Mobilabonemang

Blir knäpp på 3. Sade upp mitt abonnemang hos dem och sista dagen var den 3 juli. Var beredd att få en liten faktura från dem denna månaden då det ändå gått några dagar in i juli på abonnemanget. Men fick en faktura på 1600 spänn. Har aldrig haft så dyr mobilräkning någonsin. Kollar specifikationen och ser att de lagt på abonnemangsavgift för tre månader extra. Ringer till dem och de säger att jag inte sagt upp abonnemanget tre månader innan som man måste. Jag ilsknar till för vet att jag gjort det. Då plötsligt säger de oj förlåt ser att det blivit fel hos oss. Jag har dock fakturan på autogiro så kommer dras ändå men de skall betala tillbaka pengar. Måste ha stenkoll att jag verkligen får in pengarna. De försöker tydligen rura folk. Inte haft något större förtroende de för mobil operatörerna innan och det ökar tyvärr inte

Helg igen

Denna gången tillbringas den i Hjo då mamma blir 55. Kommer inte bli något större firande utan mest ta det lugnt. Dessutom är det visning på mina föräldrars arbetsplats idag. Platsen dör jag sommarjobbat åtta sommar men inte varit inne sedan 2008. Vet att det byggs om massor så skall bli spännande att se hur det ser ut där

Boendestödsbyråkrati

Boendestödet fungerar som en broms för mig i vardagen, en broms i positiv bemärkelse. De försöker bromsa mig när jag stressar upp, bromsar mig när jag drar igång och gör för många saker på en gång. Jag är medveten om att jag är en ovanlig brukare för boendestödet så tillvida att de inte behöver säga till mig vad jag skall göra, snarare tvärtom. I början var det lite svårt för både mig och boendestödet, svårt för mig att ha en person med mig, och svårt för dem att veta vad de skulle göra då jag är väldigt självgående med såväl disk, tvätt, städ och matlagning. Nu börjar vi hitta rutiner hur vi arbetar och då känns det hela bättre.

Det har dock uppkommit lite problem. Som jag tidigare skrivit om så är fyra och en halv timmas stödtid vid ett och samma tillfälle för lång tid för mig. De håller på att se över det hela och jag har även fått förslag på en tid, men som krockade med mina APT i jobbet. Arbetsterapeuten som jag träffade igår uppmärksammade mig också på ett litet problem just nu och det är hur mycket jag reser fram och tillbaka till olika besök. Ta tillexempel måndagar. Jobbar 8-10 hem och har boendestöd och sen iväg till sjukgymnasten, det blir mycket resor som tar tid, energi men också kostar pengar för mig med bensin, slitage på bilen och parkeringsavgifter under den delen av året då jag ej kan ta cykel. Istället menade arbetsterapeuten att vi skall försöka få tider till de olika insatserna så att resorna minskar och att jag också får lättare att fokusera på det jag gör utan att behöva flänga iväg till nästa sak. 

Tog up detta med boendestödet och de skall kolla om de kan hitta en lösning. 

Ja, nu till byråkratin med det hela. På måndag har jag stödtid 10,30-15,00. Ett möte på jobbet gör att jag kommer hem vid 11 ca. Bad boendestödet att komma 30 minuter senare alltså 11,00-15,00. Får till svar att om jag ej kan ta tiden får jag avboka helt! Va, det är ju ändå fyra timmar kvar av stödtiden, fyra timmar som jag kan utnyttja och göra massor av saker. Skrev tillbaka att jag inte ser några konstigheter med en småjustering av tiden inom den givna tidsramen så länge det sker någon enstaka gång. Fått till svar att de skall kolla på det. Ibland känns allt så byråkratiskt. 

Strukturenergi

Det finns så många roliga saker att ägan sig åt. Jag har ingen brist på saker att göra på fritiden och skulle nog kunna sysselsätta mig 72 timmar per dygn egentligen. I många år har jag gasat på, gjort alla dessa roliga saker och inte funderat så mycket kring min energinivå, vad jag egentligen orkar med. Sakerna har ju varit roliga och har på många sätt gett mig mycket. 

Det senaste året har jag mer och mer börjat fundera över vad som ger och tar energi och hur mycket energi en sak egentligen ger kontra tar. Exempelvis så tycker jag om att träffa kompisar, tycke om att var social och umgås. Även om det ger mig massa positiv energi att träffa folk, så tar det också energi. Jag tror att detta är ett generellt problem för många, men kan bli större när det även föreligger funktionsnedsättningar som ibland blir en ytterligare energitjuv. Som exempel så är det jätteskoj att gå på en 30-års fest med låt säga 20 personer. Festen startar kl 19 och håller på in på småtimmarna. Även om det inte förekommer någon alkohol så blir nog de flesta av oss lite sega nästa dag efter att ha umgåtts med folk hela kvällen och kommit i säng sent. För min del blir jag oftast inte bara trött dagen efter utan det kan sitta i upp till tre-fyra dagar efter. Jag blir inte bra trött av själva festen utan blir trött av mycket runtomkring. Exempelvis så vill jag ha struktur. En liten överdriven sanning så blir min tankeverksamhet inför en fest ungefär följande:

- Present, vad skall jag ge i present? 

- När skall jag hinna köpa presenten?

- Behöver presenten slås in? Papper, tejp, snören

- Skall jag ta buss eller bil?

- Ok, jag tar bussen, när avgår den, från var, hur skall jag hitta från bussen till festen?

- Kommer bussen att vara i tid? Tänk om den är försenad?

- Har jag pengar på mitt busskort?

- Hur stämplar man korten nu för tiden?

- Tänk om det är jättetrångt på bussen och jag måste stå, jag som inte har balans till det. 

- Vilka kläder skall jag ha, ok jag tar den klänningen, men tänkt om jag samma dag upptäcker att det blir kallt?

- Skor, vilka skor skall jag ta, inne eller ute skor?

- Ok, bussen verkar avgå 18,10 från mig, när behöver jag börja göra mig iordning?

- Skall jag ha utsläppt eller uppsatt hår?

- Hur skall jag sminka mig?

- Vilken parfym?

Ok, ni orkar nog inte läsa fler detaljer=) Och då har jag ännu inte börjat fundera över själva festen i sig.

Till saken hör att denna tankeverksamhet startar flera veckor innan, så långt innan att väderprognosen inte kommit upp. Parfym borde jag spontant kunna bestämma samma dag, men ändå vill jag ha stenkollen flera veckor i förväg. Dels spelar aspergern en roll här, men även min ptsd, vill ha kontroll över det jag kan. Håller på att försöka träna bort detta steg för steg, det går framåt, men jag kan inte förändra allt på en dag.

Då var tatueringen klar

Blev helt annorlunda än den bilden jag hade med och hade tänkt mig. Vi diskuterade och ändrade tillsammans tills båda blev nöjda. Och hur ont gjorde det då? Jo visst det kändes men trodde det skulle vara betydligt värre. Gick att genomlida helt klart.

Tatuering

I eftermiddag skall jag göra mitt livs första tatuering. Kanske är 30-årskrisen som slår in ha ha. Ne då funderat på detta i flera år. Lite nervös är jag dock nu. Tänk om det gör skitont

Back to rutiner

Plötsligt var sjukskrivningen över och jag skall försöka att hitta tillbaka till rutinerna igen. Vissa rutiner går bra, medan andra är sega, samma visa som varje år vill säga. Märker dock att jag just nu har det lite svårt att komma upp på morgonen, brukar ha det efter varje semester, men nu i år när jag varit sjukskriven unde ren period känns det lite värre än vanligt.

 

Samtidigt vet jag att jag mår bra av att ha rutiner, mår bra av att äta min frukost undegär samma tid, ha med matlådan till jobbet, ägna kvällarna åt träning etc. Just träningsbiten börjar jag hitta tillbaka till igen vilket känns utmanande. Samam sak med ridnignen som startade i måndags, det känns superskoj. Dessutom hade jag tur att få stallets snygging, den hästen som ridläraren själv tävlar med, han är så fin och har en fantastisk galopp, så just nu tar jag bara och njuter, skall dessutom ha honom tre gånger till inte fy skam det=)

 

När semestrarna är över innebär det också fler kontakter med vården och myndigheter än vanligt, denan vecka har jag redan hunnit emd besök hon psykologen (dock inte min egen då hon har semester), sjukgymnasten samt i eftermiddag LSS-handläggaren. Nästa vecka blir det psykolog, hörselvården och arbetsterpeuten så dët är mycekt tider och platser att hålla reda på just nu vilket tar energi. Men känner samtidigt att jag just nu mår väldigt bra. Hoppas att det håller bara så att jag inte forserar fram för fort och sedan blir det bakslag igen. Lugn, lugn, lugn försöker jag säga till mig själv.

Jobba rätt antal timmar

Har under helgen funderat mycket kring min arbetstid och hur många timmar jag egentligen mår bäst av att arbeta just nu. Den veckan som varit har jag arbetat 15 timmar, fördelat på fem arbetsdagar alltså tre timmar per dag. Dock har jag ahft semester halva veckan så varit svårt att känna hur det faktiskt känns rent praktiskt.

 

Problemet som jag ser idag är att jag försöker att göra ett heltidsarbete på den 15 timmarna som jag är på jobbet. Dels tycker jag att det är svårt att få arbetsgivaren at tinse att jag inte jobbar 40 timma rper vecka. Sedan är jag lite dålig på att själv sätta ner foten och berätta hur jag vill ha det, kanske just för att jag inte har något färdigt svar på det, utan behöver testa olika lösningar och utvärdera mot mig själv vad som fungerar bäst.

 

Som statligt anställd har jag också möjlighet att få gå på läkarbesök på arbetstid om det är så att det krävs från vårdens sida att jag måste det. Idag när jag jobbar 15 timmar per vecka lägger jag alla vårdbesök på min fritid. Har lekt med tanken vad som skulle hända om jag går upp i arbetstid och istället lägger vårdkontakterna på min arbetstid, troligtvis skulle jag inte jobba fler timmar än idag och skulle få mer struktur på livet, funderar starkt på att ändra arbetstiden omedlebums. Är även lite sugen på att gå upp till 30 timmar per vecka för att se hur det känns, men behöver först anpassas mot boendestödet i så fall, så att tiden kan fördelas bättre och inte bara på måndagar som jag har det idag, blir för jobbigt då. Har också haft svårt att hålla den arbetstid jag faktistk haft vilket gjort att jag dragit på mig en hel del flextid som jag skulle behöva ta ut. Nåja, blir väl att öka till 22,5 timamr per vecka först och se hur det känns.

Cykelvasan

Är uppe i Mora med farsan och hans cykelkompis har kört sin första cykelvasa och med tanke på att starten är i Sälen och målet i Mora behöver de någon som kan ta bilen däremellan, så har ansvarat för logistiken.
Loppet gick bra och de är i mål nöjda och glada. Även hunnit med ett dopp i Siljan

Smaskigt kaffe

Talet jag höll

Kära brudpar!

Äntligen har vi samlats här, denna dag, lördagen den åttonde augusti för att fira att Malin och Axel visar sin kärlek för varandra genom att gifta sig.

Det kommer hagla vackra visdomsord och gratulationer över er i dag. Talen kommer också att innehålla tips, förmaningar och en och annan avslöjande pinsamhet om ert förflutna. Själv vill jag påminna er om de små triviala händelserna i vardagen som ni bör uppmärksamma och älska.

Kramen. Ni vet, den där tillsynes obetydliga kramen i hallen efter en lång dag på jobbet. Väskan släpps på golvet, ett leende möter upp och frågar hur du haft det samtidigt som du får armarna runt dig innan du hunnit ta av dig jackan. Ja, någon som finns där och väntar när du kommer hem. Men också någon som kan ge en tröstande kram i svåra stunder. Njut av den kramen. Och framför allt: ge den kramen.

Doften. Ni vet, den där doften från din älskade när ni om vartannat lutar huvudet mot den andres axel i tv-soffan, medan fredagsfilmen flimrar förbi. Den där doften som finns kvar på kudden när den andre har gått upp. Njut av den doften.

Närheten. Ni vet, den där närheten när era händer möter varandra på promenaden. Den där sakta smekningen över kinden när du håller på att somna till den där filmen. Närheten som ni tar för givet. Glöm inte bort den.

Känslan. Ni vet, den där känslan som infann sig när ni insåg att känslorna fanns där för varandra. Första gången ni kom på er att sitta med ett leende mot varandra. När hösten kommer och tiden gått för fort, när allt känns på rutin. Blunda då. Förnim den gången, den känslan ni kände när ni insåg att ni ville ha varandra.

Det är de små simpla tingen som gör livet värt att leva.

Mina vänner. Höj era glas och tillsammans med mig i en skål för brudparet.

En väns bröllop

I helgen har jag varit på bröllop, min kompis Malin fick sin Axel. En fantastisk dag som började med vigsel i Asker och därefter festligheter i Lännäs bygdegård med ett hundratal gäster. Kyrkan där vigsel skedde var ljus och vacker och dessutom var det kanonfint väder med sol vilket gjorde att det riktigt lös om kyrkan. Alla var så välklädda och fina, och finast av dem alla var givetvis brudparet. Har fått tilåtelse att lägga upp några bilder.

 

Under hela vigsel och festen fanns det även teckenspråkstolkar med som gjorde det möjligt för mig och de andra hörselskadade att hänga med. De jobbade hårt och gjorde ett kanonjobb inte minst i kyrkan där det förekommer såväl sånger som bibeltexter som kan vara lite knixiga att översätta.

 

När vigsel var över samades vi utanför kyrkan och kastade rosenblad på brudparet samt att några blåste såpbubblor. Sedan åkte brudparet iväg med häst och vagn. Är så ikonerad över den hästen, massa folk, folk som applåderar och tjoar och hästen rörde inte en fena. Dessutom tycker jag som hästmänniska att just häst och vagn på ett bröllop blir något extra, om jag någon gåmg blir gift skall jag argumentera för att jag också vill ha det =)

 

Festen var lättsam och trevlig, blev en del tal och spex, en trollkarl uppträdde bland annat och trollade så att vigselringarna svävade fritt i luften, gjorde trix med kortlek etc. Trevligt. Dessutom bjöds det på trerätters middag och bröllopstårta, så inte en människa behövde gå därifrån hungrig vill jag lova, var kanongott. Var också en del bröllopstal och jag höll även ett tal själv (tänkte lägga upp det i senare inlägg).

 

 

 

Senare på kvällen blev det också danskurs, inte så konstigt kanske med tanke på att typ 20 % av besökarna är just danskompisar till brudparet. Det blev fox vilket var kul men lite svårt när jag inte hör musiken, vilket krävs att den killen jag dasar med är tydlig. Efter kursen var det fridans. Trots att jag är sämst på att dansa blev jag uppbjuden flera gånger under kvällen och dansde fox och även lite bugg. Brukar skämta och säga att jag aldrig dansar nykter men denna gräns fick jag bryta då jag inte tog en droppe alkohol under bröllopet=)

 

Kvällen blev lång och strax efter halv två styrdes kosan hem mot Örebro igen. Trött men nöjd efter en fantastisk dag, Tack Malin och Axel och grattis till äktenskapet!



 

Något som var lite skoj också var att flera av de som pluggat på Västanvik samtidigt som mig var med på bröllopet, så även trevlgt att träffa dem igen. Hade dessutom fem av dem som nattgäster vilket gjorde att vi fick lite extra tid att prata strunt=)

 

 



Gammal kärlek rostar aldrig

Fick syn på denna bilen för några dagar sedan. Min gamla 940 son jag sålde för tre år sedan. Hörde rykten om att den skulle vara skrotad, men så stod den plötsligt där, men första egna bil. Har lite hatkärlek till den

Svårast att berätta för de närmaste

Min familj står mig på många sätt nära, jag besöker dem relativt ofta, jag har kontakt med dem via telefon, sms, Facebook, ja alla möjliga kommunikationskanaler, ändå är det med familjen som jag har svårast att tala om mitt mående. Tror det beror på att de just är för nära.

Min familj vet om min asperger. Berättade för dem när jag skulle göra utredningen och kom även hem till dem med en hel bunt frågor som de skulle fylla i. Mamma sa lite negativt att jag kunde svara på frågorna själv, för några konstigheter under min uppväxt hade de inte sett.

Fick diagnosen i januari, berättade det för dem och de tog till sig det. Vi har inte pratat så jättemycket om diagnosen sen, vad det innebär eller så, jag har berättat lite men de vill nog inte riktigt se svårigheterna.

Har också varit sjukskriven i omgångar för utbrändhet, först 2013 och sedan 2015 igen. Har berättat det för familjen och de har också gått in med stöd rent ekonomiskt under mina längre sjukskrivningsperioder vilket jag givetvis är tacksam för. Samtidigt skall min sjukskrivning hela tiden tystas ner, inte berätta till farmor och farfar, inte berätta till släkten för det kan vara någon som har ont av att jag går hemma. För utbrändhet är inget som syns utåt och det kan vara svårt för omgivningen att förstå, lika så mina andra psykiska diagnoser som vi nästan inte pratar om alls. Jag har svårt att berätta för dem, just för att det är för nära. De är inte heller medvetna om min blogg och det jag skriver här. 

Nu börjar familjen dock inse, inse att jag har brist på energi, att jag vill men inte orkar. Mamma kommenterade att jag måste ta det lugnt när jag börjar jobba igen, att det inte får gå för snabbt så att jag åter blir heltidssjukskriven. 

Jag vet att min familj vill väl, men ibland kan mina osynliga funktionsnedsättningar vara svåra att förstå.  

Gå på bröllop

Nästa helg skall jag gå på bröllop. En av mina vänner M skall gifta sig. Jätteroligt att bli bjuden på bröllop och vara med och dela deras stora ögonblick. 

Det kommer bli ett stort bröllop med runt 100 gäster enligt det jag snappat upp. Vi kommer att vara en handfull personer som är hörselskadade och därav använder tolk, det kommer utanför det var ytterligare en handfull personer som kan teckenspråk. 

Jag älskar situationer med mycket folk och rörelse och är egentligen på tok för social för min aspergerdiagnos på så sätt. Samtidigt märker jag mer och mer, och kanske än tydligare efter att jagvar utbränd 2013 hur mycket energi dessa situationer tar i anspråk. Om folk använder rösten och pratar måste jag avläsa på munnen vad de säger, om de tecknar måste jag avläsa teckenspråket och kan ha svårt att hänga med i bytena mellan vem som tecknar även om jag inte hr problem att förstå själva teckenspråket. Fått förklarat att detta troligen är orsakat av diagnosen, att jag är känsligare än andra för synintryck och därav har svårt att avskärma omgivningen och bara fokusera på det som är viktigt, i detta fallet teckenspråket. För mig fungerar det oftast bättre att använda tolk än att hänga med i en grupp med döva som tecknar. Med tolk behöver jag inte hänga med vem som säger vad utan tolken meddelar mig detta, jag kan fokusera på innehållet i samtalet och koncentrera mig på en person istället för på fem eller tio. 

Inför bröllopet är det många kommunikationsbehov som skall tillgodoses för att alla skall hänga med. Jag har meddelat de som skall gifta sig om önskemålet, sedan får jag se vad de kan göra åt det. Går det inte att lösa är det helt ok, det gäller en dag, ett tillfälle som är kul och jag är helt klart beredd att satsa energi på denna dag.

Hälsoveckan och belgisk klunga

Denna veckan är det Hälsovecka i Hjo. Det är olika aktiviteter så som morgonsimning, cykling, stavgång, dans etc. men också föreläsningar om allt från kost, motion, avslappning etc. Jag valde igår eftermiddag att deltaga på den cykelturen som ordnades av cykelklubben i Hjo. En runda på 6 mil skulle vi ut på och hela gruppen skulle hålla i hop, de starka fick alltså vänta på oss lite långsammare efter uppförsbackar. De ville också att vi skulle köra i en så kallad "belgisk klunga. 

Man ligger alltså på två led och sedan turas om att dra. Jag har inte kört en meter på racern efter Vätternrundan och det kändes således lite segt att sätta sig på cykeln igen, men samtidigt skoj. Inte heller har jag någon större erfarenhet av att köra belgisk klunga som de ville att vi skulle köra igår. Tyckte att det fungerade effektivt rent energimässigt, men att på en väl trafikerad väg ligga 25 cyklister på detta sätt kändes nästintill livsfarligt. För egen del gillade jag inte att ligga i vänster ledet närmast trafiken, i synnerhet inte längst bak då jag inte hör vad som dyker upp bakom mig. Mitt CI hjälper föga när jag cyklar på grund av den fartvind som uppstår, det jag hör består mest av ett brus i mikrofonen. De flesta var dock förstående och jag kunde mestadels ligga i högerledet vilket fungerade bra. Tyckte cyklingen överlag gick bra, tappade klungan när det gick brantare uppför, men hade ändå ett snitt på 27 km/h så kände mig väldigt nöjd med det. Turen avslutades sedan med en välförtjänst fika.

Saknaden av Hjo

Befinner mig just nu i Hjo. Varit här i några dagar och blir här några dagar till. Hjo är min hemstad där jag är född och uppvuxen. Jag har familjen kvar och åker regelbundet ner på besök. Upptäcker varje gång hur mycket jag saknar stan. Saknar lugnet, Vättern, de gamla trähusen. Jag skulle inte vilja bosätta mig här, men att åka ner på besök är så mysigt och avkopplande.