Vätternrundantankar

Tre veckors förlorad träningstid blev resultatet av min inläggning. Jag har funderat hur jag skall göra med Vätternrundan. Jag är anmäld sedan i höstas, det kommer bli min femte runda vilket blir lite speciellt, får bland annat en lite finare medalj efter genomförd femte runda. Frågan är hur kroppen kommer att svara på tärningen nu med tanke på såväl medicineringen som att kroppen är tröttare efter senaste kraschen. Samtidigt så vill jag så gärna, jag vill stå nervös i startfollan i Motala, massa folk omkring och allmänt kaos, jag vill cykla med andra glada cyklister se människor som står och hejar utmed vägkanten, känna fartvinden i nedförsbackarna och ta i och känna hur pulsen stiger där det går uppför. Det kan inte påstås att Vätternrundan är en dans på rosor, det finns toppar, det finns dalar. Ibland undrar man hur man är funtad som vid midnatt befinner mig i Jönköping med 20 mil kvar att cykla eller några timmar senare äter lasange i Hjo. Men de bra minnena och stunderna tar ändå över, det är något visst, en speciell känsla när man ser Motala tona upp sig efter 29 avklarade mil. Till och med jag kan ha nära till tårar när jag glider in i stan, så trött men samtidigt så nöjd.

Jag har ännu inte fullt ut bestämt mig hur jag skall göra med årets runda, jag vill försöka att testa på träningen och se hur kroppen svarar. Visst ligger jag efter, men känns inte helt omöjligt att skrapa ihop 100 mil som rekommenderas ändå. Jag kommer träna lite, se hur det går och sedan ta ställning. För Vätternrundan är ju så kul.