Upp i tid

Jag har mer eller mindre tagit ett beslut idag att öka min arbetstid från 1 juni och då jobba 30 timmar i veckan. Beslutet är inte helt enkel, och inte heller helt och hållet mitt. Jag skall inte sticka under stol med att jag känner mig stressad av Försäkringskassan och dess regelverk. Är så meveten om att jag behöver testa att gå upp i tid för att ha större möjlighet att få igenom min ansökan om sjukersättning. Även min ekonomi börjar tycka att det skulle vara väldigt skönt med lite mer jobb.

Tänker att det kanske ändå är rätt tid att testa nu, många veckor är halva, nationaldagen, Vätternrundan, midsommar etc. Och sen har jag semester i två omgångar så bara att hoppas att det går vägen. Skall prata med min chef imorgon om detta.

Slöarhelgen

Denna helgen har verkligen varit en slöhelg, kanske behövdes det? Helgens höjdpunkt var helt klar en middag på O Learys i fredags kväll med en kompis. Skedde helt spontant, bestämde det i fredags eftermiddag och det var skönt att komma ut en sväng, käka hamburgare och ta ett glas rött. Så sällan jag gör något sådant nu för tiden så dessa tillfällen värdesätts verkligen.

Lördag och söndag har väderguden inte varit så snäll så har varit regn och mulet mest hela tiden. Igår lördag var jag så seg att jag gick och lade mig efter lunch och sov över tre timmar på eftermiddagen. Kändes som det behövdes även om jag får lite dålig samvete efter att sova bort en halv dag på det viset.

Idag har jag i alla fall både städat av lite grann, jag har handlat mat samt tagit mig iväg och gymmat lite på Friskis vilket var skönt..

Sänder även en tanke till mamma på morsdag. Vet att brorsan fixat men en bukett blommor från oss båda.

Samtal till Försäkringskassan

Igår så ringde jag till Försäkringskassan. Vara något knas med utbetalning så när jag kollade mitt bankkonto igår fick jag en smärre chock, det var typ tomt. Någonstans har det blivit fel, en mänsklig faktor troligtvis, det kommer gå att lösa så ingen fara. Det som irriterar mig mer var attityden jag fick när jag ringde.

Försöker återge samtalet ungefär nedan.

FK- Hej välkommen till Försäkringskassan du talar med XX

Tolk- Hej jag ringer från bildtelefoni jag är teckenspråkstolk och har ett samtal att förmedla från en som använder teckenspråk. (tolken lämnar över till mig)

Jag- Hej jag heter Heléne Larsson, jag ringer till er då det verkar blivit något fle med min utbetalning av sjukpenning.

FK- Vänta! (blir tyst en bra stund)

FK- Jag behöver ha en fullmakt från dig för att kunna prata

Jag- Fullmakt?

Tolken - (informerar om igen om bildtelefoni, förklarar att hon ser mig på en skärm likt Skype och tolkar mellan)

FK - Jag behöver fullmakt, jag ringer upp dig för att höra din röst

Jag - Jag är döv, jag hör inte i telefon och därav använder jag bildtelefoni. Det är en nationell tjänst som drivs av post och telestyrelsen för att döva och hörselskadade skall kunna prata i telefon med personer som inte kan teckenspråk.

FK - Jag behöver fullmakt och behöver höra din röst.

Jag- Detta var märkligt, jag har aldrig stött på detta problemet innan, bildtelefon är min enda möjlighet att kunna föra ett telefonsamtal

FK- Jag kan inte gå in i ditt ärende utan fulmakt

Jag- Jag vill ha ditt namn och telefonnummer så kommer jag göra en DO anmälan mot dig, för detta är diskriminering!

FK- Vad?

Jag- Jo att inte ta emot samtalet

FK- Vänta lite jag skall prata med min chef (blir tyst en bra stund igen, innan hon kommer tillbaka)

FK - Jag har pratat med min chef, jag hade fel, vi skall givetvis ta emot ditt samtal, ursäkta, jag hade ingen kunskap om detta.

Vi har sedan samtalet som vänsligt och det flyter på bra. Min reflektion blir snarare, vad hade hänt om jag gett med mig på en gång? Om jag hade accepterar att Försäkringskassan inte kunde ta emot mit samtal. Ibland behöver man vara envis, nästan hota lite som i detta fallet med DO. Bara konstatera att denna gång bråkade FK med fel person

En riktigt bra dag

Känns som att dagen varit bra. Det ha rullat på bra på jobbet, bra med tatueringen och sedan ridning ikväll som gick bra. Så skönt att få dagar där saker mer eller mindre rullar på av sig själva, behöver inte så mycket ansträngning för att det skall funka. Ibland behöver man klappa sig själv på huvudet lite grann och säga bra jobbat idag! 

Resultatet av tatueringen

Nu var det gjort. Min nya fina tatuering på teckenspråk. För mig har denna ett så stort symboliskt värde. Det står "HOPE" med teckenspråksbokstäver. För min del symboliserar det både min dövhet och kampen att lära mig det fantastiska teckenspråket. Jag lever idag ett bra liv som döv med CI och är stolt användare av teckenspråket.

Tatueringen symboliserar också hopp. Jag har en tid mått väldigt dåligt, det är ibland lätt att tappa gnistan, att se att det kommer ordna sig på något sätt även om man innerst inne vet det. Därav blir det som en påminnelse för mig. Placerade även tatueringen på underarmen som ett tecken på att försöka att inte skada mig själv, kommer varje gång när jag ser denna tatuering bli påmind, det finns hopp, det kommer att ordna sig.

Nu får den läka ihop. Just nu är den inplastad, därav den ser lite konstig ut på en av fotona

Min andra tatuering

Nu gäller det min andra tatuering

Smälta informationen

Nu har det gått några dagar sen jag fick min preliminära diagnos av min psykolog, jag har hunnit smälta det lite grann. Den diagnosen det handlar om är någon form av bipolär. Enligt den självskattning jag fyllt i ser det ut att luta åt bioplär typ 1, men enligt smatal och min egen känsla ligger det mer mot typ 2. Det har som sagt börjat sjunka in att det kan vara så, det känns så kluvet. Det är en livslång diagnos även om man i perioder kan vara symtomfri. Det innebär att troligtvis så kommer jag då och då att hamna i svackor trots medicinering. Hur djupa svackorna blir, om de kräver inläggning eller inte är ingen som kan svara på idag.

En del av mig skriker att jag måste vara "duktig" att jag måste fixa detta på ett bra sätt, inte vara ledsen, inte sörja, utan bara köra på. En annan del säger till mig att stanna upp, tillåta mig själv att faktiskt sörja att jag troligen har en kroniskt sjukdom. Dessa båda sätt att hantera situationen slits jag just nu emellan. Jag har i alla fall bestämt mig för en sak. Det är att vara ärlig mot min omgivning om sjukdomen. Inte så att jag står på stan och skriker ut det, men jag är officiell genom min blogg, jag berättar för närmaste kollegor som jag känner förtroende för och jag kommer att ta upp detta med min chef senare i veckan, han vet om att jag gör en utredning så det kommer nog inte som en check för honom.

Nu väntar jag på att psykologen skall bli klar med remissen, hennes mål är att ha den klar till imorgon så jag kan läsa igenom den innan den skickas. Sen när den nått fram tänker jag slå en pling till Affektiva och meddela att om de får en återbudstid så är jag villig att försöka komma med kort varsel. Detta känns viktigt.

Skall imorgon träffa läkaren på dövpsyk, men han kommer inte att göra så mycket bedlmning av bipolär då det inte är hans bord, men ett nytt läkarintyg för sjukskrivning får han bistå med.

Var tog sommaren vägen?

Målet för dagen var egentligen att cykla Hjälmaren rumt med pappa. Vi var dock beredda på att dagens väder inte skulle vara det bästa men bestämde att mina föräldrar skulle komma upp och att jag och pappa skulle avgöra på morgonen hur vi ville göra. Pappa hade varit uppe på morgonen och kollat vädret. Han avgjorde ganska snabbt att det inte var något vänder för cykling. Jag snarkade vidaste och när jag kom upp vid halv nio visade termometern inte ens fyra grader. Svårt att fatta i förrgår satt jag på balkongen i bikini och idag det svinkallt.

Blev en tur till Marieberg där vi hade några småärende. Tog en fika ute på Marieberg och blev även en tur till Bauhaus för att kolla på golv inför stundande renovering. I eftermiddag vågadejag och mamma oss ut i kylan för en promenad. Med halsduk och vantar och till och med mössa. Är det bara fyra grader är det befogat

Återhämtning med målarbok

Fredag kväll. Den kväll i veckan som är skönast samtidigt som man ofta är lite små seg efter en arbetsvecka. Ute regnar det, temperaturen sjunker allt mer. Man känner för att bara sitta inne och lira ihop sig under en filt. Har tagit fram målarboken, på med en kofta och fårskinnstofflorna. Sitter och målar och kopplar av en stund i väntan på att föräldrarna skall komma. Härliga fredag

Vet inte vad jag känner

Utredningen som jag håller på med börjar bli klar, eller ja, den delen som göra av psykolog är klar, nu får vi vänta på den kliniska del som skall göras av läkare. Känner att jag just nu inte riktigt vet vad jag känner. Jag har fått ett preliminärt och mycket troligt resultat, men det kommer att ta eventuellt flera månader att få det fastställt då det är sådan brist på läkare. Har jag otur kommer det att ske först efter semestern. Jag har svarat på mängder av frågor, beskrivit massa olika situationer och hur jag känner och mår där, jag har svarat på massa självskattningsfrågor genom olika formulär. Jag har själv under samtalen och skattningarna sett varåt det lutat, insikten börjar slå till, nej inte en till sak, nej, nej, nej. Samtidigt finns en lättnad, en lättnad att eventuellt på på pränt vad som är "fel". Känslan gör mig kluven, jag vet inte hur jag tänker, inte hur jag vill, inte hur jag skall gå vidare. Hjälper det att som vid huvudvärk ta två Alvedon och hoppas på att det blir bättre? Eller en kopp kaffe det brukar ju pigga upp?! Nej, inte det heller fungerade. Hur skall jag tänka? Hur skall jag göra? Känns som saker är lite övermäktiga precis nu, det är väl en ganska naturlig reaktion kanske.

Hoppas på en klinisk bedömning snabbt, alltid jobbigt att vända. Skall träffa läkaren från dövpsyk på tisdag, han kommer inte göra någon bedömning, men vi skall ändå prata om eventuell medicinjustering.

Ensam lunch

Sällan jag äter lunch ute och än mer sällan jag gör det helt ensam. Idag blev det bäst jobbmässigt att inta lunch på stan. Lugnt och  avkopplande

Avloppling i Hjo

Hem till föräldrarna, avkoppling ute på landet med utsikten över Vättern, sämre kan man allt ha det. Nu blir det ett par dagar här, imorgon är det cykling som står på schemat

Jag vill inger hellre än att må bra

Jag vill med detta inlägg inte kritisera någon, men jag vill lyfta fram lite perspektiv på såväl min som omgivningens kommentarer om mitt mående och mina funktionsnedsättningar.

Sedan födsel har jag varit hörselskadad, det upptäcktes först när jag var fyra år och de genomförde den vanliga fyraårskontrollen. Omgivningens reaktioner vid upptäckten har jag inte så mycket minne av, själv reagerade jag inget nämnvärt på det jag var liten och oförstående samt att det för mig inte blev någon skillnad. Jag hade ju alltid hört så.

Under uppväxten minns jag att skolan var mån om att jag skulle höra. Att ha en hörselskada var liksom en "godkänd" orsak till anpassning att sitta på rätt plats i klassrummet till exempel. ibland upplevde jag omgivningens kommentarer som jobbiga. Visst var det skönt att de ville anpassa men när det övergick till tycka synd om, då blev det obekvämt för mig.

Även om hörselskadan är en dold funktionsnedsättning så är den ändå synlig. Jag har under många år använt hörapparat och sedan cochlea implantat. När jag vid 19 års ålder blev döv var det många i omgivningen som tyckte att det var så fruktansvärt, hur skulle jag nu klara mig som döv, att inte höra måste vara det värsta som kan hända. Någon kommenterade med att skulle det drabba mig skulle jag ta livet av mig. Själv tog jag det relativt coolt, jag lärde mig teckenspråk för att få en fungerande kommunikation samt att jag senare även kom att operera cochlea implantat för att kunna få möjlighet att höra i alla fall lite.

Strax efter min operation 2007 började jag må dåligt. Tempot hade varit för högt jag hade pendlat Leksand - Göteborg nästan varje vecka pga operation  och krafterna tröt. Jag hoppade av folkhögskolan en månad tidigare än planerat och flyttade hem till mamma och pappa under ett par månader för att hämta andan. Visst fick jag väl någon kommentar från omgivningen om att krya på mig men inte så jättemycket.

Åren gick, jag pluggade på universitetet, jobbade extra under tiden, var aktiv inom förenings livet etc. Jag gasade i ett högt tempo, mycket för att slippa känna hur jag egentligen mådde. Tog examen fick jobb och det flöt på en period. Psykiskt började jag må allt sämre, dåligt med sömnen nedstämdhet, känsla av hopplöshet och självskadebeteende. Nu plötsligt när jag själv mådde så mycket sämre än när jag förlorade hörsel och omgivningen stöttade kom istället kommentarerna om att bita ihop och kämpa på. Alla är trötta ibland, ta en promenad så blir det bättre var kommentar som dök upp. Bita ihop det var precis vad jag tidigare gjort men tillsist orkar man inte längre. Ta en promenad,  jag har tagit otaliga promenader men till sist orkar man inte. Man är helt slut att laga lunch kan ta hela dagens energi men omgivningen tycker att det bara är att rycka upp sig. Jag blev sjukskriven januari 2013 jag år medicin för att sova överhuvudtaget, medicin för depressionen, flera olika tabletter för att överhuvudtaget ta mig ur sängen. Att inte orka med vardagen är oerhört kämpigt.

Några månader gick och jag återgick till heltidsarbete. Jag älskade och älskar än idag mitt arbete och gjorde mitt yttersta för att det skulle funka. Energin tröt ibland men jag körde på.

Hade kontakt med dövpsyk med anledning av min psykiska hälsa. 2014 började min psykolog att misstänka att jag kunde ha asperger och vi gjorde en utredning. Fick diagnosen i januari 2015 och måste säga att det var en lättnad. Det gav förklaringar att jag inte är dum i huvudet utan att det finns en orsak att jag behöver struktur och kontroll. Med diagnosen har jag varit öppen mot vänner, bekanta, kollegor, arbetsgivaren etc. Många säger att min asperger inte märks. De menar väl men för mig är det en kamp att försöka passa in i det vanliga samhället där struktur och organisation ibland brister.

2015 i februari sa det krasch. Jag blev heltidssjukskriven. Energin fanns inte jag mådde kass. Sov dåligt och orkade knappt ta mig ur sängen. Två månader var jag hemma på heltid innan jag sakta men säkert började jobba lite. Under sommaren kom ett bakslag. Hamnade på psyk och inlagd för första gången i mitt liv. Detta var en upplevelse på många sätt. Också en kamp mot acceptansen att må psykiskt dåligt. Jag tog mig tillbaka igen efter några veckor hemma på heltid. Trappade upp arbetstid. Klarade 22.5 timmar i veckan men inte mer. Många har sagt åt mig att försöka jobba mer. Att jag kommer få dålig pension av att jag inte jobbar, att jag inte kommer klara att behålla min lägenhet etc. Jag försöker verkligen att jobba men ibland går det inte. I vår har jag tillbringat två perioder på psyk inom loppet av två månader. Sista perioden inlagd tre veckor med förbud att gå ut själv under större delen av tiden. Ändå kommer kommentarer om att jag måste försöka jobba, försöka komma hem, sparka mig i röven, ta i lite hårdare. Psyk misstänker att jag kan ha bipolär eller borderline och vi utreder nu det. Sjukdomar där man inte kan rycka upp sig.

Jag vill inget heller än att må bra. Jsg vill vara frisk och leva. Men ibland dippar det. Tycker det är intressant att det är synd om min hörselskadade del, men att min psykiska del som påverkar mig mer bara skall förbises och "rycka upp mig".

menar inte att kritisera ville ge perspektiv

Vårhäng i solen

Väntar på att äta middag med en kompis. Jag hade några ärende på stan så gav mig iväg på cykel och uträttade dem, sedan blev det en stund över. Vad passar då bättre än att inta en bänk vid slottet utmed svartån och njuta. Det gäller ju att passa på när solen tittar fram

Balkong med kvällssol

Jag har min balkong i sydläge vilket gör att jag har sol under eftermiddagen och kvällen. Just nu är drt fantastiskt att kunna sitta ute och bara njuta i vädret. Läsa lite äta middag ute. Älskade sol, du är så välkommen

Cykelhjälm att synas i

Igår investerade jag i en ny cykelhjälm. Den gamla satt inte bra och jag kunde inte använda mitt cochlea implantat och hjälm samtidigt. In på affären och fick hjälp av en trevlig expedit. Blev en stark rosa hjälm. Jag är av uppfattningen att en cykelhjälm skall synas av säkerhets skäl i trafiken. Nu skall vi ut på äventyr jag och min stadscykelhjälm. Har en annan som används vid träning där man svettas

Vätternrundantankar

Tre veckors förlorad träningstid blev resultatet av min inläggning. Jag har funderat hur jag skall göra med Vätternrundan. Jag är anmäld sedan i höstas, det kommer bli min femte runda vilket blir lite speciellt, får bland annat en lite finare medalj efter genomförd femte runda. Frågan är hur kroppen kommer att svara på tärningen nu med tanke på såväl medicineringen som att kroppen är tröttare efter senaste kraschen. Samtidigt så vill jag så gärna, jag vill stå nervös i startfollan i Motala, massa folk omkring och allmänt kaos, jag vill cykla med andra glada cyklister se människor som står och hejar utmed vägkanten, känna fartvinden i nedförsbackarna och ta i och känna hur pulsen stiger där det går uppför. Det kan inte påstås att Vätternrundan är en dans på rosor, det finns toppar, det finns dalar. Ibland undrar man hur man är funtad som vid midnatt befinner mig i Jönköping med 20 mil kvar att cykla eller några timmar senare äter lasange i Hjo. Men de bra minnena och stunderna tar ändå över, det är något visst, en speciell känsla när man ser Motala tona upp sig efter 29 avklarade mil. Till och med jag kan ha nära till tårar när jag glider in i stan, så trött men samtidigt så nöjd.

Jag har ännu inte fullt ut bestämt mig hur jag skall göra med årets runda, jag vill försöka att testa på träningen och se hur kroppen svarar. Visst ligger jag efter, men känns inte helt omöjligt att skrapa ihop 100 mil som rekommenderas ändå. Jag kommer träna lite, se hur det går och sedan ta ställning. För Vätternrundan är ju så kul.