Att ve samhället om hjälp

När man som jag har Asperger finns det möjlighet att söka stöd från exemplevis kommunen när det gäller boendestöd, via landstinget kan jag ansöka om jag behöver hjälpmedel osv. Att ta emot samhällets stöd är dock inte helt enkelt, på ett sätt handlar det om att först erkänna för sig själv att man behöver extra stöd och därefter erkänna för andra att jag behöver och kanske det svåraste av allt att be om hjälp. 

Ifjol ansökte jag om boendestöd, även om jag rent intellektuellt klarar av att planeta min vecka själv så är det skönt för mig att någon kommer hit och ser över planeringen med mig, kollar så att jag inte planerar in för mycket, ser till att jag planerar in tid för återhämtning något som jag själv är väldigt dålig på. Det är därför skönt att få lite extra stöd men ändå känna att det alltid är jag som bestämmer.

Nu har jag svalt stoltheten och ansökt om ytterligare en insats och fick beslutet idag. Känns konstigt, känns lite integritetskränkande men samtidigt inser jag att det kommer hjälpa mig. Det kommer säkert bli bra