Då var pinan över

Då var alla möten för idag över. Späckat schema med möten på jobbet på förmiddagen och sedan mitt SIP-möte under eftermiddagen. Nervositeten var hög och jag var minst sagt genomblöt av svett innan mötet började, fräscht- not. Två timmar med fokus på "lilla mig". Kändes dock på det stora hela som att mötet funkade ganska ok, jag fick berätta och beskriva hur allt fungerar just nu främst i jobbet men också lite grann privat. Lösningar diskuterades och det kändes ändå som arbetsgivaren lyssnade och tog till sig, om det sedan fungerar att omsätta allt i praktiken är en annan fråga men känns i alla fall skönt att han vet hur jag upplever situationen och att jag har stöd av vården i det jag säger så att jag slipper känna mig som den där besvärliga anställda som bara kräver. 

Några konkreta saker är att chefen skall ta större ansvar för mina tolkbeställningar så att jag slipper sköta all kontakt med tolkcentralen på egen hand inför olika möten etc. Jag skall inte heller få några nya ärenden på ytterligare en tid framöver. De skall se över hörselteknisk anpassning, om det är något som kan göras för att underlätta det. Så de sakerna känns bra.

Sedan är det alltid en del konstiga förslag som dyker upp under möten också, exempelvis tog jag upp att fikaraster är komplicerade som hörselskadad/döv då jag måste avläsa och försöka kommunicera med omgivningen. Det går ofta snabbt, finns ingen turtagning och det pratas om allt och inget. Förslag på detta var bland annat att jag kunde fika på mitt kontor- nej vill inte det, fikar med de andra för att få en social gemenskap och den vill jag ha kvar. Ett annat förslag som jag var än mer kritisk till var ett slags fikaschema där kollegorna skulle turas om att fika med mig. Jag vill kunna fika spontant med dem jag vill, att ha ett schema för detta ger kollegorna ett krav att fika med just mig vid den givna dagen. Schemat får mig nästan att känna mig som en hund eller något som behöver ut och rastas och som behövs ett schema för. Nej, absolut inget fikaschema, det är det sista jag vill ha!

Trots hög nervositet så är jag ganska nöjd, och en stor eloge till dagens tolkar som klarade av att taltolka den mycket nervösa brukaren som stakade sig något otroligt=)