kunderna krävde sitt och jag ville visa framfötterna. I januari 2013 blev jag sjukskriven för utbrändhet på deltid under hela våren. Sommaren 2013 fick jag en tjänst på Örebrokontoret och slapp pendlingen, dessutom fick jag några kunder som behövde teckenspråk samt att flera kollegor på kontoret kunde teckna. Med anledning av utbrändheten hade jag till och från kontakt med dövpsykiatrin.  Hösten 2014 säger psykologen att hon misstänker att jag kan ha asperger och frågar om jag vill genomgå utredning. Svaret var självklart ja, bättre att veta än inte. Flera tester följde, en vecka innan jag skulle få resultatet ger psykologen ett förhandsbesked och säger att jag inte uppfyller kriterierna för en diagnos, men att jag har väldigt tydliga drag. När vi träffas för att gå igenom utredningen inleder psykologen med att säga att ja, du kommer få en ny diagnos. Lite chockad tar jag emot att jag har asperger. Hon hade då gått igenom skoljournalerna samt journalerna från BVC.

Att få en diagnos upplevde jag till stor del som skönt, äntligen släppte en stor del av känslan att vara dum,känslan av att inte orka med sociala relationer på samma sätt. Förvisso är jag otroligt social för att ha diagnosen, jag har lyckats lära mig många av de sociala koderna, men det tar på min energi. För mig är inte alltid social situationer avslappnande, utan jag är tvungen att anstränga mig. Därmed inte sagt utan att det också ger mig otroligt mycket och jag vill för allt i världen inte vara utan mina vänner.

Samtidigt blir mitt mående sämre, sömnen är allmänt påverkad och jag känner mig stressad och orkeslös. I slutet av februari blir jag heltidssjukskriven för utbrändhet igen. Trodde det skulle bli jobbigt att vara hemma, men kroppen var så slut att jag kunde sova 15 timmar i sträck. Jag har precis börjar arbeta igen nu 50 % och inser att jag troligen aldrig kommer att kunna uppnå en heltid igen. Har ansökt om 25 % aktivitetsersättning hos Försäkringskassan, så målet nu är att på sikt kunna komma upp i 75 % arbetsutbud.

Funktionsnedsättningen innebär främst inskränkning i förmågan till kommunikation och samspel. Att först ha svårt att höra och sedan att tolka. Av omgivningen har jag fått kommentarer att du inte kan ha asperger som är så social eller du som klarat av att studera flera år på universitetet kan inte ha diagnos. Först vill jag ta död på fördomen att personer med asperger är dumma i huvudet. Vi har normalt till högt IQ så därmed mer intelligenta än genomsnittet. Och de sociala koderna, de har jag till stor del lyckats lära mig, jag älskar att träffa människor, men har insett anledningen till att det ibland tar mycket energi i anspråk. Idag känner jag tacksamhet att ha fått diagnos, men samtidigt tycker jag det är synd att det tagit så många år, att jag tvingades bli utbränd flera gånger om och betala ett högt pris för min hälsa. Målsättningen för mig är att ta mig tillbaka till arbete 75 %, tidigare har jag arbetat heltid, men börjar nu mer och mer inse att med dubbla funktionsnedsättningar kostar det för mycket.  Har även insett att jag under min rehabiliteringsresa behöver professionellt stöd, något som jag idag tillåter mig själv att ta emot. Livet som funktionshindrad kan vara tufft, men samtidig är det till stor del jag själv som bestämmer hur mycket den skall påverka mig!

Möte med FK, att förminska sig själv

Igår var jag i Karlskoga på möte med Försäkringskassan gällande min ansökan om aktivitetsersättning samt högre handikappersättning. Blev först lite besviken att tolkcentralen hörde av sig och bytte tolk en timma innan besöket, jag hade ju förberett hon som skulle komma, men gick bra ändå.

Under mötet fokuserade vi endast på mina svaga sidor, på söker jag har svårt med, behöver stöd med, eller helt enkelt inte alls kan klara av på grund av mina funktionsnedsättningar samt vilka kostnader det medför. Exempelvis

- Kan du prata i telefon? Nej, det kan jag inte

- Hur mycket kostar dina batterier till ditt CI per år? Ehh typ 6000 kr

- Klarar du av av att diska, tvätta, laga mat etc? Ja, inga problem

- Kan du berätta mer om anledningen till din PTSD? Så det fick jag snällt berätta

- Nämn alla professionella kontakter du har? Blev en lång lista kan jag säga

- Nämn alla mediciner? Tack och lov förbered och kom med lista

Ja, så fortsatte det i nästan en och en halv timma. Saker diskuterades, mina svårigheter togs upp, jag fick kommentera, komplettera det läkarna skrivit. Handikappersättningen kommer jag få beslut om inom några veckor, tror dock det blir avslag, men man vet ju aldrig. Verkade som flera av mina kostnader inte kommer att godtas. Men däremot tror jag att jag får igenom aktivitetsersättnignen, skulle faktiskt bli lite förvånad annars, detta beslut kommer dock att ta sin lilla tid. 

Back to the work

Igår smällde det, tillbaka till jobbet igen. Var faktiskt lite nervös innan, vet att jag hade mycket att ta igen, att några kunder var lite irriterade över att de försökt få kontakt med mig men av naturliga skäl inte sätt det osv. Dessutom var jag lite nervös om jag ens skulle lyckas vakna igår morse=)

Men upp kom jag, och iväg till jobbet också. Gårdagens fokus var helt och fullt på att kolla mail, i princip hann jag inte svara på något, men hann få en liten överblick på vad som hänt och började prioritera lite och lägga upp en plan för mitt arbete de kommande veckorna. I början var jag ganska stressad, kände att det bara vara massa röda flaggor överallt och kände att det var många "bränder att släcka". Vill betona att jag inte menar att kollegor gjort ett dåligt jobb under tiden de täckt för mig, absolut inte, men vissa saker är för dem svårt att sätta sig in i och därav har flera saker fått vänta. När jag gick hem igår kändes det ändå lite lugnare. 

Direkt efter jobbet åkte jag till Karlskoga för att träffa Försäkringskassan (mer om det i kommande inlägg) och sedan direkt tillbaka till Örebro för att träffa psykologen igen. Känns bra att ha det professionella stödet runtomkring nu när jag återgår till arbete igen och allt känns lite svajigt. 

Idag kände jag mig lugnare när jag gick till jobbet. Dessutom skulle vi ha möte mer arbetsterapeuterna från psykiatrin idag så kände att det fanns goda förutsättningar att kunna komma diskutera oss fram till ett bra upplägg av mitt arbete idag. Meningen var att två arbetsterapeuter skulle närvarat, men tyvärr var en sjuk, men gick bra ändå, sedan var det min chef samt vår fackordförande samt två tolkar som fungerade som min hörsel och röst. 

Vi pratade mycket om min ambitionsnivå att jag vill vara högpresterande, att jag oftast gör mer än vad som krävs, att jag kan sänka ribban, men ändå ligga på en godkänd nivå. Tycker att detta är jättekomplicerat, vad betyder en godkänd nivå? Och jag som dessutom har lite svårt att läsa av omgivningens signaler då känns det som att de måste uttrycka detta rakt ut för att det skall bli bra. Vi pratade också en del om sommaren, jag har som ambitionsnivå att vara uppe på 75 % vid början/mitten av juni och pratade då om sommaren då all personal normalt sett skall bemanna kundtjänst, lite optimistiskt uttrycker jag att jo det vill ju jag också göra, men chefen bromsar här och säger till mig att ta det lugnt. Vi hade diskussioner om flera olika moment och det blir väldigt tydligt att jag lätt springer iväg, jag kommer att behöva stöd att bromsa. Blev ändå ett bra möte och vi kom fram till flera åtgärder både gällande telefontider, möblering på mitt kontor, prioriteringar etc. Skönt att kunna få stöd från arbetsterapeuten under mötet, hade nog inte fixat det själv

En härlig skogstur

Vanligen rider jag på måndagar, denna veckan hade jag förhinder då mormor skulle begravas på tisdagen och att jag därav befann mig hos föräldrarna i Hjo. Jag hade dock tur för samtidigt hade en kompis som rider på onsdagar förhinder då så vi kunde skifta dag denna veckan. Vanligen rider jag halv nio till halv tio vilket gör att det är lite svårt för oss att kunna rida ut då det fortfarande är mörkt vid den tiden. Men i onsdags reda jag halv sju till halv åtta. Hade under dagen sms kontakt med läraren och frågade vad vi skulle göra, det hänger även lite på om jag behöver ha tolk på lektionen eller inte. Hon säger uteritt och jag avbokar därmed tolken, för tror inte att tolken känner för att springa bredvid när jag rider?=)

Hade också en diskussion med läraren om vilken häst jag kunde ta, hon säger att Peplis och Maple troligen är lediga och att jag kan ta någon av dem om jag vill, annars kan jag hitta annan häst som finns ledig. Åker till stallet, stämmer av med gruppen och det ser ut som om Maple är ledig, känns bra, vill ha något som är lite stabilare vid uteritt. Plötsligt dyker dock den tjejen som skall ha Maple upp, hmm vilken häst finns nu kvar till mig?! Julius var halt, Tracy var halt, Olga skulle gå, Maple upptagen, Peplis upptagen, Efraim upptagen därmed alla som är hyfsat stabila. Kvar hade jag typ ett fullblod eller en fordring, kändes lite som pest eller kolera. Messar till läraren och hör om jag ändå skall ta fjordingen. Men lite överraskad får jag till svar att jag kan få rida Primer vilket är den häst som ho tävlar fälttävlan med. De andra i gruppen varnade dock att han kan vara väldigt stark och undrade om jag kände mig säker att rida honom, messar tillbaka till läraren för säkerhets skull men hon svarar att jag skall sätta på en snodd som bromsar upp lite grann. Jag älskar Primer inne och på banan, men dels hade jag inte ridit honom på ett och ett halvt år och aldrig ute. Ok, sagt var gjort. 

Kastade mig upp och vi red iväg, vid första traven var han superhet och studsade på stället. Vi bryter av till skritt allihop en kort stund så han lugnar ner sig sen trav igen. Därefter skall vi komma på rulle på en liten runda med en backe i galopp. Läraren säger att jag kan börja med att trava om jag vill, gör så. Men sedan tar jag ganska snabbt galoppen på honom också, och han är så härlig, älskar verkligen denna häst. Så blev en underbar tur i skogen i det fina vårvädret. Och jag står fast vid vad jag tidigare sagt, Primer är och förblir en av mina storfavoriter. 

Aspergers syndrom försvinner 2013 som egen diagnos

Artikeln nedan är är från UNT.se och publicerades 2013. Läs nedan och sedan följer mina kommentarer efter.

"2013 försvinner Aspergers syndrom som en egen diagnos. Enligt nya riktlinjer blir det nya namnet autismspektrumtillstånd. Bra eller dåligt? Vi pratar med några som berörs.

–  Min första reaktion var: skönt! Jag kan tänka mig att vi aspergare blir mer tagna på allvar nu, säger Maria Paronen Eidenert i Uppsala.
– Slås vi samman med fler diagnoser blir vi mer osynliga, tycker däremot Johannes Sandquist, ordförande i föreningen Organiserade Aspergare.

Samlingsnamnet autismspektrumtillstånd är tänkt att ersätta nuvarande diagnoser Aspergers syndrom och autistiskt syndrom. Det blir det troliga resultatet efter att den amerikanska manualen för neuropsykiatriska diagnoser görs om, vilket även får effekter här i Sverige. På nätet pågår en intensiv debatt redan nu och så här låter det på Aspergerforum, en mötesplats för personer med Aspergers: 
”Jag tycker något är vunnet. Jag fick atypisk autism, min syster asperger. Hade vi utretts på samma ställe hade vi antagligen fått samma diagnos båda två (för vi är lika som bär). Jag tycker det är löjligt som det är just nu”.
”Den här djungeln av diagnoser gör att jag ser fram emot att det bara blir en diagnos och inte att man nästan som av en slump får den ena eller den andra diagnosen inom autismspektrumet.”
”Det har tagit mig många år att acceptera min diagnos. Därför har jag svårt att finna mig i att den ändras. Jag kan inte identifiera mig som ’autist’, eftersom de flesta autister är LFA, dvs begåvningshandikappade.”

Diagnosmanualen som personerna på nätforumet tycker till om kallas för DSM, Diagnostic and Statistical Manual of Mental disorders, och ges ut av APA, Amerikanska Psykiatriförbundet. Det är en handbok som psykiatrin världen över använder vid diagnosticering. I den nya manualen ska autismspektrumtillstånd ersätta Aspergers syndrom för att kunskapen ökat med tiden. APA anser att Aspergers syndrom går att likställa med ”autism hos normalbegåvade individer med god verbal förmåga”. Men enligt dem räcker det inte med att bara konstatera sjukdomen eller tillståndet. Enligt det nya förslaget ska det alltid framgå om det autistiska tillståndet i fråga är milt, måttligt eller svårt. Diagnoserna blir på så sätt mera nyanserade och det ska bli lättare att se utvecklingen över tid – för att individanpassa behandlingen efter personens ålder och hur symtomen förändras över tid.

Forskarna har också kommit fram till brister i tillämpningen. Det har lett till att man ställt diagnosen på personer som egentligen borde ha fått diagnosen autistiskt syndrom samtidigt som andra fått diagnosen Aspergers utan att egentligen uppfylla alla kriterier. Maria Paronen Eidenert i Uppsala har Aspergers syndrom. Hon har inte satt sig in i detalj vad hela omgörningen innebär. Men hon tycker att det är ett problem i dag att långt ifrån alla förstår vidden av hennes handikapp.
–  Jag välkomnar förändringen, för jag tror att vi blir mer tagna på allvar. Autism ses som en allvarlig diagnos, Aspergers har inte riktigt den tyngden, säger Maria Paronen Eidenert, som också har tre barn med Aspergers syndrom.
– De är stolta över att vara aspergare, liksom jag. Men att leva med detta är att leva med ett funktionshinder. Ett exempel är att det kan vara oerhört jobbigt med alla intryck, man blir lätt trött. Att få större förståelse för vilka hinder vi möter är viktigt, säger hon.

Men många är också rädda om sin diagnos. Aspergeretiketten har visat sig vara populär. Själva namnet har också bidragit till en större medvetenhet om att autism förekommer i olika former och att skalan är glidande från lätt till svår autism. Johannes Sandquist, ordförande i Organiserade Aspergare – föreningen för Aspergare och andra högfungerade autister – är en av dem som gillar namnet och han säger att han inte är ensam. Bland föreningens 200 medlemmar är oron stor och åsikterna delade.
– Jag tycker personligen att identitetsgrejen är det största problemet. Vi inom autismspektrat är så pass olika inbördes, med ett samlingsnamn kommer det att bli ännu svårare att hitta känslan ”sån är jag”. Vi aspergare har lyckats hitta vår identitet i vår diagnos och nu tar man bort den, säger Johannes Sandquist.

Samma kritik kommer också från läkare och forskare. Att Aspergers syndrom försvinner ur ordlistan kan leda till att vissa som i dag får diagnosen aspergers inte passar in i den nya mallen. Dessutom är det många som inte kommer att känna igen sig i diagnosen.
– Aspergers är en tämligen homogen grupp inom autismspektrumstörningen, dessa personer har ofta en symptombild som är väl definierad, ovanligt väl definierad till och med. Det är lite synd att man gör sig av med namnet, säger Marcus Westin, överläkare inom barn- och ungdomspsykiatrin i Uppsala län.
Att namnbytet skulle ställa till problem i arbetet med att utreda och diagnosticera personer, tror han dock inte.
– Vi som jobbar med detta är vana vid att se Aspergers syndrom som en tydlig del i autismstörningen. När jag träffar barn, ställer jag mig först frågan: hur pass funktionsnedsatt är denna person? Arten av symtom kan vara de samma men graden kan skilja mycket.

Gränsen mellan det som är normalt och avvikande är också flytande, ordet autismsspektrumstörning visar just på att funktionsnedsättningen kan bestå av ett spektrum av olika svårigheter, menar Marcus Westin.
– Det blir inte svårare att ställa diagnos. Men utåt sett kan namnbytet förvirra eftersom autistiskt tillstånd är ett mycket svårare tillstånd än aspergers, säger Marcus Westin.
Eva Nordin-Olson, förbundsordförande i Autism- och Aspergerförbundet, tror också att det nya namnet kan skapa förvirring. Men bara i början.
– Vi inom förbundet tycker att det på sikt är bra med ett nytt namn, för det blir tydligt att aspergers är ett funktionshinder inom autismspektrumtillståndet. Det kan vara små skillnader mellan Aspergergs syndrom och autism. Diagnosen kommer att bli tydligare för de som berörs, säger Eva Nordin-Olson och fortsätter:
– Vissa kan befara att de inte får det stöd de har rätt till. Men varenda handläggare på Försäkringskassan ska känna till att aspergers är en form av autism. Försäkringskassan använder redan i dag DSM-manualen i sin handläggning av beslut som rör LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, säger hon.

Den nya manualen DSM-5 är tänkt att börja gälla från och med maj 2013. Även de mer okända diagnoserna desintegrativ störning och genomgripande störning i utvecklingen utan närmare specifikation ska ingå den bredare diagnosen."

Mina egna tankar

- Lustigt att jag själv fick diagnosen asperger och inte autismspektrum

- Känns för mig (fördomar säkert) lättare att acceptera att jag har asperger mot vad det skulle gjort att acceptera autism,känns liksom lite mildare

- Ordet spektrum tycker jag ändå låter bra, precis som texten beskriver att att det finns allt frpn lätt till svår.

Mormor begravning

Idag var det dags för ytterligare en begravning. Tredje begravningen på lite mer än ett halvår nu, lite jobbigt. Idag var det mormor vi skulle begrava. Det blev en enkel begravning med drygt 30 gäster i Tengene kyrka utanför Grästorp. Prästen var bra och väldigt lättsam hon gjorde begravningen som kan vara tung till en väldigt fin och värdig stund.

Jag har varit med och valt musiken. Blev tre psalmer och två solo sånger. Som solo "Sol vind och vatten" och "Gabriellas sång ". Den sistnämnda tycker jag är så otroligt vacker. Bad tolkcentralen innan att om möjligt ville jag ha sångerna översatta till mer "rent teckenspråk " ibland följer de annars svenskan ganska mycket. Men fick en tolk som själv är CODA (children af deaf adults ) som tolkade begravningen och det märktes, hon översatte jättevackert.

Efter bjöd det på minnesstund med mat och kaffe och tårta lite trevlig samvaro

Ne nu får det allt räcka med begravningar på ett tag.

Autism och aspergerförbundet

Skickade igår iväg ett meddelande om att bli medlem i Autism och aspergerförbundet, så nu skall jag bli det hade jag tänkt mig. Vet inte om jag kommer att vara så värst aktiv medlem, i alla fall inte just nu, men känner ändå att jag vill stödja organisationen och ta del av deras medlemstidning och vem vet kanske jag hittar någon trevlig aktivitet att deltaga på vid något tillfälle också.

Dags för 55 frågor

Börjar nog blir lite uttråkad tror jag men nu kör vi

1. Lovar du att vara ärlig? Ja, annars ger ju detta inget

2. Heter? Heléne Anna Margareta Larsson

3. Smeknamn? Har inget vad jag känner till i alla fall

4. Låt som när du är ledsen sörjer till? Lyssnar så sällan på musik, men en låt som jag tycekr ger mig lite styrka när jag är ledsen är Imagine, så otroligt vacker låt

5. Beroende av? Bilen, cykel, mobilen, kaffe

6. Vad tror folk om dig som inte känner/träffat dig? Kan nog framstå som ganska blig till en början

7. Stämmer det? Både ja och nej, med folk jag känner pratar jag gärna mycket, kanske lite för mycket till och med :-P

8. Vad får du oftast komplimanger för? Min koll på saker och ting

9. Vad säger du för att imponera på någon? Kan inte komma på något spontant

10. Hur imponerar man på dig? Att man cyklat Vätternrundan ha ha=)

11. Brukar du skratta för dig själv?Ja

12. Vad står det i ditt senast inkomna SMS?  Lite tråkigt svar men är från tolkcentralen att det inte finns tolk till en an mina beställningar

13. Var bor du? Örebro

14. Trivs du där? Jaja men

15. Äger du några converse? 3 par, svarta, vita och röda

16. Sprit, cider, vin eller öl? Vin

17. Brukar du bli för full? Nej

18. Vad har du för mobil operatör? Tre, men kommer gå över till Tele2 väldigt snart

19. Är du allergisk mot något? Nötter, råa ägg, maränger, kiwi, och lite mot pollen och vissa pälsdjur

20. Har du haft sex idag? Nej

21. Hur svarar du i mobilen? Hej det är Heléne, jag hör inte i telefonen
22. Vem ringde dig senast? Måste vara någon telefonförsäljare

23. Vad sa den du senast pratade med i telefonen? Se fråga 21

24. Antal timmar sömn inatt? 8 timmar ca

25. Sov du ensam? Japp

26. Brukar du komma i tid? Alltid, helst för tidigt

27. Vanligaste färg på dina kläder? Svart och grå

28. Vad saknar du? Främst vänner som jag träffar för sällan

29. Rakar du benen? Ja, det gör jag.

30. När brukar du oftast gå och lägga dig? Vardagar när jag jobbar typ 22

31. Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Jo, det kan jag absolut göra

32. Vad längtar du till? Sommaren, semester, ridningen

33. Vad skulle du göra om du vore kille för en dag? Ingen aning, vad är skillanden mellan vad en kille och tjej kan göra egentligen?!

34. Har du bra vänner och äkta vänskap? Ja absolut

35. Är du nöjd med ditt liv? Ja, det är jag!

36. Är du bortskämd? Ne, det tycekr jag inte
37. Har du spytt offentligt? Nej

40. Dejtar du någon just nu? Hmm, jo det gör jag väl typ =)

41. Vem ringer du när du är arg/ledsen? Mina föräldrar

42. Har du sovit i din egna säng inatt? Nej, på en tältsäng hemma os mina föräldrar

43. Vilken ögonfärg har du? Blågrön

44. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Renovera

45. Bär du glasögon eller linser? Glasögon, kan ej ha linser

46. Har du piercing? Bara hål i öronen totalt 5

47. Vill du gifta dig? Ja

48. Vill du ha barn? Ja

49. Vad dricker du helst när du är törstig? Vatten

50. Vilken är din favoritglass? Daim

51. Tror du på ett liv efter döden? Nja,tyvärr inte

52. Tycker du om sushi? Ja, supergott

53. Vad äter du helst när du ser på film? Godis

54. Bor dina föräldrar tillsammans? Ja, det gör de

55. Är du morgon- eller kvällsmänniska? Inget av dem egentlignen, men mer mot morgon ändå

Vitsippor

Så mycket vår och så vackert. Älskar det

Nervös återgång

På torsdag börjar jag arbeta deltid igen efter sjukskrivning pga utbrändhet. Börjat kika in och kollat jobbamailen lite grann och upptäcker att många saker haltar efter i mina ärenden samt att kollegor ibland tagit helt andra beslut än vad jag själv skulle gjort. Tycker det känns kämpit att komma tillbaka då jag när jag lämnade arbetet i februari hade sten koll och bra struktur, nu kommer jag tillbaka till något där struktur som jag är så beroende av inte finns. Ser att folk är ute på prakiker utan beslut etc. Känner jättestress över detta

CI träff

Bild från http://www.cochlear.com/wps/wcm/connect/sv/home/discover/cochlear-implants/nucleus-6-for-adults

Idag har vi haft en träff för oss med cochlea implantat i Örebro. Det finns ett forum på Facebook för oss som har CI och genom detta lades en fråga ut i december o mdet var några som var intresserade av att träffas, och det var det. Den första träffen skedde vid mitt vardagsrumsbord och då bestämde vi att vi ville ordna en större träff för personer med cochlea implantat i Örebro län. Så idag skedde det, totalt 14 personer sammanstrålade och dagen bjöd på två föreläsningar samt gruppdiskussion. Först var det en kvinna som föreläste om sin CI resa och därefter var det min tur. Bjöd på en ganska personlig berättelse om hur mitt liv sett ut som hörselskadad, att bli döv, lära sig ett nytt språk, operera, lära sig att höra, om mina och omgivningens förväntningar, utbrändheten etc. Var länge sedan jag föreläste och den sista gången jag gjorde det var på engelska dessutom så att idag föreläsa på svenska igen kändes lite nytt, men tyckte det gick bra. Fick även kommentarer efter från folk som tyckte att det var en spännande resa och berömde mig för min öppenhet kring de svårigheter som uppkommit längst vägen.

 

Vi hade också gruppdiskussion där deltagarna fick berätta lite om sina respektive resor. Intressant att lyssna och se att det är så olika hur vi tidigare levt. Några har levt som döva och identifierat sig som det men ändå valt en operation, någon hade varit fullt hörand och plötsligt förlorat hörsel och opererat, och det stora flertalet var ändå uppvuxna som hörselskadade och att hörsel sedan i vuxen ålder kom att försämras. Av 14 deltagare så kunde 12 teckna, lite olika nivå på språket men ändå kul att se att så många kommunicerar via det. Tyckte faktsikt lite synd om de två som inte behärskade teckenspråket, alltid en risk att de kan känna sig lite utanför. Tyckte att dagen var bra, alltid skoj att träffa andra med likande erfarenheter och diskutera.

On the road

Denna veckan har jag verkligen varit on the road, Linköping, Göteborg, Västerås och slutligen Hjo. Vad har jag då gjort på alla dessa platser?

 

Jo, i tisdags klev jag upp jättetidigt för att vara mig nu när jag är sjukskriven, redan innan kl 5 på morgonen. 06,23 satt jag på tåget som skulle ta mig till Linköping och Hörselskadades riksförbunds styrelsemöte. Jag sitter adjungerad från Unga Hörselskadade vilket innebär att jag får sitta med och lyssna på deras diskussioner, riktigt intressant måste jag säga. I två dagar var jag där, bjöds på intressanta diskussioner och lite social gemenskap samt supergod middag på restaurang i tisdags kväll. Hann även med ett besök i domkyrkan som ligger precis granne med det hotell vi bodde på, stor och mäktig kyrka måste jag säga. Hade två bra dagar och hade två toppen tolkar med, en av dem åkte jag samma tåg som hem och han är så rolig att man bara garvar av att sitta och lyssna på hans berättelser, så otroligt kul. Hem vid 20 på onsdagskvällen.

 

Kl 04,50 ringde väckarklockan i torsdags igen,. denna gång skulle jag bege mig till Göteborg och "Leva och fungera" mässan som ordandes av Föräldrakraft. Mässan hade mycket fokus på funktionsnedsättningar och bjöd på så väl utställning som föreläsningar. Tyvärr tyckte jag att utställningen var lite väl mycket inriktad på rörelsehinder och det var inte mycket för mig som har hörselnedsättning och asperger. Men tyckte ändå att mässan var intressant och att den gav mig något. Dessutom gick jag tillsammans med en kompis så alltid kul att träffa henne också. Hemresan blev dock ett mindre äventyr, hoppade på tåget och det visade sig att det var fel på det, så vi kom inte från centralen i Göteborg. Avskyr verkligen såsana situationer då jag inte hör infon via högtalarna och därav måste ta stöd av folks goda vilja att berätta för mig vad som sker. De som skulle söder om Skövde fick byta till annat tåg efter en timma, men vi som skulle norrom fick snällt vänta kvar. Tillsist skakade de fram ett annat tåg och jag kom hem "bara" en timma och 45 minuter försent, men det gjorde att det blev natt innan jag kom hem.

 

Fredags begsv jag mig till Västerås för att leda UH Mälardalens årsmöte. Själva årsmötet gick ok, många yngre deltagare så svårt att lägga det på en nivå så de kunde hänga med. Men därefter var på på Aronsfortet, som är ett äventyrsland med olika celler som man skall lösa. Jag och två deltagare körde hårt och vi lyckades väl sådär, vissa stationer var väldigt hörselberoende och det var ju lite svårt för mig. Någon station var kolsvart och det var ju också lite knepigt. Dock måste jag säga att jag faktiskt tyckte det var ganska skoj, jag brukar annars hata sådana aktiviteter men det var helt ok.

 

Idag har vi haft en träff i Örebro för oss med Cochlea implantat (mer om det i nästa inlägg) och därefter har jag åkt till Hjo för på tisdag är det begravning för mormor, så väldigt mycket resande just nu.

Sötaste miniserna

Det stället jag rider islandshäst på har även två mini shettisar så söta. 80 cm i mankhöjd skulle kunna ta men en hem så skulle den kunna bo på min balkong, eller? !

Kaffe

Att ta en kopp kaffe är härligt. Och måste säga att jag verkligen älskar mina koppar, Rörstrands Mon Amie

Föreställningen "Jag är Sarah"

"Jag är Sarah" är en föreställning som just nu spelas via riksteatern Tystteaer. Den hade i förgår sin premiär på Birgittaskolan här i Örebro, men då var det endast en sluten skolföreställning. Så igår lördag kvar första föreställningen för allmänheten. Har försökt att få tag på biljetter till denna, men inte lyckats, de 100 platserna tog slut på ett nafs. Har via Facebook sökt och frågat om någon har biljetter över, brukar ju alltid vara någon som får förhinder på ett eller annat sätt.

Igår kl 16 fick jag frågan om jag fortfarande var intresserad att gå. Visst var jag det även om det blev lit stressigt, nyss hemkommen från stallet och satt i myskläder här hemma=) Men kom i alla fall iväg.

Föreställningen är en blandning mellan enmanna teater/ stans up/ berättelse. Sarah berättar på ett naket sätt om sitt liv, att vara adopterad, komma till Sverige upptäcka att hon var döv, och senare även upptäcka synskadan. Hon opererades med CI när hon var 11 år och fick en identitetskris, undrade om hon inte var döv längre?! Även om föreställningen tar upp ett allvarligt ämne, Sarah har Uscher syndrom typ 1 vilket innebär att hennes syn successivt försämras och hon kan komma att bli helt blind, så bär den på en mycket positiv attityd, det är inget tycka synd om utan visar att trots en funktionsnedsättning kan man leva ett bra liv. 

Föreställningen hålls på teckenspråk och en och samma tolk Elise är med vid samtliga föreställningar och taltolkar. Detta gör att hon och Sarah övat ihop och blir väldigt samspelta. Jag känner Elise lite grann då hon tolkat till mig flera gånger och jag pratade med henne efter föreställningen. Hon berättade att hon även pratar på dialekt under föreställningen, exempelvis när Sarah pratar om sin familj från Skåne så blir det skånska. Lite synd att jag hör så taskigt för sådan taltolkning är underbar att höra. 

Är jätteglad att jag fick tag på biljetter, är som sagt en fantastisk föreställning. Om ni har möjligheter att se den så gör det. 

Wow vilken bra arbetsterapeut

Haft hembesök av arbetsterapeuterna (ja de var faktiskt två) idag tillsammans med tolk. Vi satte oss ner och fikade med kaffe och kaka och pratade igenom hur min situation ser ut idag och vad vi skall börja med att prioritera just nu. Mötet var väldigt avslappnat, jag fick möjlighet att berätta, diskutera och komma med egna förslag på lösningar. Vi bestämde att börja prioritera min arbetssituation då arbetet är en stor del av min vakna tid och att jag snart kommer att börja återgå till arbetet igen. Stor del av diskussonen handlade om hur jag kan planera och tänka, att boka luft i almanackan, att jag inte kommer att hinna lika mycket när jag jobbar 50 % nu i början som när jag arbetade 100 % och hur jag skall hantera det. Vi diskuterade också kring vilken information och förståelse min chef behöver få om mina båda funktionsnedsättningar (asperger och hörselskadan).

Överenskommelsen blev att vi skall träffas med arbetsgivaren dagen efter jag är åter i tjänst, har även mailat till facket och det verkar som de kan vara med vid mötet, skönt med det stödet. De skall också se över min arbetsplats om det finns något vi kan göra för att få bättre struktur på det. 

Vidare kollade de lite på hur jag planerar hemma, visade min whiteboardtavla som jag använder för att skriva upp saker på. Idag använder jag penna och skriver för hand, kom med ett eget förslag att fixa magneter med de mest vanligt förekommande sakerna så som tvätt, städning mm så att jag lättare kan göra ett schema och också lättare kan flytta om ifall jag ser att det är för många saker på samma dag. Detta förslag köpte de på en gång så det är något vi kan arbeta vidare med. Vi diskuterade också möjligheten att försöka synka de olika digitala kalendrarna som jag använder i jobbet och privat. Utmaningen är att det det handlar om en iPhone, en samsung, en pc och en Mac, dessa är inte alltid så kompatibla, men något att kolla på. Kändes som att mötet var riktigt bra, kände att de lyssnade på mig, tog till sig mina tankar om hur jag vill ha det, och körde inte på något sätt över mig. Vi skall också ha ett gemensamt möte med boendestödet för att få ihop det hela så att alla drar åt samma håll, känns jättebra.