Att skylla på en diagnos

Jag vill inte bli den där som säger att jag har asperger och därav inte kan göra ditten och datten eller säger att jag är hörselskadad så jag kan inte. Visst finns det alltid begränsningar, hörsel gör att jag inte kan bli polis eller pilot, det är jag fullt medveten om och förstår och accepterar de reglerna. Men att säga, det är ingen idé att jag söker det där jobbet för de skulle ändå aldrig anställa mig som har en funktionsnedsättning eller spela fotboll kan jag inte göra för jag kommer aldrig att höra visselpipan på plan eller vad det nu kan handla om. 

För mig är en diagnos eller funktionsnedsättning en förklaring till att vissa saker fungerar eller inte fungerar som det gör. Men jag försöker också se utmaningen i hur jag kan lösa det hela. Exempelvis när jag rider lektion så använder jag tolk, tolken är mina öron och jag får informationen. När vi rider ut i skogen kan jag inte ha tolk, då får jag lösa det att jag lär läraren tecknen för skritt, trav, galopp och halt, de kan även visa öka och minska farten. På så sätt har vi en kommunikation som fungerar så att jag också kan hänga med och få ut något av situationen. Men att säga, jag är hörselskadad så jag följer inte med på uteritt, då skulle jag börja skylla på min funktionsnedsättning och det vill jag inte.

Samma sak med aspergern. Har vissa svårigheter med att "lita" på att jag verkligen uppfattat situationen korrekt, i synnerhet det som inte rakt och tydligt sägs med ord utan mer kroppsspråk och ickeverbala signaler. För mig handlar det om att utmana situationen, umgås med folk, utmana mig själv att våga uppfatta fel, kunna skratta åt det och gå vidare. Det sista jag vill göra är att sitta hemma och säga, jag följer inte med på detta för jag har asperger och är rädd för att bli missförstådd. Då skulle funktionsnedsättningen ta överhand över min sociala personlighet.

Använd diagnosen som en förklaringsmodell, men se också möjligheterna. Vi kan och vi vill, vi måste också våga utmana oss själva!