Ibland känns det lite så, att något utvecklas lite grann och jag känner att saker flyter på, sen plötsligt händer något och jag behöver stanna upp, fundera och ibland backa ett steg eller två.
I snart två år har jag varit sjukskriven på olika procentgrad pga utbrändhet. Till en början var jag hemma på heltid, sedan har jag successivt ökat arbetsgrad, testade till och med att jobba heltid ett par veckor i höstas även om jag definitivt inte var redo för det och kommer nog aldrig att bli, men Försäkringskassan ville att jag skulle testa så gjorde så.
Idag besökte jag min läkare Claes på hörselvården. Claes är en läkare med mycket pondus, en läkare som jag har förtroende för och som jag kanske lyssnar lite extra på. Redan första gången jag träffade Claes någon gång runt 2009 här i Örebro pratade han om att det inte var säkert att jag skulle klara av att arbete heltid, då många med cochlea implantat som jag har inte gör det. Då tyckte jag att han var galen, hur kunde någon komma till mig och tala om att jag inte skulle kunna arbeta heltid, klart att jag skulle, något annat fanns inte på världskartan. Detta var innan min aspergerdiagnos, svårigheterna fanns där givetvis men en diagnos skulle inte komma att fastställas förrän fem, sex år senare. De senaste två åren speciellt har jag insett att 100 % arbete kommer jag inte att klara av, min hörsel håller inte för det och min asperger gör troligen att jag blir tröttare än personer utan diagnos, insikten att 75 % är mitt max har vuxit fram. 75% är också det som jag jobbat sedan sommaren 2016 med undantag för de veckorna i höstas jag testade heltid.
Att jobba 75 % har med nöd och näppe fungerat, jag har slitit, jag har tvingats sitta på kvällar och helger och jobba in timmar för att jag inte pallar en arbetsdag på 6 timmar i sträck. Jag har verkligen försökt, verkligen kämpat på, men börjar komma till ett läge då det inte längre går. Det har funkat när saker runt omkring flutit på hyfsat, nu står jag utan behandlingskontakt, kommer inom snar framtid att börja med ny medicin som kräver insättning och mycket prover att lämna i början. Många saker hänger lös. Jag och Claes pratade om min arbetsförmåga kopplat till detta, om jag verkligen orkar vara den duktiga och köra på 75 % och sedan allt annat därutöver när jag redan nu ligger på bristningsgränsen. Svaret är givetvis ett nej, jag orkar inte jag vill men det går inte. Det känns just nu som ett bakslag, vill ju ha en spikrak utveckling framåt men tyvärr är livet inte alltid så enkelt. Nu är det sjukskrivning på 50 % istället i tre månader. Känns som ett bakslag, skäms över att komma till jobbet imorgon och berätta för chefen att jag går ner i arbetstid, jag vet att jag inte skall känna så men gör det ändå.
Nåja, det kommer ordna sig, det vet jag, känns bara nu lite surt.