Jag borde vara glad, jag borde känna att det går år rätt håll. Jag borde känna att behandlingen går åt rätt håll, jag borde känna mig nöjd... Istället känner jag mig förvirrad och förtvivlad.
Igår träffade jag läkaren lät då som att jag skulle bli kvar på obs avdelningen över helgen. Även min psykolog var med på mötet vilket kändes jätteskönt. Jag fick också permission för att ta mig iväg och rida om någon följde med mig. En kompis ställde så snällt upp och det blev en stund i stallet med hästdoft och galopp. Bad läraren att få ta en lugn häst då jag har så mycket inre stress. Så fick ta gamla trygga stabila Efraim. Kändes bra. Verkligen terapi för själen att komma upp på hästen.
Idag vid lunch kom personalen och meddelade att jag skulle byta avdelning efter lunch. Det kändes inte alls bra för mig. Oförberedd, ångestfylld och ledsen lämnade jag avdelningen där jag kände mig trygg upp till en större avdelning med fler patienter. De menar att det är lugnare här, bättre för mig osv. Men jag känner tvärtom. På tidigare avdelning kollar de till oss var 15 minut. Här en gång i timman. Känns lätt som jag kommer bli bortglömd och sluta mig som en mussla när någon kommer och frågar hur det är. Samtidigt är det ett steg i tillfrisknandet att få mer frihet. Men jag hade behövt mer förberedelsetid. Nu sitter jag här ensam. Undra om någon "ser" mig här. Eller om jag bara blir en mussla tillsammans med massa hönor
Foto häest: Lilly Wikström Larsson
Du"syns" och du vet att jag tänker på dig, krya! Kramas om
SvaraRadera