Jag tänker inte skämmas

Denna gång tänker jag ta upp ett tabubelagt ämnen. Nämligen psykisk ohälsa och sluten psykiatrisk vård. Många ser fortfarande psykiatrin som ett dårhus, ett ställe dit bara de som mår riktigt, riktigt dåligt kommer, personer som inte kan föra ett samtal, personer som är psykotiska, schizofrena etc. 

Jag har de sista två och ett halvt åren vårdas inom slutenvården ett tiotal gånger, har till och med tappat räkningen själv. Vårdtiderna har varit mellan 6-21 dagar. Har varit på olika avdelningar både OBS- enheten i Örebro som har väldigt hög säkerhet med övervakning var tionde minut dygnet runt. Har också varit på avdelning 2 i Örebro som är psykiatrisk vårdavdelning samt i Lindesberg som också är psykiatrisk vårdavdelning. Men på alla dessa avdelningar möts jag av vanliga människor i livets alla skeden och i varierad ålder. Psykisk ohälsa drabbar inte bara en målgrupp, mest finns högutbildade, personer med invandrarbakgrund, personer med funktionsnedsättningar etc. Men de är precis som du och jag.

 Jag har under veckan som varit känt att jag mått allt sämre psykiskt. Jag har signalerat till vården om det men nu i fredags gick det inte längre. Jag sökte psyk akutmottagningen i Örebro. Känns som jag mer eller mindre är välkänd där, får ett glatt hej när jag kommer dit. Satt och väntade en liten stund, tolk kommer, vi samtalar med sjuksköterska, får träffa läkaren och hon bestämmer i samråd med sin bakjour att jag skall läggas in och att det blir Lindesberg. Vill egentligen vara i Örebro för lättare att ta emot besök från kompisar men får väl acceptera läget så som det är nu. Har jättetråkigt här, vad sysselsätta sig med liksom. Har inte träffat läkaren än vilket gör att jag inte heller får gå ut. Annars skulle en promenad inte sitta helt fel. Får se hur länge jag blir kvar, behöver tid att läka. Samtidigt löser en inläggning inte problemen runtomkring med folk som slutar och den biten. Att ta förändringar är inte min aspergerhjärnas starkaste sida :-)