Alla slutar eller strukturer bryts

När man som jag har Asperger är struktur oerhört viktigt för att vardagen skall fungera. Utan struktur fungerar jag inte. Eller jo, det kan jag visst göra, har jag en grundstruktur att stå på så kan jag ta förändringar så som att möten kanske blir inställda i jobbet, kompisen som jag skall luncha med blir sjuk etc. Jag har fått stöd från arbetsterapeut att skapa strukturer hemma, lära mig sänka krav och träna på att avsluta saker. Det går att städa hur länge som helst, men gäller att bestämma sig att efter en viss tid eller vissa moment är det klart, då får det se ut som det gör. Jag är lite av en perfektionist, vill ha ordning och reda. Dock börjar jag successivt omvärdera det, ordning ja men behöver inte vara kliniskt rent överallt alltid. Ett stöd för att hjälpa till med begränsningar är mitt boendestöd som kommer hit två timmar i veckan. Då planerar vi vad jag skall göra och ser till att jag planerar in tid för återhämtning. 

Till strukturen hör också att det kan vara svårt att byta professionella kontakter. Att det tar tid att etablera relationer till ny personal eller nya personer i omgivningen. Just nu känner jag att det varit lite väl mycket saker som rubbat min struktur.

I våras bytte jag psykolog, ett stort byte då jag klickade väldigt bra med henne jag hade innan.

I maj meddelas att min arbetsterapeut ej kommer att fortsätta jobba med mig. I maj byts också en av boendestödjarna ut, en av fyra.

I juni meddelas att min kontakt på affektiva skall sluta.

I augusti byts den andra av de fyra boendestödjarna ut.

I september meddelar min SoL handläggare att hon ej kommer bli kvar som ansvarig i mitt ärende.

Min kontaktperson på boendestödet meddelar i september att hon skall sluta, därmed den tredje av fyra boendestödjare slutar.

Idag när boendestödet var här meddelar den fjärde att hon skall sluta. Alla fyra personal byts ut inom loppet av 3,5 månad, helt sanslöst. Nu skall jag alltså öppna upp mitt hem för fyra nya. De är säkert jättebra men det tar tid att lära känna varandra, tid att se vilka rutiner som fungerar just hos mig. Utöver detta ha jag fått nya arbetsuppgifter där jag inte på samma sätt som innan ingår i en arbetsgrupp. De gamla kollegorna finns ju kvar, jag träffar dem, fikar med dem etc. Men blir inte samma sak som innan. Känns som min struktur just nu svajar rejält vilket känns.

Gårdagens föreläsning

Mötte en nätt skara kursdeltagare på universitetet i Göteborg igår. De var endast 14 i klassen så ingen jättegrupp att föreläsa för. Det strulade dock lite med tolkarna som fått fel adress och befann sig några kilometer från Medicinsreberget vid Sahlgrenska. När felet upptäcktes kastade de sig på cykel respektive spårvagn och kom till rätt plats. Själva föreläsningen gick bra, berättade om mitt liv på ett sätt som jag hoppas inte var alltför tråkigt :-) de fick följa mitt liv från det att jag föddes fram till idag med fokus på skolan, bli döv, lära teckenspråk och övrig anpassning, arbetslivet och fritid. 

Hade också två tolkar vid min sida som taltolkade mig samt tecknade studenternas frågor. Var lite nervös innan med två tolkar jag inte känner så bra, vill ju liksom bli tolkad på "rätt nivå" att mitt språk skall låta som det kommer från en 30 årig kvinna. Båda tolkarna var ok men en var snäppet vassare. Hon kommenterade själv efter att hon tyckte det var roligt att taltolka mig och kände själv att det flöt bra, härligt när man möter sådana. Funderar nästa år om jag blir inbjuden igen att önska henne.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.