Två steg fram och ett tillbaka

Ibland känns det lite så, att något utvecklas lite grann och jag känner att saker flyter på, sen plötsligt händer något och jag behöver stanna upp, fundera och ibland backa ett steg eller två.

I snart två år har jag varit sjukskriven på olika procentgrad pga utbrändhet. Till en början var jag hemma på heltid, sedan har jag successivt ökat arbetsgrad, testade till och med att jobba heltid ett par veckor i höstas även om jag definitivt inte var redo för det och kommer nog aldrig att bli, men Försäkringskassan ville att jag skulle testa så gjorde så.

Idag besökte jag min läkare Claes på hörselvården. Claes är en läkare med mycket pondus, en läkare som jag har förtroende för och som jag kanske lyssnar lite extra på. Redan första gången jag träffade Claes någon gång runt 2009 här i Örebro pratade han om att det inte var säkert att jag skulle klara av att arbete heltid, då många med cochlea implantat som jag har inte gör det. Då tyckte jag att han var galen, hur kunde någon komma till mig och tala om att jag inte skulle kunna arbeta heltid, klart att jag skulle, något annat fanns inte på världskartan. Detta var innan min aspergerdiagnos, svårigheterna fanns där givetvis men en diagnos skulle inte komma att fastställas förrän fem, sex år senare. De senaste två åren speciellt har jag insett att 100 % arbete kommer jag inte att klara av, min hörsel håller inte för det och min asperger gör troligen att jag blir tröttare än personer utan diagnos, insikten att 75 % är mitt max har vuxit fram. 75% är också det som jag jobbat sedan sommaren 2016 med undantag för de veckorna i höstas jag testade heltid.

Att jobba 75 % har med nöd och näppe fungerat, jag har slitit, jag har tvingats sitta på kvällar och helger och jobba in timmar för att jag inte pallar en arbetsdag på 6 timmar i sträck. Jag har verkligen försökt, verkligen kämpat på, men börjar komma till ett läge då det inte längre går. Det har funkat när saker runt omkring flutit på hyfsat, nu står jag utan behandlingskontakt, kommer inom snar framtid att börja med ny medicin som kräver insättning och mycket prover att lämna i början. Många saker hänger lös. Jag och Claes pratade om min arbetsförmåga kopplat till detta, om jag verkligen orkar vara den duktiga och köra på 75 % och sedan allt annat därutöver när jag redan nu ligger på bristningsgränsen. Svaret är givetvis ett nej, jag orkar inte jag vill men det går inte. Det känns just nu som ett bakslag, vill ju ha en spikrak utveckling framåt men tyvärr är livet inte alltid så enkelt. Nu är det sjukskrivning på 50 % istället i tre månader. Känns som ett bakslag, skäms över att komma till jobbet imorgon och berätta för chefen att jag går ner i arbetstid, jag vet att jag inte skall känna så men gör det ändå.

Nåja, det kommer ordna sig, det vet jag, känns bara nu lite surt.

Hur är då livet med katt?

Svaret är enkelt, alldeles underbart är det, vi trivs så bra ihop jag och lille Charlie. Han är både ett litet busfrö som kan fara runt som värsta duracell kaninen men kan samtidigt på kvällarna krypa upp i soffan och bara mysa en bra stund. På nätterna varvas det med att anfalla mina fötter och att ligga och sova intill mig. Det är väl så här livet med kattunge skall vara! Imorgon skall jag tvinga in honom i transportbur och bege mig till veterinären med honom, det blir vaccination mot kattpest och kattsnuva, senare i vår kommer det att bli ID-märkning och kastrering.

Charlie gillar ibland att krypa in i saker, som idag

Livet med katt

Har under en tis funderat på att skaffa katt. Jag gillar djur, jag är uppvuxen med djur och kände att det skulle vara trevligt med lite sällskap. Kollade runt på blocket bland annat efter en katt som skulle passa mig och efter lite funderande fram och tillbaka föll jag för en unge på snart 14 veckor som är en blandning mellan bengal och norsk skogskatt. Han hade sitt hel i Säffle i Värmland så varven bit att åka. När jag såg honom var det kärlek vis första ögonkastet så söt och så fina ögon. Satte honom i transportbur och började köra hemåt. Han gnällde lite fram till Karlstad, vem hade inte gjort det liksom instängd i en hur men sen lugnade han ner sig och slösade till och med till en stund. 

Väl henna sprang han runt  några varv som om han ville gå husesyn sen lugnade han ner sig. Han är busig, älskar att leka med mina hårsnoddar bland annat han är också väldigt kelig och kan ligga i knät och sova i timmar. Han verkar ha funnit sig tillrätta bra

 

 

Några dagar i Malmö

Denna veckan har jag varit några dagar i Malmö på utbildning om dövblindhet. Utbildningen har övergripande varit bra, det har varit praktiska övningar blandat med mer teori.

I måndags kom jag fram till Malmö vid 17 tiden, för en gång skull var tågen i tid (bra jobbat SJ). Jag begav mig till hotellet Clarion där jag hade bokat rum och blev lite förvånad över att få rum på våning 20. Inte kan man klaga på utsikten då inte. Begav mig sedan och träffade en kompis från min tid på folkhögskolan uppe i Leksand för tio år sedan. Denna kompis var också med mig som språkstöd under min praktik i Indien 2010, vad passade då bättre än att äta indisk mat och prata minnen. Trevlig och bra kväll med god mat.

Tisdag morgon begav jag mig till Specialpedagogiska skolmyndighetens lokal som låg endast ett stenkast från mitt hotell. Dagen inleddes med presentation av deltagarna. Vi kunde se att vi var en ganska spridd grupp, någon jobbade inom dövblindteamen, någon var audionom, hörselpedagog etc. Från Arbetsförmedlingen var det jag och en kollega. När det efter en timma var dags för fika fick halva gruppen ta ögonbindel och hörselkåpor den andra halvan som jag tillhörde skulle ledsaga vid fikat. Den personen som jag ledsagade kunde dock inte teckenspråk vilket ställde till det en hel del. Vi kunde inte kommunicera med varandra vilket var lite frustrerande. Jag försökte teckna taktilt men det gick inte så bra. Vi fick i alla fall i oss lite kaffe och te. Under dagen introducerades vi i dövblindhet som begrepp, vi fick se på film med Claes Möller som för övrigt är min läkare på hörselvården så kändes bekant. Det sista på dagen skulle vi ut på stan med ögonbindel, vit käpp och ledsagare. Jag började att leka dövblind, hörselkåpor behövde jag ju inte då jag är nästintill döv ändå. Däremot tog jag ett par glasögon där jag blev blind på vänster öga och hade endast ett begränsat sugrösrsseende på höger öga. Detta gjorde att jag såg lite på avstånd men inget på nära håll. Min ledsagare drog iväg med mig mot Centralstationen. Vi testade att gå i trappor vilket var lite läskigt då jag inte kunde se trappstegen utan fick använda käppen samt känsel för att se var stegen var någonstans. Vi testade också att gå igenom dörrar etc. Väldigt nyttig promenad och jag kunde i alla fall få ett litet hum hur det kan fungera om man inte ser eller hör. Men förstå helt ut kommer jag förstås aldrig att kunna göra. Vi bytte sedan så att jag ledsagade och hon som jag jobbade tillsammans med fick ta på sig glasögonen. Kändes helt ok att ledsaga, inga större svårigheter.

De två andra dagarna på utbildningen var mera teori, vi pratade om ICF, pratade om olika faser av acceptans vid en diagnos exempelvis dövblindhet etc. Intressant det md men tyckte ändå att de praktiska övningarna gav mest.

I onsdagskväll träffade jag en annan person som jag pluggat på folkhögskola med. Hade inte träffat henne sen 2007 så var ett bra tag sen. Vi var ute och käkade gemensamt och pratade skit en stund väldigt trevligt.

Tycker att utbildningen och dagarna i Malmö varit bra, dock har jag varit väldigt trött efter, jag har jobbat mer än vad jag skulle denna veckan då utbildningen gått på heltid och jag jobbar ju bara 75 % så blev lite tufft där. Bra också att vi under utbildningen fått möta personer med dövblindhet, det ger lite bättre perspektiv på saken. Nu ser jag fram mot steg två i maj

Mot Malmö

Nu drar jag mot Malmö och nationellt kunskapscenter för dövblindhets utbildning som skall vara i tre dagar. Är taggad både inför själva utbildningen men också att träffa kompisar som bor i Skåne. Dövblindhet i sig är inte jättenytt för mig, jag har flera kompisar med detta och har själv jobbat som personlig assistent till två brukare med dövblindhet. Men jag ser fram mot utbildningen ändå det finns ju liksom alltid mer att lära. Skall också bli skönt att bara få bo på hotell några dagar bara koppla av med hotellfrukost och allt. 

Skåne här kommer jag