Första gången jag haft längre boendestödstid idag. Istället för två gånger per vecka en timma per tillfälle så får jag nu stöd under fyra och en halv timma en gång i veckan istället. Var lite nervös innan hur det skulle fungera, att ha en människa här i fyra och en halv timma, och dessutom någon som jag inte kan ha en djupare diskussion med (de skall försöka vara professionella och skall inte ge sig in i djupare samtal). Dessutom så skulle jag ha manlig personal idag vilket jag inte var jätteförtjust i med tanke på mitt bagage.
Idag på morgonen fick jag ett sms att det blivit ändring av personal och att en kvinnlig vikarie skulle komma istället. Har träffat henne vid ett tillfälle innan och hon var trevlig och bra. Hon kom hit vid halv elva och vi hann med att skriva inköpslista, handla mat, fixa åtta matlådor, diska, planera veckan samt att vattna blommorna. Så det kändes bra, skönt att faktiskt hinna med något. Det som dock inte kändes lika bra efter är att jag forcerat, att jag missat att ta pauser vilket gör mig dötrött och illamående efter. Jag borde lära mig, borde veta var min gräns går. Dock är jag fortfarande inne i en slags värld där jag jämför med vad jag klarade innan jag blev utbränd. Detta gör att jag ständigt känner besvikelse, jag klarade ju detta innan, hur svårt kan det vara, jag borde ju klara detta, alla andra kan..... Inser att detta är totalt meningslöst, då var då och nu är nu. Men likt förbannat så kan inte hjärnan sluta att bete sig på detta sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar