Talet jag höll

Kära brudpar!

Äntligen har vi samlats här, denna dag, lördagen den åttonde augusti för att fira att Malin och Axel visar sin kärlek för varandra genom att gifta sig.

Det kommer hagla vackra visdomsord och gratulationer över er i dag. Talen kommer också att innehålla tips, förmaningar och en och annan avslöjande pinsamhet om ert förflutna. Själv vill jag påminna er om de små triviala händelserna i vardagen som ni bör uppmärksamma och älska.

Kramen. Ni vet, den där tillsynes obetydliga kramen i hallen efter en lång dag på jobbet. Väskan släpps på golvet, ett leende möter upp och frågar hur du haft det samtidigt som du får armarna runt dig innan du hunnit ta av dig jackan. Ja, någon som finns där och väntar när du kommer hem. Men också någon som kan ge en tröstande kram i svåra stunder. Njut av den kramen. Och framför allt: ge den kramen.

Doften. Ni vet, den där doften från din älskade när ni om vartannat lutar huvudet mot den andres axel i tv-soffan, medan fredagsfilmen flimrar förbi. Den där doften som finns kvar på kudden när den andre har gått upp. Njut av den doften.

Närheten. Ni vet, den där närheten när era händer möter varandra på promenaden. Den där sakta smekningen över kinden när du håller på att somna till den där filmen. Närheten som ni tar för givet. Glöm inte bort den.

Känslan. Ni vet, den där känslan som infann sig när ni insåg att känslorna fanns där för varandra. Första gången ni kom på er att sitta med ett leende mot varandra. När hösten kommer och tiden gått för fort, när allt känns på rutin. Blunda då. Förnim den gången, den känslan ni kände när ni insåg att ni ville ha varandra.

Det är de små simpla tingen som gör livet värt att leva.

Mina vänner. Höj era glas och tillsammans med mig i en skål för brudparet.

En väns bröllop

I helgen har jag varit på bröllop, min kompis Malin fick sin Axel. En fantastisk dag som började med vigsel i Asker och därefter festligheter i Lännäs bygdegård med ett hundratal gäster. Kyrkan där vigsel skedde var ljus och vacker och dessutom var det kanonfint väder med sol vilket gjorde att det riktigt lös om kyrkan. Alla var så välklädda och fina, och finast av dem alla var givetvis brudparet. Har fått tilåtelse att lägga upp några bilder.

 

Under hela vigsel och festen fanns det även teckenspråkstolkar med som gjorde det möjligt för mig och de andra hörselskadade att hänga med. De jobbade hårt och gjorde ett kanonjobb inte minst i kyrkan där det förekommer såväl sånger som bibeltexter som kan vara lite knixiga att översätta.

 

När vigsel var över samades vi utanför kyrkan och kastade rosenblad på brudparet samt att några blåste såpbubblor. Sedan åkte brudparet iväg med häst och vagn. Är så ikonerad över den hästen, massa folk, folk som applåderar och tjoar och hästen rörde inte en fena. Dessutom tycker jag som hästmänniska att just häst och vagn på ett bröllop blir något extra, om jag någon gåmg blir gift skall jag argumentera för att jag också vill ha det =)

 

Festen var lättsam och trevlig, blev en del tal och spex, en trollkarl uppträdde bland annat och trollade så att vigselringarna svävade fritt i luften, gjorde trix med kortlek etc. Trevligt. Dessutom bjöds det på trerätters middag och bröllopstårta, så inte en människa behövde gå därifrån hungrig vill jag lova, var kanongott. Var också en del bröllopstal och jag höll även ett tal själv (tänkte lägga upp det i senare inlägg).

 

 

 

Senare på kvällen blev det också danskurs, inte så konstigt kanske med tanke på att typ 20 % av besökarna är just danskompisar till brudparet. Det blev fox vilket var kul men lite svårt när jag inte hör musiken, vilket krävs att den killen jag dasar med är tydlig. Efter kursen var det fridans. Trots att jag är sämst på att dansa blev jag uppbjuden flera gånger under kvällen och dansde fox och även lite bugg. Brukar skämta och säga att jag aldrig dansar nykter men denna gräns fick jag bryta då jag inte tog en droppe alkohol under bröllopet=)

 

Kvällen blev lång och strax efter halv två styrdes kosan hem mot Örebro igen. Trött men nöjd efter en fantastisk dag, Tack Malin och Axel och grattis till äktenskapet!



 

Något som var lite skoj också var att flera av de som pluggat på Västanvik samtidigt som mig var med på bröllopet, så även trevlgt att träffa dem igen. Hade dessutom fem av dem som nattgäster vilket gjorde att vi fick lite extra tid att prata strunt=)

 

 



Gammal kärlek rostar aldrig

Fick syn på denna bilen för några dagar sedan. Min gamla 940 son jag sålde för tre år sedan. Hörde rykten om att den skulle vara skrotad, men så stod den plötsligt där, men första egna bil. Har lite hatkärlek till den

Svårast att berätta för de närmaste

Min familj står mig på många sätt nära, jag besöker dem relativt ofta, jag har kontakt med dem via telefon, sms, Facebook, ja alla möjliga kommunikationskanaler, ändå är det med familjen som jag har svårast att tala om mitt mående. Tror det beror på att de just är för nära.

Min familj vet om min asperger. Berättade för dem när jag skulle göra utredningen och kom även hem till dem med en hel bunt frågor som de skulle fylla i. Mamma sa lite negativt att jag kunde svara på frågorna själv, för några konstigheter under min uppväxt hade de inte sett.

Fick diagnosen i januari, berättade det för dem och de tog till sig det. Vi har inte pratat så jättemycket om diagnosen sen, vad det innebär eller så, jag har berättat lite men de vill nog inte riktigt se svårigheterna.

Har också varit sjukskriven i omgångar för utbrändhet, först 2013 och sedan 2015 igen. Har berättat det för familjen och de har också gått in med stöd rent ekonomiskt under mina längre sjukskrivningsperioder vilket jag givetvis är tacksam för. Samtidigt skall min sjukskrivning hela tiden tystas ner, inte berätta till farmor och farfar, inte berätta till släkten för det kan vara någon som har ont av att jag går hemma. För utbrändhet är inget som syns utåt och det kan vara svårt för omgivningen att förstå, lika så mina andra psykiska diagnoser som vi nästan inte pratar om alls. Jag har svårt att berätta för dem, just för att det är för nära. De är inte heller medvetna om min blogg och det jag skriver här. 

Nu börjar familjen dock inse, inse att jag har brist på energi, att jag vill men inte orkar. Mamma kommenterade att jag måste ta det lugnt när jag börjar jobba igen, att det inte får gå för snabbt så att jag åter blir heltidssjukskriven. 

Jag vet att min familj vill väl, men ibland kan mina osynliga funktionsnedsättningar vara svåra att förstå.  

Gå på bröllop

Nästa helg skall jag gå på bröllop. En av mina vänner M skall gifta sig. Jätteroligt att bli bjuden på bröllop och vara med och dela deras stora ögonblick. 

Det kommer bli ett stort bröllop med runt 100 gäster enligt det jag snappat upp. Vi kommer att vara en handfull personer som är hörselskadade och därav använder tolk, det kommer utanför det var ytterligare en handfull personer som kan teckenspråk. 

Jag älskar situationer med mycket folk och rörelse och är egentligen på tok för social för min aspergerdiagnos på så sätt. Samtidigt märker jag mer och mer, och kanske än tydligare efter att jagvar utbränd 2013 hur mycket energi dessa situationer tar i anspråk. Om folk använder rösten och pratar måste jag avläsa på munnen vad de säger, om de tecknar måste jag avläsa teckenspråket och kan ha svårt att hänga med i bytena mellan vem som tecknar även om jag inte hr problem att förstå själva teckenspråket. Fått förklarat att detta troligen är orsakat av diagnosen, att jag är känsligare än andra för synintryck och därav har svårt att avskärma omgivningen och bara fokusera på det som är viktigt, i detta fallet teckenspråket. För mig fungerar det oftast bättre att använda tolk än att hänga med i en grupp med döva som tecknar. Med tolk behöver jag inte hänga med vem som säger vad utan tolken meddelar mig detta, jag kan fokusera på innehållet i samtalet och koncentrera mig på en person istället för på fem eller tio. 

Inför bröllopet är det många kommunikationsbehov som skall tillgodoses för att alla skall hänga med. Jag har meddelat de som skall gifta sig om önskemålet, sedan får jag se vad de kan göra åt det. Går det inte att lösa är det helt ok, det gäller en dag, ett tillfälle som är kul och jag är helt klart beredd att satsa energi på denna dag.

Hälsoveckan och belgisk klunga

Denna veckan är det Hälsovecka i Hjo. Det är olika aktiviteter så som morgonsimning, cykling, stavgång, dans etc. men också föreläsningar om allt från kost, motion, avslappning etc. Jag valde igår eftermiddag att deltaga på den cykelturen som ordnades av cykelklubben i Hjo. En runda på 6 mil skulle vi ut på och hela gruppen skulle hålla i hop, de starka fick alltså vänta på oss lite långsammare efter uppförsbackar. De ville också att vi skulle köra i en så kallad "belgisk klunga. 

Man ligger alltså på två led och sedan turas om att dra. Jag har inte kört en meter på racern efter Vätternrundan och det kändes således lite segt att sätta sig på cykeln igen, men samtidigt skoj. Inte heller har jag någon större erfarenhet av att köra belgisk klunga som de ville att vi skulle köra igår. Tyckte att det fungerade effektivt rent energimässigt, men att på en väl trafikerad väg ligga 25 cyklister på detta sätt kändes nästintill livsfarligt. För egen del gillade jag inte att ligga i vänster ledet närmast trafiken, i synnerhet inte längst bak då jag inte hör vad som dyker upp bakom mig. Mitt CI hjälper föga när jag cyklar på grund av den fartvind som uppstår, det jag hör består mest av ett brus i mikrofonen. De flesta var dock förstående och jag kunde mestadels ligga i högerledet vilket fungerade bra. Tyckte cyklingen överlag gick bra, tappade klungan när det gick brantare uppför, men hade ändå ett snitt på 27 km/h så kände mig väldigt nöjd med det. Turen avslutades sedan med en välförtjänst fika.

Saknaden av Hjo

Befinner mig just nu i Hjo. Varit här i några dagar och blir här några dagar till. Hjo är min hemstad där jag är född och uppvuxen. Jag har familjen kvar och åker regelbundet ner på besök. Upptäcker varje gång hur mycket jag saknar stan. Saknar lugnet, Vättern, de gamla trähusen. Jag skulle inte vilja bosätta mig här, men att åka ner på besök är så mysigt och avkopplande.