Inte döv utan dövskola

Jag har varit inne och tagit upp ämnet tidigare på olika sätt, men nu i veckan blev det aktuellt igen, så väljer att ta upp det igen.

I veckan kom jag via en intervju som jag ställde upp på i kontakt med en döv kvinna. Hon ser och intensifierar sig själ som döv, hon har vuxit upp med teckenspråket, men inte gått i dövskola under grundskolan. Vi kom in just på att den döva omgivningen inte betraktar oss som inte vuxit i dövskola som döva. Vi kan rent medicinskt många gånger höra sämre än en person som vuxit upp i dövskola, men då vi inte har "rent" teckenspråk eller kuluren från dövskolan så är vi inte välkomna att tillhöra den döva världen fullt ut.

I mitt fall är jag inte välkommen i någon värld fullt ut. Hos döva är jag hörselskadad, hos hörselskadade är jag döv då jag inte klarar kommunikationen utan teckenspråk. Men vilken grupp jag än försöker att komma in i så är jag aldrig fullt ut välkommen. Var förra hösten på ett seminarium ordat av SDR (Sveriges dövas riksförbund). Det var då väldigt tydligt hur synen på dövheten varierade mellan medlemmarna. Flera oroades över föreningens minskade medlemsantal. Samtidigt sitter några personer och diskuterar att endast de sm gått i dövskolan kan vara en fullvärdig medlem i föreningen. Jag kommenterade och frågade om detta inte är att gräva sin egen grav? Att antalet elever i specialskolan minskar och samtidigt är endast dessa välkomna, hur öppensinnade inför framtiden är vi då? Vill vi verkligen kategorisera folk så hårt att de måste ha gått i dövskola för att vara välkomna?  Vilken grupp får vi tillhöra som blivit döva i tonåren?

Kommentera gärna.