Vad hände egentligen på läkarbesöket?

Funderat mycket över om jag skulle dela med mig detta inlägg till er läsare eller inte, men bestämde mig nu för att göra det. Av tidigare inlägg har ni kunnat utläsa att mitt läkarbesök i måndags inte var så bra, nu skall jag berätta vad som egentligen hände.

Jul och nyårshelgen har för mig varit väldigt jobbiga. Jag har haft mycket ångest, allmänt nedstämd och mycket trött. Har sovit mycket men ändå inte känt att jag blivit piggare. Hade hopp innan att lite julledighet skulle göra susen, men blev inte riktigt så. Träffade sedan min läkare förra måndagen och vi började då med Seraquel på låg dos, tanken är att vi sedan skall trappa upp den något. Att sätta in denna medicin är något vi diskuterat en tid, men vi ville avvakta och se hur måendet utvecklades, men med tanke på såväl ångest som dålig sömn (ja det hänger ju ihop också) så bestämde vi oss för att nu köra på detta.

Nyår har varit jobbig med ångest och dåligt mående. Har varit trött och känt mig som en levande zombie. Har haft svårt att ta mig ut, varit hemma och mest levt på yoghurt etc. då jag inte haft energin till att fixa mat eller något. Var i kontakt med akutpsyk under helgen då jag hade självskadetankar, men de tyckte om möjligt att jag skulle avvakta tills det blev vardag och kontakta ordinarie mottagning. Kontaktade i måndags dövpsyk och berättade att läget försämrats. Fick då en akuttid hos läkaren vilket givetvis var tacksamt. Tyvärr blev dock inte besöket så bra (har även skrivit till dövpsyk genom mina vårdkontakter och meddelat detta). Jag träffade läkaren utan tolk (jag är döv/gravt hörselskadad och vill helst ha tolk för att undvika missuppfattningar och slippa anstränga mig med att avläsa på läpparna vad personen säger då det inte gick att få tag på med så kort varsel. Sedan blev besöket väldigt fel och jag får ta på mig en stor del av det själv som inte vågade säga ifrån, men man är lätt i ett underläge som patient. Jag har PTSD till följd av ett trauma och har svårt att ha folk för nära om det inte finns ett tydligt syfte med det typ att läkaren skall lyssna på hjärtat eller något. Jag vill ha kontroll över situationen och inte känna mig trängd.  Placeringen i rummet blev fel, jag kände mig trängd och stressad, vi tvingades sitta närmare varandra än vad min integritetsnivå tillåter för att jag skulle kunna avläsa. Vi skulle sedan göra några övningar där en av dem går ut på att så mitt emot varandra med händerna framåtsträckta och sedan skulle vi nudda varandras handflator och stå kvar så i övningen. Jag har jättesvårt med kroppskontakt med okända män. Under två år har jag och min sjukgymnast arbetat med avstånd, arbetat med att känna vad som händer i kroppen när någon kommer för nära etc. När vi jobbar tillsammans gör vi det med respekt, vi är noga att respektera mina gränser. Jag kan ibland ha svårt att med ord säga vad jag känner, men enligt sjukgymnasten är jag väldigt tydlig i mitt kroppsspråk så det går att se vad jag tycker om en övning även om jag inte konkret uttrycker det. Övningen som läkaren gjorde med mig blev otroligt triggande. Jag gjorde övningen, ville dumt nog inte säga ifrån att det inte kändes bra och en stor del av min reaktion kom först efteråt. När jag åkte hem från besöket mådde jag dåligt och när jag varit hemma en stund kunde jag inte stå min självdestruktivitet som jag annars varit fri från under flera månader.

Insåg att situationen blev ohållbar ringde 1177 som hänvisade till akutpsyk som i sin tur ville att jag kom in. Fick träffa läkare och vi pratade om ångesten och situationen just nu. Fick ett väldigt bra bemötande och kändes som att ångesten ändå kom att lätta lite efter att jag besökt dem. De skulle även eventuellt kontakta dövpsyk så att vi får möjlighet att reda ut det som inträffat, men jag har även kontaktat dem själv direkt. Läkarsekreteraren lovade att lämna meddelandet vidare till läkaren.

Hela besöket gjorde mig så arg, läkaren vet hur jobbigt jag har det med närhet, att det handlar om att bygga upp ett förtroende, ändå går han över min gräns. Träffade min sjukgymnast igår och vi pratade om situationen, autpsyk hade även utan min vetskap skickat ett meddelande till honom vilket jag tycker var bra. Sjukgymnasten var också irriterad, vi jobbar för att minska min integritetsgräns men när folk klampar över den utan respekt så blir det att vi backar i den utvecklingen. Jag är fortfarande irriterad och ledsen över att situationen blev som den blev, jag vill kunna lite på vården, men tydligen kan man inte det!