Att få en diagnos

I onsdags var min neuropsykiatriska utredning äntligen klar efter flera månader med tester. När jag träffade min psykolog för ett par veckor sedan sade hon att jag förvisso uppfyllde flera kriterier för Asperger, men att detta inte räckte till att sätta en diagnos. Detta gjorde att jag vid mötet i onsdags blev något chockad när hon nämnde att jag har Asperger. Just nu fyra dagar efter diagnosen så är känslorna blandade, dels känner jag å vad skönt, nu vet jag vad jag har att anpassa mig till, nu skal jag fundera över vilket stöd jag behöver från samhället sida och sedan fokusera framåt. Samtidigt känner jag en sorg, en sorg över att ha kämpat så hårt i många år, en sorg över att ha känt mig utanför, känt att jag inte riktigt passar in, men inte ha vetat varför. Funderar över vad som hade hänt om diagnosen uppmärksammats tidigare i livet, inte nu vid en ålder av drygt 28 år, hade jag valt en annan utbildning, hade jag kunnat förhindra min utbrändhet osv. Egentligen är det meningslöst att fundera över detta, det som har hänt har gjort det, men kan inte låta bli tanken.

Vill också betona att Asperger är olika för alla personer som har det, vill inte höra att någon av er träffat en person med Asperger och att ni minsann vet hur jag funkar. Det finns ingen bruksanvisning för Asperger, vi är alla individer med olika styrkor och svagheter, dessutom har vi normalt till högt IQ vilket gör att du inte skall betrakta oss som mindre begåvade. Kommer sedan att gå in på vad Asperger betyder för just mig