Känsla, tanke, kropp

Träffade idag min fantastiske sjukgymnast. Han har varit och är ett stort stöd och är den inom psykiatrin som funnits med längst tid i mitt liv, närmare bestämt under två års tid. Syftet med sjukgymnastkontakten är främst att lära mig att känna små signaler i kroppen, att känna varningssignalerna, inte göra som tidigare att bara gasa hårdare för att slippa att känna efter hur jag egentligen mår och hur mycket stress jag faktiskt känner över en situation. Likaså arbetar vi med att sätta ord på känslor. Har själv svårt för det. Har inga problem om en annan person berättar att hen är glad, arg, frustrerad, förtvivlad och så vidare. Men att själv känna och att lita på att det jag känner är "rätt" utan att värdera mig själv.

Idag när jag träffade sjukgymnasten sa han att han reflekterat över hur vi skulle kunna jobba för att jag inte bara skall konstruera mina svar på vad jag känner i kroppen utifrån någon slags analys som jag ofta gör idag. Kan exempelvis om jag sovit dåligt på natten svara att jag är trött på frågan hur jag mår, utan att egentligen ha känns efter. Min tanke blir på något sätt att jag måste ge ett svar och att det skall låta bra, prestationskrav och värdering, jag vet. Reflektionen som han gjort är att vi skall arbeta utifrån tre olika begrepp, känsla, tanke och kropp. 

Känsla- vad jag känner just då, arg, irriterad, ångest, avslappnad, glad, ledsen

Tanke- vad som dyker upp i huvudet på mig. 

Kropp- vad händer i kroppen, känner jag mig illamående, smärta etc.

Tycker för min del att känsla och kropp går mycket hand i hand, han förklarade skillnaden men är inte säker att jag hajat helt. Men tror ändå att det är bra att jobba utifrån olika perspektiv vid behandlingskontakt. Att både få tänka och känna tror jag är nyttigt.