Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Åter jobb

Nu är denna sjukskrivningsperioden över, imorgon börjar jag jobba igen, dock bara 25 %, kommer inte hinna så mycket mer än att dricka kaffe och kolla mailen. Jag är kluven till jobbet just nu. Vet inte om jag känner mig redo, är så känslomässigt labil känns det som. Känns nog främst jobbigt då jag inte kommer få gå tillbaka till min tjänst som handläggare en tjänst jag älskar, kundkontakter, samarbetet inom dövlaget, att vara en i gänget, teckenspråkig kommunikation. Går förlorar jag detta känns det som. Jag skall jobba administrativt till att börja med, inte ha någon kundkontakt. I mina ören låter detta dötrist, jag är inte mot administration i sig, det ingick mycket administration i min handläggartjänst, men där fick jag en tydlig koppling mellan att träffa kunden och administrationen. 

Vill dock poängtera att jag förstår hur min chef resonerar, jag förstår att han lyfter bort mig från handläggning. Men det känslomässiga hos mig är något helt annat. När chefen gav det slutgiltiga beskedet förra veckan vad jag skulle jobba med började jag gråta. Jag som typ aldrig gråter annars, men där under mötet tog tårarna och kom och jag kunde inte sluta. Jobbigt att gråta inför chef, men vad skall man göra när man inte kan styra det. Det kommer säkert att bli bra så småningom, det gör det säkert, absolut. Men jag behöver en period att sörja och vara ledsen först.

De plötsliga svängarna

Hann med nästan två veckors semester innan måendet vände igen. Två veckor där jag hade det bra. Progressiv var fantastisk och jag är så tacksam att vi kom iväg. Resan gav mig ett anhållen i mitt mående som inte varit perfekt den senaste månaden. Efter Prag åkte jag till Hjo, tillbringade några dagar hemma hos mamma och pappa och tog sedan med mig min lille Charlie och åkte hem igen. Ganska omgående hamnade jag in på sjukhus. Var riktigt illa däran. Sjukhusvistelsen blev inte jättelång, en vecka ungefär men med efterföljande sjukskrivning.

Är idag fortfarande sjukskriven. Mår väl under omständigheterna ok, men är trött och har ett stort behov av återhämtning. Pressar jag på lite för hårt kommer ångesten, yrsel och tinnitusen som ett brev på posten. Är så otroligt tråkigt att det skall vara så här, är arg på min kropp som inte bara kan må bra. Jag vet att frustrationen inre hjälper, men måste ändå få uttrycka den. 

Träffade igår min arbetsgivare och pratade om min situation. Var väldigt ärlig med allt som har hänt, det kändes skönt att kunna vara det, att ha en arbetsgivare som lyssnar och inte dömer. Dock kommer förändringar behöva ske för mig i jobbet för att det skall funka. Kommer inte här skriva om något förrän allt är klart, men det känns väldigt kluvet med allt kopplat till jobbet för mig just nu.

Även fast jag är sjukskriven försöker jag att göra en del saker, inte storstäda lägenheten precis, det skulle jag inte mäkta med, men försöker ta en promenad, en liten cykeltur etc. Nästa vecka kommer jag tillbringa mycket tid i stallet vilket är som balsam för själen för mig. Sedan är jag så tacksam att jag har Charlie, någon att klappa på, någon som spinner i mitt knä, någon som värmer min säng.