Jag vill inger hellre än att må bra

Jag vill med detta inlägg inte kritisera någon, men jag vill lyfta fram lite perspektiv på såväl min som omgivningens kommentarer om mitt mående och mina funktionsnedsättningar.

Sedan födsel har jag varit hörselskadad, det upptäcktes först när jag var fyra år och de genomförde den vanliga fyraårskontrollen. Omgivningens reaktioner vid upptäckten har jag inte så mycket minne av, själv reagerade jag inget nämnvärt på det jag var liten och oförstående samt att det för mig inte blev någon skillnad. Jag hade ju alltid hört så.

Under uppväxten minns jag att skolan var mån om att jag skulle höra. Att ha en hörselskada var liksom en "godkänd" orsak till anpassning att sitta på rätt plats i klassrummet till exempel. ibland upplevde jag omgivningens kommentarer som jobbiga. Visst var det skönt att de ville anpassa men när det övergick till tycka synd om, då blev det obekvämt för mig.

Även om hörselskadan är en dold funktionsnedsättning så är den ändå synlig. Jag har under många år använt hörapparat och sedan cochlea implantat. När jag vid 19 års ålder blev döv var det många i omgivningen som tyckte att det var så fruktansvärt, hur skulle jag nu klara mig som döv, att inte höra måste vara det värsta som kan hända. Någon kommenterade med att skulle det drabba mig skulle jag ta livet av mig. Själv tog jag det relativt coolt, jag lärde mig teckenspråk för att få en fungerande kommunikation samt att jag senare även kom att operera cochlea implantat för att kunna få möjlighet att höra i alla fall lite.

Strax efter min operation 2007 började jag må dåligt. Tempot hade varit för högt jag hade pendlat Leksand - Göteborg nästan varje vecka pga operation  och krafterna tröt. Jag hoppade av folkhögskolan en månad tidigare än planerat och flyttade hem till mamma och pappa under ett par månader för att hämta andan. Visst fick jag väl någon kommentar från omgivningen om att krya på mig men inte så jättemycket.

Åren gick, jag pluggade på universitetet, jobbade extra under tiden, var aktiv inom förenings livet etc. Jag gasade i ett högt tempo, mycket för att slippa känna hur jag egentligen mådde. Tog examen fick jobb och det flöt på en period. Psykiskt började jag må allt sämre, dåligt med sömnen nedstämdhet, känsla av hopplöshet och självskadebeteende. Nu plötsligt när jag själv mådde så mycket sämre än när jag förlorade hörsel och omgivningen stöttade kom istället kommentarerna om att bita ihop och kämpa på. Alla är trötta ibland, ta en promenad så blir det bättre var kommentar som dök upp. Bita ihop det var precis vad jag tidigare gjort men tillsist orkar man inte längre. Ta en promenad,  jag har tagit otaliga promenader men till sist orkar man inte. Man är helt slut att laga lunch kan ta hela dagens energi men omgivningen tycker att det bara är att rycka upp sig. Jag blev sjukskriven januari 2013 jag år medicin för att sova överhuvudtaget, medicin för depressionen, flera olika tabletter för att överhuvudtaget ta mig ur sängen. Att inte orka med vardagen är oerhört kämpigt.

Några månader gick och jag återgick till heltidsarbete. Jag älskade och älskar än idag mitt arbete och gjorde mitt yttersta för att det skulle funka. Energin tröt ibland men jag körde på.

Hade kontakt med dövpsyk med anledning av min psykiska hälsa. 2014 började min psykolog att misstänka att jag kunde ha asperger och vi gjorde en utredning. Fick diagnosen i januari 2015 och måste säga att det var en lättnad. Det gav förklaringar att jag inte är dum i huvudet utan att det finns en orsak att jag behöver struktur och kontroll. Med diagnosen har jag varit öppen mot vänner, bekanta, kollegor, arbetsgivaren etc. Många säger att min asperger inte märks. De menar väl men för mig är det en kamp att försöka passa in i det vanliga samhället där struktur och organisation ibland brister.

2015 i februari sa det krasch. Jag blev heltidssjukskriven. Energin fanns inte jag mådde kass. Sov dåligt och orkade knappt ta mig ur sängen. Två månader var jag hemma på heltid innan jag sakta men säkert började jobba lite. Under sommaren kom ett bakslag. Hamnade på psyk och inlagd för första gången i mitt liv. Detta var en upplevelse på många sätt. Också en kamp mot acceptansen att må psykiskt dåligt. Jag tog mig tillbaka igen efter några veckor hemma på heltid. Trappade upp arbetstid. Klarade 22.5 timmar i veckan men inte mer. Många har sagt åt mig att försöka jobba mer. Att jag kommer få dålig pension av att jag inte jobbar, att jag inte kommer klara att behålla min lägenhet etc. Jag försöker verkligen att jobba men ibland går det inte. I vår har jag tillbringat två perioder på psyk inom loppet av två månader. Sista perioden inlagd tre veckor med förbud att gå ut själv under större delen av tiden. Ändå kommer kommentarer om att jag måste försöka jobba, försöka komma hem, sparka mig i röven, ta i lite hårdare. Psyk misstänker att jag kan ha bipolär eller borderline och vi utreder nu det. Sjukdomar där man inte kan rycka upp sig.

Jag vill inget heller än att må bra. Jsg vill vara frisk och leva. Men ibland dippar det. Tycker det är intressant att det är synd om min hörselskadade del, men att min psykiska del som påverkar mig mer bara skall förbises och "rycka upp mig".

menar inte att kritisera ville ge perspektiv