Bättre känsla

Nu känns det bättre med måendet igen, och jag har åter lite energi till bloggandet. Så nu, vad var det som egentligen hände?

Torsdagen för en och en halv veckan sedan besökte jag min psykolog Elin på dövpsykiatrin. Vi har inte jobbat tillsammans så länge och känner inte varandra så bra, men hon är ändå uppmärksam på mitt mående vilket är jättebra. Kände redan innan besöket att jag inte alls mådde bra så skickade ett sms till henne och meddelade att jag gärna ville prata med henne en stund utan tolk. Tycker ibland att det är svårt att ha en trejdeperson med när man mår dåligt och skall berätta varför. Så när det var 15 minute kvar på besöket kastade vi ut tolken och pratade själva. Elin ställde raka frågor och fick raka svar. Med anledning av den ångest jag hade samt destruktiviteten mot mig själv så ville hon att vi tillsammans skulle besöka akutpsyk och hon ville att jag skulle läggas in.

Först belv jag lite chockad över hennes reaktion, tyckte egentligen inte att det var så farligt med mitt mående. Men vid lite eftertanke insåg jag ganska snabbt att hon hade rätt, jag var i en situation där jag var en fara för mig själv. Elin ringer till akutpsyk och meddelar att vi kommer in om ca en halvtimma. De lovde att beställa tolk tills vi kom in. Jag och Elin handlar lite enklare käk på vägen samt går förbi Vasastan där min bil stod parkerad för att lägga i mer pengar och tar oss sedan till akutpsyk på sjukhuset. Väl på plats möts vi av en skötare som vi får prata med, men upptäcker att de inte beställt tolk utan samtalet får ske utan med Elin som lite kommunikationsstöd. Hon kan ännu inte så bra teckenspråk så kommunikationen blev trevande. Jag hänvisade mycket till Elin att berätta hur jag mådde, tycker alltid att situationen på akutpsyk är så pressad att jag har svårt att själv sätta ord på mitt mående. Vi kom fram till att jag behövde träffa läkaren och betoenade att de måste ringa efter tolk.

En och en halv timma efter att vi kommit in så kommer tolken och vi får efter en stund träffa läkaren. Tur att tolken fanns med säger jag bara för läkaren bröt jättemycket och vi övergick mot slutet at ha samtalet på engelska vilket var lättare. Jag hade svårt att berätta hur jag mådde så Elin fick ta över det mesta av det pratet, hon sa också att hon som psykolog ville att jag skulle läggas in. Läkaren ringer sin bakjour och vi kom överens om att inläggning var det bästa. Elin åkte hem då var klockan halv sju så hon hade verkligen jobbat över sin arbetstid och ställt upp till tusen, är jättetacksam för det. Jag blir hömtad av personal på OBS avdelningen och tolken följer med upp.

Jag skrivs in får ett rum (enkelrum tack och lov). Får information om att jag kommer få träffa läkaren troligen nästa dag för bedömning av vidare insats. På fredagen blev det ingen läkarkontakt men får besked av sjuksköterskan att jag eventuellt kommer flyttas till Karlskoga för inläggning. Protesterade väl inte jättestarkt rent verbakt, men uttryckte ändå att jag helst ville vara i Örebro då det är lättare att ta emot besök samt lättare för tolk att komma om det behövs. Oroade mig också mycket för min bil som stod parkerad i Vasastan fortfarande och att det på natten mellan söndag och måndag skulle bli parkeringsförbud på den platsen.

Fredagen gick utan läkarbesök. Jag var trött sov en hel del samt bläddrade lite i tidnignarna. Hade stark ångest men ville inte tillkalla personal även om jag borde, det destruktiva beteendet tog fart. Berättade dock sedan det för personalen. Hade inte så mycket kontakt med de andra på avdelningen under dagen, orkade helt enkelt inte. På kvällen var vi dock några som såg på tv tillsammans och började prata lite vilket var skönt. Lördag förmiddag fick jag träffa läkaren. Jag berättade att jag ville hem på mådagen och han godtog mer eller mindre det på en gång. Jag insåg egentlignen att mitt mående inte var det bästa och att jag borde vara kvar på psyk, men orkade inte sätta ord på mina känslor utan propagerade bara för utskrivning. Fick tillåtelse att med sällskap få permission så jag kunde köra hem min bil. Kunde också packa en väska med lite saker så det kändes skönt.

Söndagen gick och jag frågade om OBS kunde kontakta dövpsyk på måndagen och om de kunde få till en tid där Elin kunde vara med när jag träffade läkaren. Tyckte det är viktigt att öppen och slutenvården kan samarbeta för bästa resultat för framtida behandling. De hade inte denna möjlighet (helknasisgt i mina ögon) utan jag fick själv kontakta Elin och be henne ringa upp OBS. Vi kom övernes om en gemensam tid men först på tisdagen. Söndagen satt jag mycket och pratade med en annan patient vilket var skönt. På kvällen kom åmgesten som ett brev på posten och jag satt och slog mig själv med fjärrkontrollen i ren förtvivlan. Kan säga att mina armar är rejäkt blåa fortfarande.

Måndagen var boendestödet på OBS och vi tog en promenad tillsammans, skönt att komma ut utanför sjukhusets väggar. Tisdagen blev det samtal med läkaren och även Elin var med. Samtalet var väldigt trevande. Jag berättade att jag fortfarande mådde dåligt men ville hem. Läkaren frågade om sjukskrivning men jag tackade nej, vet att går jag bara hemma mår jag mycket sämre. Blev utskriven och fick komma hem i tisdags kväll efter nästan en vecka inlagd.

Idag mår jag bättre, självklart inte bra för måendet vänder inte över en natt. Ville skriva detta inlägg för att berätta för er som läser vad som hänt, lättare att ta det via skrift än att muntligt berätta. Vill också rikta ett tack till min psykolog som reagerade när läget var ganska illa.