Min familj står mig på många sätt nära, jag besöker dem relativt ofta, jag har kontakt med dem via telefon, sms, Facebook, ja alla möjliga kommunikationskanaler, ändå är det med familjen som jag har svårast att tala om mitt mående. Tror det beror på att de just är för nära.
Min familj vet om min asperger. Berättade för dem när jag skulle göra utredningen och kom även hem till dem med en hel bunt frågor som de skulle fylla i. Mamma sa lite negativt att jag kunde svara på frågorna själv, för några konstigheter under min uppväxt hade de inte sett.
Fick diagnosen i januari, berättade det för dem och de tog till sig det. Vi har inte pratat så jättemycket om diagnosen sen, vad det innebär eller så, jag har berättat lite men de vill nog inte riktigt se svårigheterna.
Har också varit sjukskriven i omgångar för utbrändhet, först 2013 och sedan 2015 igen. Har berättat det för familjen och de har också gått in med stöd rent ekonomiskt under mina längre sjukskrivningsperioder vilket jag givetvis är tacksam för. Samtidigt skall min sjukskrivning hela tiden tystas ner, inte berätta till farmor och farfar, inte berätta till släkten för det kan vara någon som har ont av att jag går hemma. För utbrändhet är inget som syns utåt och det kan vara svårt för omgivningen att förstå, lika så mina andra psykiska diagnoser som vi nästan inte pratar om alls. Jag har svårt att berätta för dem, just för att det är för nära. De är inte heller medvetna om min blogg och det jag skriver här.
Nu börjar familjen dock inse, inse att jag har brist på energi, att jag vill men inte orkar. Mamma kommenterade att jag måste ta det lugnt när jag börjar jobba igen, att det inte får gå för snabbt så att jag åter blir heltidssjukskriven.
Jag vet att min familj vill väl, men ibland kan mina osynliga funktionsnedsättningar vara svåra att förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar