Remiss till Vuxenhabiliteringen

Igår skrev jag och min psykolog en remiss till vuxenhabiliteringen för att se vilket stöd jag kan få av dem. Svårt när jag själv skall beskriva mina svårigheter. Också svårt att inse att jag behöver stöd 

Konsentration

Känner denna veckan att min koncentration är sämre så mycket fokus som går att acceptera. Inte för ett något egentligen blivit annorlunda, men för att acceptera att mitt kaos kanske aldrig kommer att lösa sig fullt ut. Diagnosen kommer att kvarstå 

Renovering

Annat fokus på detta inlägg. Förra veckan fick jag ett besked att jag betlat in för mycket pengar till bostadsrättsföreningen. Funderade över vad jag skulle göra för desse pengar som jag får åter. Valet var ganska självklart, har en gästtoalett som jag inte tror att de gjort något med sedan huset byggdes i slutet av 60- talet. Jag har kakel och klinkers stående till det. Nu skall den renoveras. Var ute på Bauhaus i lördags och kollade på handfat och skåp, hittade ett som jag tyckte om. På fredag kommer företaget så vi kan kolla på det hela. Det kommer bli så snyggt

Ventilering med sjukgymnasten

Idag träffade jag min sjukgymnast, eller fysioterapeut som det så vackert heter. Har under snart wtt och ett halvt år haft kontakt med honom av olika skäl. Idag sa jag till honom att jag inte orkade jobba med kroppen, jag behövde istället möjlighet att ventilera alla tänkare. Han är den första professionella inom psykiatrin som jag träffat efter diagnosen, och dessutom en av de personerna som varit med ett tag, känner mig väl, vågar lyfta nya perspektiv.

Informerade om allt som jag själv tagit tag i under veckan, han tyckte att det är bra att jag har en plan, men samtidigt en fara att jag nu kör på för hårt, för att slippa känna. Slippa känna sorg, maktlöshet, ledsen ja allt som hör en ny diagnos till. Dessutom vet jag att han har rätt, jag är en analytiker in i grunden, kan vända på allt från olika perspektiv. Vidare tog jag upp det där där med att låta professionen träda tillbaka, han höll med mig fullt, men som han sa så är det en utmaning, kanske min allra största utmaning att visa mig själv att jag behöver hjälp. För mig är det så mycket prestige, vara duktig, fixa allt själv. Men som kompisens pappa uttryckte det "du har kämpat så hårt". Han har förstås rätt.

Hade en bra ventilering med sjukgymnasten idag, är väldigt tacksam att han finns med och stöttar upp denna processen. 

Låt yrkesrollen träda tillbaka

Igår had enat ett telefonsamtal med en kompis pappa, en pappa som liksom jag är socionom, arbetat många år inom socialtjänsten och har därav koll på SoL och LSS. Det viktigaste som jag fick med mig från samtalet även om jag är väl medveten om det innan, låta yrkesrollen träda tillbaka och ju gå in in i ek roll som den som behöver stöd, inte tänka att det är jag själv som skall fixa och dona och lösa allt. Detta är svårt, en rejäl utmaning för mig. Men får ta och försöka 

Samtal med chef

Idag tog jag tjuren vid hornen, bokade IB ett samtal med min chef för att informera om min diagnos. Lite förvånad säger han att det är inget som han alls märkt av eller skulle kunna gissa och inget som påverkar mitt arbete. Å ena sidan blev jag glad att han sa så, samtidigt så känns det kaos inombords. Gör ju verkligen allt för att hålla ihop. Får i alla fall kursen via hab på arbetstid, men motiveringen var lite lustig, denna kurs kommer du ju även ha nytra av i ditt arbete. Jag skall gå denna kursen för min egen del, ej för mina sökandes! 

Hjälpbehov

Asperger innebär att jag kan få stöd av exempelvis Vuxen-hab, det innebär också att jag har rätt till LSS insatser hur konstigt det än låter i mina öron. Frågan är vilken hjälp har jag behov av? Jag har inte svaret idag, men värt att fundera över. En sak vet jag redan nu, arbetsterapeut kommer jag ta hjälp av för att strukturera upp min vardag

Berätta om diagnosen

Som nydiagnostiserad funderade jag över och om jag skulle berätta om min diagnos, vad jag skulle vinna på de olika alternativen. Generellt sett är jag för att folk informerar, hur skall omgivningen annars kunna veta och ta hänsyn. I början berättade jag för två av mina närmaste vänner, berättade också för mina föräldrar. Idag har jag tagit två beslut, dels att starta denna blogg samt att skicka sms och informera fler av mina vänner, hittills har jag fått positiva reaktioner. Informerar noga om att jag fortfarande är samma Heléne, även om jag nu råkar ha fått en diagnos.

Se om jag vågar mig på att berätta för min chef också 

Vem är jag?

Jag heter Heléne är född 1986 så om ni räknar snabbt så kan ni konstatera att jag blir 29 år senare under året. Född och uppvuxen i Hjo som äldsta barnet i en syskonskara av två. Vid fyra årsåldern upptäcktes ensidig dövhet, dock vidtogs inga större åtgärder av detta under uppväxten utan gick i hörande skola. Då jag är uppvuxen ute på landet så gick jag 1-6 klass i en liten byskola, när det sedna var dags för högstadiet så blev det en större skola inne i centrala Hjo. Låg och mellanstadietiden har jag övergripande positiva minnen från, medan högstadiet istället var ett helvete med mobbing och utanförskap. Hade ett fåtal kompisar som jag umgicks mycket mycket, men i övrigt nästan ingen kontakt med övriga klasskamrater.

Inför gymnasievalet så kände jag att jag ville få en nystart, medan de flesta av klasskamraterna valde att läsa i Tibro eller Skövde så begav jag mig till Jönköping och Bäckadalsgymnasiet. Läste ledarskapsprofilen vilket kan sägas vara samhällsprogrammet med profil barn och fritid. Målet var inställd på att bli lärare i matte och samhällskunskap. Tog studenten sommaren 2005, hade sökt in på Lärarhögskolan och hade planerat att flytta till Trollhättan. Två dagar efter studenten kom min hörsel dock att sjunka rejält på mitt tidigare hörande och välfungerande öra. Plötsligt stod jag där som väldigt gravt hörselskadad, snäppet från döv och kunde inte teckenspråk. Det jag då kände var att lärarplanerna får läggas på hyllan, jag måste lära mig teckenspråk. Studerade en ettårig folkhögskoleutbildning i Tidaholm, men kände att ett år räcker inte för att lära sig ett nytt språk, dessutom måste jag träffa döva.

Så styrde kosan mot Leksand och Västanviks folkhögskola som är dövas egen folkhögskola där all undervisning bedrivs på teckenspråk. Den fösta månaden var en chock, det tecknades dygnet runt, alla klasskamrater till mig var döva och hade teckenspråk som första språk, och sedan var det lilla jag som inte kunde mycket mer än lite vardagskommunikation, helt plötsligt skulle jag ha samhällskunskap med på teckenspråk. Jag kom dock igång bra med språket och efter en månad flöt det på betydligt bättre. Under tiden i Leksand började jag också utredas för att operera cochlea implantat (CI) efte trånga utredningar fick jag igenom en operation som skulle gå av stapeln september 2007. Tidigare hade jag tänkt mig ett år på Västanvik och sedna plugga på universitetet, men detta fick skjutas upp. Opererade mig och blev kvar på Västanvik. I slutet av november 2007 kände jag att energin tog slut, ringde till mamma och bara grät i telefonen, kände att jag inte orkade med något just då. Hoppande av utdelningen en månad innan jullovet och flyttade hem toll föräldrarna. Ströjobbade lite och sedan i mitten av januari 2008 flyttade jag till Örebro för att börja studera på universitetet till socionom. Kunde då tillräckligt med teckenspråk för att använda tolk vid min utbildning.

Efter tre och ett halvt år på universitetet tog jag sommaren 2011 min examen, hade den sista terminen även pluggat en extra kvällskurs och hösten 2011 skulle jag skriva min d-uppsats och jobba parallellt. Satt även som ordförande i unga hörselskadade riksorganisation för barn och ungdomar med hörselskada under denna tidsperiod. Fick jobb på Mogård resurscentrum i Enköping, ett gruppboende för döva med utvecklingsstörning. Tanken var att jobba 75 % och att sedan lägga den resterande tiden på uppsatsen samt ordförandeskapet. Blev dock snabbt erbjuden en bättre tjänst på heltid som jag tackade ja till. Detta gjorde också att pendlingen inte skulle fungera Örebro- Enköping 14 mi, enkel väg, hyrande ut min lägenhet i andra hand och flyttade i slutet av juli till en liten lägenhet i Enköping. Här kände jag mig aldrig hemma, jobbade och stod i, skrev uppsats, var ordförande , tränade, men mådde under denna perioden ganska dåligt, alla aktiviteterna var snarare en undanflykt för måenndets skull. I nov månad bestämde jag mig för att säga upp mig, saknaden till Örebro var för stor. Tänkte att får jag inget jobb så får jag plugga någon kurs på universitetet, jag kan alltid timvikariera som personlig assistent. 

Januari 2012 flyttade jag åter till Örebro, timm samma gamla lägenhet, det kändes verkligen toppen. Opponerade på min d- uppsats som kag skrivit tillsammans med bästa kompisen och den 16 januari började jag jobba på arbetsförmedlingen. Trivdes väldigt bra med arbetet, tyckte om att stötta folk, dock blev det lite för mycket, blev utbränd och deltidssjukskriven. Kom dock efter fem månader tillbaka på heltid igen.

Idag bor jag ensam i min bostadsrätt som jag köpte hösten 2013, trivs verkligen jättebra, jobbar kvar på arbetsförmedlingen och fritiden ägnasåt att träffa kompisar, föreningsliv och träning

Att få en diagnos

I onsdags var min neuropsykiatriska utredning äntligen klar efter flera månader med tester. När jag träffade min psykolog för ett par veckor sedan sade hon att jag förvisso uppfyllde flera kriterier för Asperger, men att detta inte räckte till att sätta en diagnos. Detta gjorde att jag vid mötet i onsdags blev något chockad när hon nämnde att jag har Asperger. Just nu fyra dagar efter diagnosen så är känslorna blandade, dels känner jag å vad skönt, nu vet jag vad jag har att anpassa mig till, nu skal jag fundera över vilket stöd jag behöver från samhället sida och sedan fokusera framåt. Samtidigt känner jag en sorg, en sorg över att ha kämpat så hårt i många år, en sorg över att ha känt mig utanför, känt att jag inte riktigt passar in, men inte ha vetat varför. Funderar över vad som hade hänt om diagnosen uppmärksammats tidigare i livet, inte nu vid en ålder av drygt 28 år, hade jag valt en annan utbildning, hade jag kunnat förhindra min utbrändhet osv. Egentligen är det meningslöst att fundera över detta, det som har hänt har gjort det, men kan inte låta bli tanken.

Vill också betona att Asperger är olika för alla personer som har det, vill inte höra att någon av er träffat en person med Asperger och att ni minsann vet hur jag funkar. Det finns ingen bruksanvisning för Asperger, vi är alla individer med olika styrkor och svagheter, dessutom har vi normalt till högt IQ vilket gör att du inte skall betrakta oss som mindre begåvade. Kommer sedan att gå in på vad Asperger betyder för just mig