Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning.
Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.
Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna
Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar