Energi och utbrändhet

Funderar mycket över det där med energi, vad tar energi, vad ger energi och vad orkar jag just nu med. Fram tills för två och ett halvt år sedan trodde jag nästan att jag var odödlig. Var med på allt, tyckte ju att det var kul och att det gav mig mycket. Det gjorde det också, men det tog även en hel del energi. Jag har haft perioder där jag arbetat heltid, pluggat 50 % på d-nivå samt suttit som ordförande i en riksorganisation. Jag tyckte att det fungerade bra under denna perioden, men inser efteråt att detta  beteendet egentligen inte är så hälsosamt. Det fungerar en kort period, men sedan är det viktigt att ge kroppen återhämtning, men det är just den biten som jag missat.

Min första utbrändhet skedde egentligen redan 2007 när jag pluggade på Västanviks folkhögskola i Leksand. En på många sätt fantastisk skola med fantastisk miljö (ni kan se bilden nedan) men av flera orsaker blev det helt enkelt för mycket. Dels på grund av traumatiska händelser under denna tid som skakat om i mitt liv rejält, men också att jag inte då visste om min asperger och dömde mig själv väldigt hårt för att jag inte orkade vara med och inte orkade vara social på samma sätt som mina kamrater på skolan. Droppen som fick bägaren att rinna över blev sedan rehabiliteringen efter min CI operation hösten 2007. Jag pendlande mellan Leksand och Skövde/Göteborg för att ställa in ljudnivåerna och att ljudträna i stort sett varje vecka. Det blev för mycket och jag minns att jag ringde mamma och grät. Jag var helt slut och orkade inte mera. Bodde på ett internat med människor omkring mig dygnet runt, men kände mig så fruktansvärt slutkörd och ensam. Mamma övertalade mig att hoppa av skolan och flytta hem till dem en tid vilket jag också gjorde.

Västanviks folkhögskola

Januari 2008 var jag egentligen inte klar med rehabiliteringen efter min operaton. Fick rådet att avvakta med universitetsstudierna då jag egentligen hade för låg energinivå för detta, men valde ändå att starta studera till socionom. Pluggade, jobbade en hel del parallellt och var aktiv inom föreningslivet under hela studietiden. Tycke att det fungerade ganska bra då. Visst var jag seg ibland men vilken student är inte det?

Examen sommaren 2011, fortsatte att plugga och skriva d-uppsats på halvtid, jobbade heltid och dessutom var jobbet i Enköping så pendlade mycket mellan Örebro och Enköping under denna period. Satt som ordförande i Unga Hörselskadade vilket även innebar ett arbetsgivaransvar med rekryteringar etc. Det var kul, det gav mig en hel del och att dra i bromsen fanns då inte i min värld, idag inser jag att jag trodde att dygnet hade 48 timmar, minst.

Startade på AF januari 2012. Hade då precis opponerat på min d-uppsats och blivit godkänd, avslutade då mina studier. Körde på med nya jobbet, föreningslivet samt jobbade lite extra som personlig assistent och på elevboende för döva och hörselskadade som pluggar på Riksgymnasiet i Örebro. Kände mig ofta trött, men tänkte att detta är väl normalt, alla andra klarar ju av att jobba heltid och sköta hus och hem samt ha en aktiv fritid och jag ville ju inte vara sämre!

Hade kontakt med psykiatrin redan under denna tiden, mådde lite halvdåligt, var stressad men ville samtidigt inte dra i bromsen, så mycket hade jag ju inte att göra. Hörselvården var på mig gång på gång att med min dåliga hörsel i en hörande arbetsplats så kanske 100 % arbete inte är realistiskt. Jag höll med på sätt och vis, men ville ändå testa, jag "borde" ju klara och det gjorde jag, en period!

Fick börja medicinera mot ångest, stressen hade tagit över mitt liv för mycket. Vi befinner oss på hösten 2012 och jag mådde sämre rent energimässigt. Vården 2013 efter ett års anställning på AF blir jag deltidssjukskriven, läkaren vill sjukskriva helt men det ville inte jag själv. Körde på. Sommaren 2013 bytte jag kontor från Lindesberg till Örebro, jag var då åter uppe och jobbade heltid. Körde på ytterligare ett och ett halv år sedan våren 2015 tog det stopp. Lite förvånad att det gjorde det just då, jag hade ju dragit ner på så mycket aktiviteter redan, jag hade ju klarat så mycket mer tidigare. Samtidigt inser jag att min kropp gått på reservernergi under många år. Plötsligt ville det så lite till innan det tog stopp. 

Idag känns det som att småsaker kan göra att energinivån plötsligt minskar. Att vara mer eller mindre slutkörd efter tillexempel Alemdalsveckan förvånade mig på många sätt. När jag ser tillbaka på veckan inser jag att det inte är så konstigt, jag kör hårt från tidig morgon till sen kväll, jag sover dåligt, äter dåligt och försöker samtidig vara hyfsat social under hela veckan. 

Jag behöver fundera över vad min energi räcker till idag, inte värdera vad det räckte till för ett, fem eller tio år sedan utan se till nuet. Det är tufft, är en utmaning, men jag måste försöka lära mig, annars kommer jag aldrig att hitta en balans mellan viljan och energin. 

Anmälan patientnämnden

Beslutat mig för att anmäla läkaren som tyckte att jag skulle flytta till gruppboende med anledning av min hörselskada och asperger till patientnämnden då ett sådant bemötande ej är accepterbart. Nog för att jag har mina nedsättningar men jag klarar bannemej av att ha eget boende. Nu tar jag upp striden. Anmälan nästa. 

Ny plånbok

Min plånbok har gått sönder, typiskt att den gör det en vecka efter att vi varit på Ullared där de även har plånböcker av märken som jag tycker om. Blev att internetbeställa en ny plånbok istället. Efter mycket letande fram och tillbaka föll jag för denna från Guess (ursäkta att bildkvaliten är sådär). Tycker problemet med plånböcker är att jag har så många olika kort som behöver med. Nog för att jag lever i ett nästintill kontantlöst samhälle, men innan jag kan leva i ett kortlöst kommer ta tid. 

Bildbevis badrumsfix

Badrumsfix

Förvaringsplats är alltid en brist. Spelar ingen roll hur stor lägenhet jag har, problemen är ändå de samma.

Har ett tag upplevt mitt badrum dom ostrukturerat. Tyckt att det står saker för trångt och gör det svårt att hitta. Stört mig på det dagligen så gott som. Idag åkte jag och mamma till Ikea här i Örebro. Hade sedan innan bestämt vilken förvaringshylla jag skulle ha. Men sen fanns inte hemma. För att beställa den ville de ha 495kr i frakt. En billig hylla och sedan dyr frakt på det get en väldigt hög procentuell transportkostnad. Bestämde mig att istället leta annan hylla.

Hittade denna som jag tyckte om, så har gjort det lite prydligt hemma nu ikväll. Nöjd och glad😊

Back in town

Har varit en vecka med mycket resande. Från dess att jag skrevs ut från sjukhuset i onsdags har jag kört närmare 100 mil. Blivit Hjo, Ullared, Skövde bland annat.

Aktiviteterna har bestått av shopping i Ullared (se bild). Blev mest förbrukningsvaror så som hygienartiklar och städsaker. Inte så mycket i klädväg men hittade ett par bra ridbyxor av lite bättre märke och mycket bättre pris om man jämför med till exempel Hööks. Passade också bra nu att farmor och farfar kunde åka med, kul att kunna glädje dem med en resa så länge de orkar följa med.

Har också blivit besök hos min närmare kompis och hennes familj, besök i Hjo etc. Sedan i söndags är jag åter i Örebro vilket känns kul

Inlagd med funktionsnedsättningar

Har funderat över om jag skall skriva detta inlägg eller ej. En blogg är officiell några av läsarna vet jag vilka ni är andra inte. Några av er umgås jag med privat anda har jag aldrig träffat. Bestämt att berätta lite grann om vad som hänt utan att gå in på för mycket detaljer. 

I korta drag kan jag säga att jag min utmattningsdepression fått ett bakslag samtidigt som jag troligtvis fått en allergisk reaktion av mina mediciner i form av utslag på hals och ena sidan av ansiktet. 

I torsdags kväll sökte jag akut sjukvård för dessa åkommor. Läkaren beslutade att jag skulle läggas in på sjukhus över helgen. Hamnade på en avdelning här på sjukhuset som tillhör psykiatrin. Det är som r och semester och underbemannat. Samtidigt har de en ras väldigt trevliga och gulliga sommarvikarier. Finns dock några saker som är både lite roliga lustiga och irriterande som jag tänkte ta upp.

- Jag bad om att bli väckt innan frukost. De hade dock missat jag var döv, de hade knackar på dörren, kommit in och sagt att jag skulle vakna, men inte puttat till på mig. Med tanke på mi dövhet vaknade jag inte utan försov mig och höll på att missa frukosten. 

- Personalen kommer titt som tätt in på rummet bara för att kolla läget. De knackar på dörren (vilket jag ju inte hör) och kommer in. Jag blir lik rädd varje gång.

- Vid fredagens läkasamtal frågade de om jag he kontakt med psykiatrin. Jag sårad ja med dövpsykiatrin. Läkaren som jobbat på denna psykiatriska avdelning som jag är på nu i månader visste inte vad dövpsykiatrin var. Utan jag fick förklara att det är en del av allmänpsykiatrin.

- När de gick ronden igår så knackade de tydligen på dörren. Jag satt på mitt rum och läste då, in stormar 6 personer, ja ni läste rätt 6 personer. Jag har PTSD vilket de känner ochhar svårt med okänt folk för nära mig, och in kommer så många och alla står i en ring runt mig och ställer frågor.

- Läkarsamtalet idag skedde med tolk vilket fungerade bra. Skall hem på permission ett dygn och tillbaka imorogn bara för att stämma av läget. Läkaren tyckte att samtalat imorgon blir kort så tolk behövs ej. Jag hör dock inte läkaren alls typ, har nu beställt tolk på egen hand, får se hur de regerar på det.

- Läkaren som jag träffad inom akuten i torsdag vräkte ur sig, är man döv och har Asperger och depression etc så tycker jag du skall flytta till gruppboende. Jag regerade väldigt starkt över denna okunskap och blev väldigt arg, funderar på att göra en anmälan till patientnämnden om detta då hens kommentar inte känns ok.

- Gällande aspergern och inläggning har det fungerat bra. En personal här kommenterade att min diagnos inte märks alls då jag är både ganska social och anpassningsbar både mot patienter och personal.

- Sommarvikarierna måste jag ge en eloge till. De är trevliga tar sig tid att sitta ner och prata och kan även vara lite personliga. Dessutom fick jag en kontaktperson som kunde lite teckenspråk vilket jag tycker var fint gjort av avdelningen.

Till sis med glimten i ögat. Utmaningen med min bakgrund att vara inlagd. Var patient, analyser inte de andra patienterna och be om hjälp. 

Hjärngymnastik

Behöver hålla igång hjärnan lite grann också

Vi kom överens om september

Är väldigt less på allt vad beslut heter just nu samt less på utbrändhet i kombination med sommar när alla är på semester och ingen riktigt verkar vilja ta tag i något. Mitt boendestöd en gång per vecka fyra och en halv timma per tillfälle fungerar inte. Det är för lång tid med fyra och en halv timma i sträck och min energi räcker inte. Efter att bodnestödet åkt hem måste jag lägga mig och sova två till tre timmar samt att jag känner stress och får ångest. 

Jag har själv påtalat att det inte känns helt optimalt med den lösningen vi har idag och även psykiatrin har påtalat detta. Psykiatrin ringde till boendestödet senast i fredags för att prata om detta och när jag träffade boendestödet idag säger de att vi på tidigare möte kommit överens om att utvärdera boendestödet i september så att vi väntar med alla funderingar till det. Men vad..... Vi ko överens om att utvärdera det i september, men något som inte funkar som gör mig död, skall jag behöva köra på med detta två månader till. Svaret var att jag alltid kan avboka. Visst det kan jag göra och då förlorar jag ju min städtips den veckan också så det känns inte lika bra. Jag har fått beslut om boendestöd för flera funktionsnedsättningar inte för att jag tycker att det är kul. Jag skall få stöd för att jag inte totalt skall krascha in i väggen. Men verkar inte som om kommunen alls tänker i samma banor trots påtryckningar från både mig och psykiatri om att detta fungerar ju inte. 

Skall träffa läkaren imorgon igen, troligtvis kommer det bli så att jag måste vara helt sjukskriven igen, helt sjukskriven för att utbrändheten blivit värre och för att energinivån är låg. 

Sommar, sol och CI

Är via Facebook medlem i olika diskussionsforum för hörselskadade. I några av forumen kretsar just ju mycket diskussion om sommar, sol, bad och hörseltekniska hjälpmedel främst CI men även hörapparat. Mitt syfte är inte att trampa någon på tårna, vill mer framföra hur jag tänker kring det hela. Ni är jättevälkomna att kommentera, hålla med eller säga mot.

Sommar innebär ofta semester eller sommarlov. Det innebär sol och bad, kanske Liseberg eller annat nöjesfält. Det innebär att de hörseltekniska hjälpmedlen inte alltid kan bäras. Läst diskussioner där folk är väldig oroliga för hur de själva eller deras barn skall klara olika aktiviteter. Läst kommentera från föräldrar som menar att de är nyttigt att deras barn får träna på att inte höra. 

Jag har ju själv mitt cochlea implantat. Utan det är jag döv. Om jag skall bada, åka karuseller eller något sådant kan jag inte bära mitt implantat då det varken tål vatten eller får häftiga rörelser (risk att tappa det). Jag får helt enkelt ta av mig det och bli döv. Därmed inte sagt at tjat slutar art kommunicera med folk. Jag använder mig av teckenspråk för kommunikationen. Ibland har jag turen att ha folk runt omkring mig som tecknar fullt, kommunikationen blir därmed flytande och vi kan prata om precis vad vi vill även om vi ligger och guppar i poolen eller havet. Med mina föräldrar exempelvis som inte är teckenspråkiga ser jag situationen som ett utmärkt sätt att träna teckenspråk med dem. Jag hör inte, kan förvisso prata med rösten med dem ändå, men de får öva att bokstavera, gestikulera och göra sig förstådda. Upplever att det är nyttigt för dem och att det faktiskt ger en viss förståelse för att jag inte hör. 

Karuseller går väl förvisso att åka med mössa över CIt eller med någon form av "senilsnöre" för at hålla implantatet på plats. Inget fler med det i sig. Men är det  viktigt att höra i alla situationer? Är det så viktigt att anpassa sig efter normen och höra hela tiden? Eller är det så att teckenspråket kan var en lösning? Det är det i alla fall för mig och de tär jag glad och stolk över. Så gör egen del, ci i all ära, men inte i kombination med bad eller karuseller!

Vem är du?

Har ett bra minne för ansikten. Men kan inte alltid placera in personen på rätt plats. Ibland kan jag bli knäpp att iag exempelvis känner igen en sjuksköterska på vårdcentralen eller sjukhuset och funderar var jag träffat hen tidigare. Kan fundera och fundera och kommer sen på javisst ja vi rider ju på samma ridskola men i olika grupper så att vi nästan aldrig ses tillexempel. Minne kan vara bra men ibland kan det driva mig till vansinne :-)

Nu rullar den igen

Nu har den varit hos "doktorn" och rullar åter fint igen. Den rullade innan också men ett vevlager till pedalerna var dåligt så det lät nog när jag trampade. Ja alla på stan vände sig om och kollade när jag kom i alla fall😀

Fika på Blodcentralen

Gjort en god samhällsjärning genom att lämna blod idag. Uppmanar fler att bli blodgivare en bra tjänst för samhället. Nästa gång kan det vara du som behöver blod. Dessutom får man gratis kaffe och smörgås efter. Billigare att fika här än på stan nu😊

Städning med boendestödet

Idag jag jag haft boendestödet här i ett par timmar. Har egentligen stödtid 4,5 timmar men idag orkade jag inte riktigt med det. Vi hann i alla fall med att städa lägenheten. Bara det är en utmaning. Jag har mitt sätt att städa på. Jsg vill inte säga att det egentligen egentligen skiljer sig så mycket från hur boendestödet gör men exempelvis kanske jag brukar börja med köket, sen gästrummet och de kanske startar i en annan ordning. Inte fel men blir lite knixigt att samarbeta med städningen  då ibland. Samtidigt är det väldigt olika hur noga de är när de städar. Idag hade jag manlig personal och nu kommer mina fördomar fram men det är skillnad på städningen om det är en man eller kvinna som utför det måste jag säga. Städat idag och hittar damm i fönstren och någon fläck här och var. Det tar emot men samtidigt nyttigt att försöka acceptera att det just nu ser ut så. Finns saker som är viktigare än att ha det kliniskt rent

Mina hjälpmedel

För såväl hörselskadan som min asperger och även lite grann utbrändheten med det delvis dåliga minnet till följd har jag en del hjälpmedel som skall göra mitt liv lite mer drägligt. 

Mitt huvudsakliga hjälpmedel för min hörselskada är mitt cochlea implantat (CI). Via inopererade elektroder i hörselsnäckan får jag en möjlighet att höra. Opererade första örat 2007 och sedan andra örat 2009, dock är det nästan bara det ena implantatet jag använder idag, det andra opererades på ett dödfött öra och resultatet blev därefter. Det krävs som sagt dels operation där elektroderna förs in i snäckan men också en processor som är en slags hörapparat där ljudet fångas upp och via en yttre samt en inre magnet för ljudet in till elektroderna som omvandlar ljudet till elektroniska signaler som hjärnan i sin tur tolkar. Det hela låter mycket avancerat och är det också.  Så här ser hjälpmedlet ut

Hörselskadan medför också att jag inte hör dörrklockan, brandlarmet etc. För detta har jag fått hjälpmedel i form av lampor som blinkar om det ringer på dörren, brandlarmet går eller att telefonen ringer. Det är också kopplat till en speciell väckarklocka så skulle det hända något när jag ligger också sover så börjar dels lampor blinka, men också väckarklockan att vibrera så jag skall inte ha en chans i världen att kunna sova vidare vilket ju också såklart är syftet med det hela. 

Sedan har jag svårt att tala i vanlig telefon eller mobil med tanke på hur taskigt jag hör. Så använder mig av bildtelefon. För er som inte känner till detta som kan det jämföras med typ en iPad. Jag har en kamera riktad mot mig, sedan ringer jag upp en teckenspråkstolk som jag ser på skärmen framför mig. Jag berättar sedan var jag vill ringa typ hej jag vill ringa till Försäkringskassan på telefonnummer 0771- 524 524 och då ringer tolken upp. Jag tar sedan och tecknar det jag vill säga och tolken taltolkar mig och tvärt om. Tolkningen sker simultant, det innebär att man inte behöver prata onaturligt långsamt, behöver inte stanna upp och vänta ut varandra utan man kör på som vanligt. Bildtelefon använder jag både i jobbet och privat och det är ett fantastiskt hjälpmedel. Utan den hade jag aldrig klarat av det arbete jag har idag. 

     

Värt att nämna är dock att det bästa hjälpmedlet för min hörselskada handlar inte om teknik, det handlar om teckenspråk. Ett språk jag använder mycket och som alltid hjälper även i de situationer där inte hörsel räcker till. Via teckenspråket har jag också möjlighet att använda tolk. Det gör jag också flera gånger per vecka, använder tolk på jobbet för att hänga med vid möten och APT, använder tolk på läkarbesök, tolk på styrelsemöten, tolk vid bröllop och begravning etc. Utan teckenspråket hade min kommunikation varit väldigt fattig.

Sedan har jag min timstock som jag berättat om i tidigare inlägg, jag använder väl den sådär halvflitigt, men en situation där jag använder den är när jag tvättar, klickar in 45 minuter på den och sedan får en maskin gå. Är jättebra då jag inte behöver ha koll på tiden alls utan det sköter sig helt och hållit självt. 

Jag också arbetsterapeuten introducerade även planering via whiteboard tavlan. Jag har små magneter med ord på exempelvis handla mat, vattna blommorna, stöda. Sedan är tavlan uppdelad i veckodagarna och markerad med förmiddag och eftermiddag. På så sätt kan jag exempelvis bestämma att söndag förmiddag då tvättar jag. Ibland planerare jag att göra väldigt mycket på oket tid, men genom tavlan blir det väldigt konkret, kanske inte så bra att handla mat, tvätta och städa på en och samma eftermiddag, utan då behöver jag tänka till och prioritera, Bra och nyttigt för min del. 

Jordgubbar

Hade tänkt dra ut till Mellösa och plocka jordgubbar nu i helgen men sedan fick jag av en kollega veta att de sålde jordgubbar vid Haga centrum till billig penning. Drog dit och köpte 10 liter. Rensat dem och nu finns de i frysen och skall bli gods smoothie under vintern. Funderar på att köpa minst tio litet till det kommer alltid att gå åt

Två och en halv timma

Låter så fruktansvärt lite, två och en halv timma. Sett på veckans 140 timmar är det ju verkligen ingenting. 1/56 av veckans alla timmar, ändå är ökningen av arbetstid markant. När jag fick igenom min aktivitetsersättning på 25 % var jag också tvungen att öka min arbetstid. Första veckan efter ökningen hade jag semester, så där kände jag inte av ökningen, men denna veckan när jag jobbat känner jag av den desto mer. Känner att denna halvtimma extra per dag påverkar mer än vadjag kunde ana. Känt mig mest död hela veckan, i måndags sov jag två och en halv timma och missade därav det redan tidigare bokade träningspasset. Igår däckade jag och sov två timmar på eftermiddagen. I natt har jag sovit mer än den värsta tonåring, 13,5 timmar. Skall en halvtimmas extra arbete per dag resultera i att jag behöver sova två timmar när jag kommer hem så blir det inte många timmar kvar på dagen sen. 

Bestämt mig för att hålla ut nästa vecka också, sen har jag semester och sen får jag utvärdera igen i augusti hur det hela känns. 

Situationen blir nästan komisk

Har tidigare nämnt att alla professionella personer som finns runt omkring mig slutar. Igår träffade jag min psykolog igen efter cirka fyra veckors uppehåll då hon haft semester. Vet sedan tidigare att hon skall sluta, så det var inget nytt. Men hon berättade igår att dövpsykiatrin kommer att få en annan arbetsterapeut och att hon jag idag har kontakt med således kommer att sluta hjälpa dövpsykiatrin. Jag kände mest att nej, inte hon också, hon har varit så bra. Frågade vem som kommer istället och fick ett namn. Problemet är att hon som kommer träffar jag ibland via jobbet, så känns inte så bra. Min psykolog skulle nu kolla om det finns möjlighet att jag kan få behålla hon jag redan har då det samarbetet fungerat mycket väl fram till nu. Hoppas, hoppas

Gnäll om insatser

Detta kommer att bli ett gnälligt inlägg. Gnäll om allt som inte fungerar som jag önskar just nu gällande samhällets stöd.

När jag fick min diagnos blev jag först lättad, lättad över att äntligen kunna få stöd för de svårigheter som trots allt finns. Främst att kunna få stöd i planering så att jag fixar en balans mellan arbete och fritid och ett sätt att hitta en bra struktur för allt hemma så att det inte bara känns övermäktigt med allt. Jag och min psykolog skrev en remiss tillsammans samt att vi bifogade min utredning. Ganska snart fick vi svaret att remissen avslagits då de anser att jag klarar mig för bra för att kunna få insatser från dem. Att de måste prioritera och att jag tillhör dem med "lätt asperger" om vi nu skall kategorisera så.

Visst jag har inte så stora svårigheter som många andra med diagnosen. Men jag har likt förbannat en diagnos. Känns lite som att säga att ni som bara behöver glasögon när ni läser skall inte få det för att ni inte ser tillräckligt dåligt. Konsekvensen av nekade insatser blir dock ett försämrat mående. Någonstans finns en gräns för hur mycket jag skall klara av på egen hand, hur mycket uppfinningsrikedom jag skall ha. Exempelvis så reagerade min arbetsterapeut som är från psykiatrin på varför jag inte fått arbetsterapeut från vuxenhab istället. Hon sa att hon givetvis skall hjälpa mig så att jag inte faller mellan stolarna helt, men att hab egentligen har mer kunskap och erfarenhet av min problematik.

Just nu känner jag arg boendestödet inte fullt ut fungerar som jag önskar. Har varit mycket att de står och ser på medan jag skall utföra något och det stödet behöver jag definitivt inte. Ja behöver stöd att begränsa mig, inte göra för mycket, behöver avlastning med sakerna att vi delar upp det mellan oss samt påminnelser att faktiskt ta en paus. Der är faktiskt ok att stoppa städningen för att ta en kopp kaffe. Idag mailade jag till vuxenhab och tänkte om de skulle ha möjlighet att bara boka in ett kort möte för att komma med lite tips hur jag bättre kan strukturera upp min vardag samt tips på hur jag på bästa sätt kan använda boendestödet. Fick snabbt svar att de inte kan ställa upp med detta.

Tycker regelverket är problematiskt. Blir hänvisad än hit och än dit och ingen vill ta ansvar. Har fått ett fantastiskt stöd från psykiatrin som jag är nöjd med, men de har inte kompetens eller mandat att lösa allt. Dessutom slutar ju psykologen snart och vad händer då? Är ändå hon som hållit ihop mycket. Förlåt allt gnäll bara så less på att skickas hit och dit som värsta paket.

Jag skäms för att jobba på AF idag

ARBETSFÖRMEDLINGEN En man som hade barnen med sig blev ombedd 

Man avvisad från Arbetsförmedlingen

En man som hade barnen med sig blev ombedd lämna Arbetsförmedlingen i Skövdes lokaler. Mannen anmäler nu ärendet till JO.

Publicerad 7 jul 2015 Uppdaterad 18:11

Enligt en anmälan som inkommit till Justitieombudsmannen — som är den myndighet som ser till att andra myndigheter följer de bestämmelser som finns för dem — den 5:e juli så ska en småbarnsfar som befann sig i Arbetsförmedlingens lokaler ha blivit ombedd att som det står i anmälan "antingen komma tillbaka när barnen sover eller lämna lokalen".

Mannen anmäler nu Arbetsförmedlingen eftersom han menar att de enligt lag hade en skyldighet att ta emot honom alldeles oavsett hur mycket väsen hans barn gav ifrån sig och att man därför brutit mot de förordningar som föreligger.

På Arbetsförmedlingen har man som policy att aldrig uttala sig om pågående ärenden, men man berättar att man har ett gott bemötande av kunder som ett av sina kärnvärden.

— Bemötandet gentemot kunder är jätteviktigt. Att skapa en bra plattform för professionella möten och samtal är en av våra ledstjärnor, säger Carl Löfgren som är chef för arbetsförmedlingen i Skövde.

Vidare yttranden vill man vänta med tills att JO fattat ett beslut i frågan. 

Barnen lämnades efter mannen blivit ombedd att lämna lokalen tillfälligt hos en moster medan mannen uträttade sitt ärende på Arbetsförmedlingen.

Händelser som denna gör mig så förbannad. Jag jobbar själv inom AF, det kommer in folk till oss dagligen och har barn med sig. De skriker ibland, de stör ibland kan man tycka, men vi har ingen som helst rätt att neka dem inskrivning eller neka dem insats på något sätt. Att jag dessutom väl känner personen som drabbats av detta gör mig säkert än mer förbannad då jag inte vill att mina vänner skall råka ut för sådant. Visst alla kan göra sina misstag, alla kan vi i stressade situationer vräka ur sig saker som vi inte menar, saker som inte är så genomtänkta. Men att be någon lämna lokalen är inte bara ett litet misstag. Till mig skall kunderna alltid vara välkomna, även om de så har barnen med.

Inspireras av sommarbilder när regnet faller

När det regnar ute får jag istället passa på att ladda upp lite sommarbilder och få lite inspiration och energi från det. Skulle verkligen vara trevligt att ha en egen liten trädgård att fixa i, det är nog det jag saknar mest från min tidigare lägenhet på Brickabacken. Sen finns det saker jag inte saknar med att ha trädgård också, så kanske i långa loppet går på ett ut=) Ne, någon gång i framtiden skulle det vara trevligt med hus eller radhus och att ha lite blommor och en trädgårdsland med grönsake, fram till dess får jag kolla på mina bilder=)

 

 

 

Strömlöst på jobbet

Var på jobbet ganska tidigt idag, klockan var bara 07,40 då jag klev in genom dörren och då var jag nästan först på plats. Nu sommartid har vi alltid gemensamma uppstartsmöten varje dag. 08,15 var det dags för möte och när det var klart skulle teamen träffas kort för att gå igenom vem som kollar vems mail denna veckan och sådant småpraktiskt. Då blinkar det till i lamprna och blir sedan kolsvart. Kändes som jag plötsligt blev typ både döv och blind då det blev väldigt mörkt att avläsa tolken. Det lustiga med stömavbrottet var att det var mörkt överallt, men samtidigt funkade micron och en av typ 15 kaffeautomater. Men inga datorer funkade och inga lampor. Vad låst man blir, vi använder ju datornerna till allt och kan inte göra något alls utan dem. Jag skulle dessutom bara jobba till 10 tiden idag och när jag åkte från jobbet var det fortfarande svart. Effektiv arbetsdag, not!

 

Får hoppas på bättre lycka imorgon

Nästan 30 i luften och 25 i vattnet

Varit sjukt varmt idag, men jag gillar värmen, speciellt när jag inte behöver göra någon större ansträngning. Nackdelen med Örebro är bristen på badplatser, man är tvungen att ta bilen och åka iväg vilket gör hela processen lite omständig. Idag bestämde vi oss för att åka till Frövi och Prästryggen som är en campingplats med tillhörande bad. Mycket folk var det, men kändes ändå inte jättetrångt. Fanns både sand och gräs att ligga på. Och sjön var väldigt långgrund och därav barnvänlig, och barnfamiljer var där vill jag lova. Blev ett par dopp i det 25- gradiga vattnet vilket var jätteskönt. Försöka att få lite solbränna och suga åt sig d-vitamin. Kan verkligen ligga i solen hur länge som helst, tycker det är så avkopplande. Kan nog vara nyttigt för mig som annars lätt har tusen järn i elden. 

Badplatsen får helt klart godkänns, bra botten, mysig strand, en liten kiosk där det går att köpa glass och kaffe till riktigt bra pris, toalett och dusch fanns. Det kommer säkert bli fler resor till Frövi i sommar. 

Asperger och Almedalen

Detta är första gången som jag åker till Gotland och Almedalsveckan och är medveten om den diagnos jag har, min Asperger. Tidigare år har jag "bara" åkt som hörselskadad, ja utbränd och den delen har jag ju varit tidigare också men inte medveten om den neuropsykiatriska påverkan på samma sätt.

När vi hade ett förmöte med Almedalsgruppen i maj berättade jag om min diagnos, beättttade att jag behöver ha struktur, men också att jag skulle försöka så att det inte skulle påverka övriga gruppen mer än nödvändigt. Dock finns det hela tiden saker som stressar mig, som jag pga funktionsnedsättningarna får svårare att hantera. Först handlar det om förutsägbarheten, visste inte hur vi skulle bo, var vi skulle bo exakt även om jag kollat det på kartan rent geografiskt. Hade dock koll på resan, tolkbeställningar med mera sedan innan vilket var väldigt skönt. Blir dock otroligt stressad om någon råkar vara lite sen, om någon inte kommer till, den platsen vi bestämt att träffas på och så vidare. Troligtvis svårt för andra att förstå, men för mig är det ett moment som tar energi, jag har sköt mig en kontroll som sedan rubbas.

Då jag även har mina sömnproblem, dels att jag har svårt att sova men också att jag skriker i sömn så var de andra väldigt vänliga att jag fick ett eget rum, detta gjorde otroligt mycket för mig för att orka med situationen. Att känna att jag kunde stänga till några timmar under natten och hämta ork.

Vad jag reagerat på i år och som jag nu fått en större förståelse för är hur jobbigt jag kan tycka att det är med allt folk och alla inteyck, hur trött jag blir. Idag har jag kunskapen om att min hjärna helt enkelt blir mer trött än merparten av befolkningens hjärnor. Jag tolkar int söker automatik det som händer omkring mig utan måste göra detta med större fokus. Det är mycket synintryck, ljud, dofter etc under veckan. Ljuden stänger jag ofta av då jag genom mitt ci tack och lov har den valfriheten, märker också att jag sparar mycket mera energi när jag gör det. I år är jag också medveten om att jag kan ha svårt att hänga med när det exempelvis är paneldiskussion med snabba byten. Det kan ha föera orsaker, att jag pga min hörselskada behöver se tolken och kunna avläsa teckenspråket men också att aspergern gör att hjärna har svårare att ställa om. Tisigare har jag dömt mig själv ganska hårt för sådana saker, tänkt att jag borde för sjutton klara av att förstå en paneldebatt, vet att min teckenspråk är tillräckligt bra för det men likt förbannat blir det ibland så svårt, hjärnan blir för trött. Men i år har jag i högre grad gett mig tillåtelse till en micropaus att koppla bort det som händer för en minut, att bara vila. Att sen hitta tillbaka till ämnet igen har jag inga större problem med, så detta har blivit en strategi.

Idag reflekterade jag över ytterligare en Aspergergrej. Vi skulle städa huset vi bott i. Jag gjorde igår ett städschema där varje rum som vi bodde i fick ansvar för ett stödområde. Då jag bodde ensam så gjorde jag så att jag även ensam fick ansvaret för ett städområde i mitt fall köket. Tänkte innnan och vet att städa kan jag, vet precis hur det skall utföras. Började med att städa mitt eget sovrum, damma av, dammsuga och vårttorka, inga konstigheter. Sedan skulle jag städa i köket. Kommer ner och det ser inte alls ut som jag förväntat mig. Vill betona att detta inte är någon kritik mot gruppen utan handlar snarare om hur min hjärna tänker och stressar upp sig. Möts i alla fall av massa tomburkar/flaskor, kartonger av olika de slag etc. Min plan som jag lagt upp i huvudet hur arbetet skulle utföras kraschade. Ok, bort med soporna först för att kunna städa. Muttrar samtidigt lite till de andra art man inte bara kan ställa saker hur som helt omkring sig, det handlade mer om min personliga stress än om att de gjort något fel. Börjar städa och damma av. Plötsligt kommer fler i gruppen och hjälper till vilket är jättesnällt. Men min hjärna behöver om igen ställa om vad det är jag skall göra och i vilken ordning. Plötsligt känner jag jag står där och inte har kontroll, kontroll som är så viktigt för att jag skall fungera. 

Detta handlar om småsaker, saker som uppmärksammats av mig under vecka som stressorer, alltså saker alltså saker som leder till en ökad stressnivå. 

Nu sitter jag på tåget hem, nöjd och glad övergripande men trött, samtidigt vet jag varför, en intensiv vecka och flera diagnoser som påverkar.

På fast mark

Tillbaka på  fastlandet igen, sitter på bussen från Nynäshamn till Stockholm. Haft en fantastisk vecka med bra väder, härliga människor, massa seminarium och fantastiska tolkar som har gjort resan möjlig. Kommer senaste uppdatera mera om resan och ta upp olika ämnen och saker jag uppmärksammat både som hörselskadad men också med ett neuropsykiatrisk funktionshinder i kombination med min utbrändhet.

Linslusen

En av målen denna veckan i Almedalen är att synas och höras. Förra veckan blev jag kontaktad av svt som ville intervjua om slingpatrullen, träffade dem idag de filmade och ställde lite frågor på morgonen. Kändes helt ok med det, men sedan vid lunch hör de av sig igen och vill få filma inne på något seminarium som jag besöker. Mötte upp dem i eftermiddags igen och de filmade då mig och tolken på väg till seminariet. Eller ja, vi fick låtsas i alla fall, gå fram och tillbaka på en gata och teckna om allt och inget. Att prata/teckna på måfo är dock lättare sagt än gjort speciellt om det skall vara något med sammanhang. Kommer på nyheterna ikväll eller imorgon, troligen imorgon.

Blev även intetvju av nerikes allehanda NA som är vår lokaltidning i Örebro. Denna intervju skedde via telefon. Det kändes också bra men alltid nervöst att se vad journalister skriver ihop. Alltid risk för missuppfattningar. Kommer i NA imorgon eller övermorgon så måste fjäska med någon örebroare att köpa tidningen så jag kan läsa.

Blir spännande att se, avskyr dock att se mig själv i tv, tycker alltid det ser ut som kläderna är ostrykna, håret på ända etc  😀