Bjuder på en liten bild idag som användes till ett blogg-inlägg som jag skrev på Unga Hörselskadades blogg. Kopierar även det inlägget nedan för den som vill läsa

Under min uppväxt hade jag ingen kontakt med andra ungdomar med hörselskada. Detta gjorde att jag lätt förknippade nedsatt hörsel med gamlingarna på ålderdomshemmet, men som ung och hörselskadad kände jag mig ofta väldigt ensam. 

På hösten i nionde klass fick jag ett brev på posten, det var hörselvården som bjöd in oss hörselskadade i klass nio i gamla Skaraborgs län för en gymnasievalsinformation. Jag hade föga intresse av att delta på denna träff, men mina föräldrar ansåg att det nog kunde vara bra, så motvilligt gav jag mig iväg. Väl på träffen möter jag ett tiotal ungdomar med nedsatt hörsel som alla står inför gymnasievalet. Men det var inte själva gymnasieinformationen som intresserade mig mest denna dag, utan det var att få träffa andra i samma situation. Flera av deltagarna på träffen var medlemmar i Unga Hörselskadade, en organisation som jag aldrig hört namnet på. Jag lät mig övertygas att bli medlem!

Mina två första år som medlem deltog jag endast på lokala aktiviteter så som bioaktivitet, grillkvällar och bowling. Detta var förvisso kul, men många av lokalföreningens medlemmar var flera år äldre än jag och jag kände ett behov av att träffa ungdomar i min egen ålder. Så 2003 bestämde jag mig för att anmäla mig till min första ungdomskonferens, det året belägen i Karlstad. Jag satte mig på tåget och kände mig ganska ensam, hade inte tidigare rest så långt med tåg på egen hand och skulle åka och träffa en grupp, för mig, helt okända människor. Framme i Karlstad ser jag en grupp ungdomar där flera står och viftar med händerna, de använder teckenspråk, det måste vara denna grupp som jag skall till.

Helgen bjöd på föreläsningar, gruppdiskussioner samt mycket socialt umgänge. För första gången i mitt liv kände jag mig inte längre ensam som ung och hörselskadad, det fanns fler i samma situation. När jag på söndagseftermiddagen satte mig på tåget hem kände jag mig otroligt tacksam att jag gav mig iväg, jag hade plötsligt fått en identitet som ung och hörselskadad. 

Mitt engagemang kom sedan att fortsätta. Jag åkte bland annat på ungdomskonferenser, årsmöten och teckenspråksläger. Samtliga aktiviteter gav samma känsla, en känsla av att tillhöra en grupp. Med tiden kände jag att jag ville engagera mig på ett annat plan, började jobba mer för de intressepolitiska frågorna, blev invald i riksstyrelsen och fortsatte engagera mig på ett annat plan än tidigare. För 15 år sedan var mitt största behov att träffa andra, idag är mitt största behov att påverka andra. Det mest fantastiska är att det finns möjligheter att göra båda inom en och samma organisation.

Unga Hörselskadade har varit en viktig pusselbit på vägen mot den jag är idag, att våga stå upp för min hörselskada och känna att denna är en del av mig!