Höstigt

Alla uppskattar inte min älskling

Har boendestöd två gånger i veckan för hjälp med struktur och planering med anledning av min asperger. Detta har överlag fungerat väl. Har också en katt på 11 månader som är min lille älskling, min sambo och som bor i lägenheten nästan lika mycket som mig.

1. Igår meddelade  chefen för Boendestödet mig att några av hennes anställda tycker katten är busig och är rädda för honom. Jag funderar över vem som "äger" problemet? Måste jag låsa in min katt, eller skall jag kräva att boendestödet skickar personal som inte är  katträdda? Katten är absolut inte elak, men han är en unge och vill busa ibland samt att han är väldigt social och gärna kryper upp i knät. 

Tar gärna emot reaktioner 

Kvar men med perm

Är kvar på avdelningen här i Lindeberg. Tiden går långsamt men är väl kanske det som är meningen, att man skall vila upp sig. Jag har fått gå ut idag för första gången sedan i fredags, blev en promenad ner till byn för att köpa en bok och in på Hemköp och köpa lite läsk, lite får man allt unna sig när man ligger inne :-)

Imorgon kommer jag att åka hem på permission. Blir ridning på kvällen och sedan på torsdag möte med boendestödet, hoppas att det går bra och jag får min vilja fram. Jag kommer sedan få träffa läkaren igen på fredag och som jag känner nu hoppas jag att jag blir kvar över helgen. Vill inre hem för snabbt och sen behöva åka in igen, det känns inget bra. Blir i så fall troligen perm på lördag för att åka ner till Örebro och fira lite födelsedag.

Jag tänker inte skämmas

Denna gång tänker jag ta upp ett tabubelagt ämnen. Nämligen psykisk ohälsa och sluten psykiatrisk vård. Många ser fortfarande psykiatrin som ett dårhus, ett ställe dit bara de som mår riktigt, riktigt dåligt kommer, personer som inte kan föra ett samtal, personer som är psykotiska, schizofrena etc. 

Jag har de sista två och ett halvt åren vårdas inom slutenvården ett tiotal gånger, har till och med tappat räkningen själv. Vårdtiderna har varit mellan 6-21 dagar. Har varit på olika avdelningar både OBS- enheten i Örebro som har väldigt hög säkerhet med övervakning var tionde minut dygnet runt. Har också varit på avdelning 2 i Örebro som är psykiatrisk vårdavdelning samt i Lindesberg som också är psykiatrisk vårdavdelning. Men på alla dessa avdelningar möts jag av vanliga människor i livets alla skeden och i varierad ålder. Psykisk ohälsa drabbar inte bara en målgrupp, mest finns högutbildade, personer med invandrarbakgrund, personer med funktionsnedsättningar etc. Men de är precis som du och jag.

 Jag har under veckan som varit känt att jag mått allt sämre psykiskt. Jag har signalerat till vården om det men nu i fredags gick det inte längre. Jag sökte psyk akutmottagningen i Örebro. Känns som jag mer eller mindre är välkänd där, får ett glatt hej när jag kommer dit. Satt och väntade en liten stund, tolk kommer, vi samtalar med sjuksköterska, får träffa läkaren och hon bestämmer i samråd med sin bakjour att jag skall läggas in och att det blir Lindesberg. Vill egentligen vara i Örebro för lättare att ta emot besök från kompisar men får väl acceptera läget så som det är nu. Har jättetråkigt här, vad sysselsätta sig med liksom. Har inte träffat läkaren än vilket gör att jag inte heller får gå ut. Annars skulle en promenad inte sitta helt fel. Får se hur länge jag blir kvar, behöver tid att läka. Samtidigt löser en inläggning inte problemen runtomkring med folk som slutar och den biten. Att ta förändringar är inte min aspergerhjärnas starkaste sida :-) 

Fin uppskattning

I måndags hade jag ett telefonnummer som ringt till mig gång på gång. Ett Örebronummer och jag kände att detta nummer kanske skulle vara värt att kolla upp. Sökte och fann att det gick till en blomsteraffär. Ringer upp och de säger att de har bud till mig. Hade dock ingen aning om från vem. Fick sedan en vacker höstbukwty levererad som tack att jag varit i Göteborg och föreläst på Audionomprogrammet. Det hade de verkligen inte behövt, men glad blev jag

Jag blir mindre

För tre veckor sedan började jag med Viktväktarna, målsättningen är att gå ner de 18 kg som jag gått upp sedan förra sommaren. Anledningen till min viktuppgång har främst varit mediciner, började mer en ny medicin förra sommaren som har fungerat bra för mig, men med biverkning viktuppgång.

Jag kände att jag måste ta tag i detta vågen kan inte visa mer och mer plus utan jag måste vända trenden. Jag gick därför med i Viktväktarna. Nu har jag vägt mig tre gånger utöver invägningen och är mycket nöjd.

Fösta veckan - 2 kg (wow, så härligt)

Andra vecka +0,5 kg (men jag vet orsaken till det)

Tredje veckan - 1,6 kg (supernöjd)

Har många kilon kvar, vill ner de 18  kg främst som jag gått ner samt gärna lite till. Men det får ta tid, jag måste kunna unna mig saker, ibland får vågen visa plus, det måste vara ok. Viktväktarna får inte bli en belastning. Men känns så härligt att vara på väg

Alla slutar eller strukturer bryts

När man som jag har Asperger är struktur oerhört viktigt för att vardagen skall fungera. Utan struktur fungerar jag inte. Eller jo, det kan jag visst göra, har jag en grundstruktur att stå på så kan jag ta förändringar så som att möten kanske blir inställda i jobbet, kompisen som jag skall luncha med blir sjuk etc. Jag har fått stöd från arbetsterapeut att skapa strukturer hemma, lära mig sänka krav och träna på att avsluta saker. Det går att städa hur länge som helst, men gäller att bestämma sig att efter en viss tid eller vissa moment är det klart, då får det se ut som det gör. Jag är lite av en perfektionist, vill ha ordning och reda. Dock börjar jag successivt omvärdera det, ordning ja men behöver inte vara kliniskt rent överallt alltid. Ett stöd för att hjälpa till med begränsningar är mitt boendestöd som kommer hit två timmar i veckan. Då planerar vi vad jag skall göra och ser till att jag planerar in tid för återhämtning. 

Till strukturen hör också att det kan vara svårt att byta professionella kontakter. Att det tar tid att etablera relationer till ny personal eller nya personer i omgivningen. Just nu känner jag att det varit lite väl mycket saker som rubbat min struktur.

I våras bytte jag psykolog, ett stort byte då jag klickade väldigt bra med henne jag hade innan.

I maj meddelas att min arbetsterapeut ej kommer att fortsätta jobba med mig. I maj byts också en av boendestödjarna ut, en av fyra.

I juni meddelas att min kontakt på affektiva skall sluta.

I augusti byts den andra av de fyra boendestödjarna ut.

I september meddelar min SoL handläggare att hon ej kommer bli kvar som ansvarig i mitt ärende.

Min kontaktperson på boendestödet meddelar i september att hon skall sluta, därmed den tredje av fyra boendestödjare slutar.

Idag när boendestödet var här meddelar den fjärde att hon skall sluta. Alla fyra personal byts ut inom loppet av 3,5 månad, helt sanslöst. Nu skall jag alltså öppna upp mitt hem för fyra nya. De är säkert jättebra men det tar tid att lära känna varandra, tid att se vilka rutiner som fungerar just hos mig. Utöver detta ha jag fått nya arbetsuppgifter där jag inte på samma sätt som innan ingår i en arbetsgrupp. De gamla kollegorna finns ju kvar, jag träffar dem, fikar med dem etc. Men blir inte samma sak som innan. Känns som min struktur just nu svajar rejält vilket känns.

Gårdagens föreläsning

Mötte en nätt skara kursdeltagare på universitetet i Göteborg igår. De var endast 14 i klassen så ingen jättegrupp att föreläsa för. Det strulade dock lite med tolkarna som fått fel adress och befann sig några kilometer från Medicinsreberget vid Sahlgrenska. När felet upptäcktes kastade de sig på cykel respektive spårvagn och kom till rätt plats. Själva föreläsningen gick bra, berättade om mitt liv på ett sätt som jag hoppas inte var alltför tråkigt :-) de fick följa mitt liv från det att jag föddes fram till idag med fokus på skolan, bli döv, lära teckenspråk och övrig anpassning, arbetslivet och fritid. 

Hade också två tolkar vid min sida som taltolkade mig samt tecknade studenternas frågor. Var lite nervös innan med två tolkar jag inte känner så bra, vill ju liksom bli tolkad på "rätt nivå" att mitt språk skall låta som det kommer från en 30 årig kvinna. Båda tolkarna var ok men en var snäppet vassare. Hon kommenterade själv efter att hon tyckte det var roligt att taltolka mig och kände själv att det flöt bra, härligt när man möter sådana. Funderar nästa år om jag blir inbjuden igen att önska henne.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.