Ventilering med sjukgymnasten

Idag träffade jag min sjukgymnast, eller fysioterapeut som det så vackert heter. Har under snart wtt och ett halvt år haft kontakt med honom av olika skäl. Idag sa jag till honom att jag inte orkade jobba med kroppen, jag behövde istället möjlighet att ventilera alla tänkare. Han är den första professionella inom psykiatrin som jag träffat efter diagnosen, och dessutom en av de personerna som varit med ett tag, känner mig väl, vågar lyfta nya perspektiv.

Informerade om allt som jag själv tagit tag i under veckan, han tyckte att det är bra att jag har en plan, men samtidigt en fara att jag nu kör på för hårt, för att slippa känna. Slippa känna sorg, maktlöshet, ledsen ja allt som hör en ny diagnos till. Dessutom vet jag att han har rätt, jag är en analytiker in i grunden, kan vända på allt från olika perspektiv. Vidare tog jag upp det där där med att låta professionen träda tillbaka, han höll med mig fullt, men som han sa så är det en utmaning, kanske min allra största utmaning att visa mig själv att jag behöver hjälp. För mig är det så mycket prestige, vara duktig, fixa allt själv. Men som kompisens pappa uttryckte det "du har kämpat så hårt". Han har förstås rätt.

Hade en bra ventilering med sjukgymnasten idag, är väldigt tacksam att han finns med och stöttar upp denna processen.