Sjukersättning och utredningar

I onsdags skrevs jag ut från psyk vid lunchtid. Tre veckor hade passerat, helt sjukt tre veckor låter så lång tid, men ändå har det gått väldigt fort på många sätt. Tror det handlar om att när man mår dåligt så förlorar man lite tidsperspektivet, tiden går långamt men ändå snabbt, minnet blir påverkat och man har inte full koll på dagar utan allt flyter ihop till någon konstig dimma.

Direkt från psyk beger jag mig till min arbetsplats, inte för att jobba utan för att vi skulle ha möte med Försäkkringskassan, vården och arbetsgivaren gällande min ansökan om sjukersättning. Träffade först min psykolog en stund för att följa upp hur läget såg ut just nu. Hon berättade att vi kommer att göra en utredning mot biopolär och borderline för att säkerställa att det inte är något sådant som spökar och gör att dessa måendesvackor kommer och går. Sedan var det dags att möta Försäkringskassan. Även min läkare fårn hörselvården hade lovat att komma, men dök inte upp. Tack och lov fick vi tag på honom över telefon och han kunde var med på så vis, han hade helt enkelt glömt bort mötet.

Vi berättar om aktuell situation, kassan lyssnar och ställer lite följdfrågor. Vi beskriver mina arbetsuppgifter, hur der fungerat, Claes beskriver min hörselskada, psykologen pratar om det psykiska måendet. Försäkringskassan vill ha utredningen mot biopolär och borderline klar så snabbt som möjligt vilket gör att vi skall påbörja den redan nästa vecka, målet är sedan att den skall vara klar i slutet av maj, så snabba puckar. Sedan är frågan om jag kommer behöva arbetspröva mot annat arbete eller ej. Försäkringskassan kunde inte ge ett tydligt svar på detta. Kan bli så att de vill pröva även mot skyddade arbetsmarknaden typ Samhall. Jag informerade att skall de göra en sådan prövning vill jag att de gör det ordentligt, då får de koppla på Arbetförmedlingen (ja från annan ort då) och specialister exempelvis dövkonsulenter och audionomer och göra hela utredningen från grunden. Lite nervöst allting precis nu, nervöst att inte veta, inte ha koll. Jag är en kontrollmänniska till tusen. Försäkringskassan har cirka fyra månaders handläggningstid vilket innebär att jag kommer få svar först efter sommaren.

Jag vet inte heller vad jag hoppas på att utredningen visar, på ett sätt vore det skönt att få svar, få veta varför jag dippar så plötsligt och kanske kunna medicinera för att minska dipparna. Samtidigt vill jag bara få vara frisk, bara må bra. Måste även ge en stor eloge till min psykolog som drar igång utredningen så snabbt redan en vecka efter mötet kommer vi att starta upp.

Psykoraffen

Måste visa min fina psykoraff. Va fattade ni inte vad jag menade? En giraff från psyk måste väl bli en psykoraff?

Skämt åsido. Hade en medpatient när jag låg inne som virkade sådana söta giraffer och jag kunde inte motstå. Fick den dessutom tillverkad i lila vilket inte gjorde saken sämre. Psykoraffen har nu flyttat in hemma hos mig. Hen är fortfarande namnlös, ni kanske har förslag? 

Utskriven men mellan stolarna

Kommer bmi utskriven från psykiatrin efter lunch. Tre veckors slutenvård är över   vilket känns bra men samtidigt lite läskigt. Har inte sovit hemma på tre veckor, har bara varit hemma max ett par timmar i sträck och nu blir jag plötsligt ensam.

Vi hade vårdplanering i måndag. Kändes som att vi upptäckte hur komplex min situation är. Min psykolog rekommenderar DBT behandling. Men de tar inte emot döva. Boendestödet funderar om det är bättre att jag får insats från Socialpsykiatrin än från dem, men Socialpsykiatrin jobbar inte med folk med asperger. Diskuterades om vuxenhab kunde vara med och samordna och koordinera mina olika kontakter och insatser på något sätt, men de tycker att det är för mycket psykiatriskt. Känns som en stor röra. Det bästa med mötet var ändå att läkaren berättade att han skall sluta. Med tanke på att vi inte klaffar så bra så känns det ganska skönt. Vi kom också fram till att vi skall göra en utredning mot bipolär/borderline för att se att det inte ligger något åt det hållet som kan påverka mig.

Det blir så tydligt. Många delar i mitt liv fungerar väldigt bra, men vissa saker fungerar inte alls. Att få ihop bilden att en normalfungerande människa kan ha svårigheter är inte alltid lätt för samhället att förstå.

Jag kommer fortsätta kämpa, fortsätta strida för DBT. Anledningen att de ej vill jobba med tolk köper jag inte!

Vårdplanering

Väntar på att klockan skall slå 13, väntar på att SIP mötet skall dra igång. Många frågor hänger i luften, vem tar ansvar, vem gör vad? Jag har inte svaren men hoppas kunna få lite i alla fall

Allt händer på en dag

Onsdagen för mig var en dag då allt hände. Hade fullt upp även om jag var inlagd.

På förmiddagen var jag hos sjukgymnasten vilket kändes helt ok, egentligen inget konstigt med det. Sedan på eftermiddagen ordnade studentkåren på universitetet en föreläsning av Elaine Eksvärd en känd retoriker som pratade om konsten att tala. Kåren hade också ordnat med två teckenspråkstolkar, eller ja två gratis tolkar som gjorde det ideellt. Mycket beröm till tolkarna för det. Jag var dock inte kvar hela föreläsningen ut då jag behövde tillbaka till sjukhuset för att käka middag innan min ridning.

Åkte till stallet. Hade fått den gamla stabila hästen Efraim vid uteritt vilket jag kände mig väldigt, väldigt nöjd med. Han är stabil och påverkats inte så mycket av den inre stress jag har just nu. Men efter några hundra meter ute känner jag att han är halt. Får ensam vända tillbaka till stallet och sedan haka på lektionen efter istället. Då blev det dock dressyr och inte skogen men det fungerade ändå. Nöjd att få tillbringa några timmar i stallet och andas lite hästluft

Olika sätt att hamna på obs

Det finns minsann olika sätt att hamna på obs avdelningen. Antingen så kan man ju göra som jag gjorde för ett par veckor sedan och komma via akutpsyk. Annars kan man lösa det på andra sätt som jag gjort idag. En medpatient hade jordnötter och jag fick känning. Var på rätt ställe så att säga då jag redan befann mig på sjukhuset. Fick snabbt medicin men svarade inte riktigt på det så fick flytta till akuten en stund tills jag mådde bättre. Nu vill de ha högre övervakning på mig med anledning av eventuella efter reaktioner i luftvägarna. På obs kollar de mig och alla andra patienter var 15 minut dygnet runt. Blir kvar här över natt i alla fall så får vi se imorgon

En fri kvinna

Från och med i tisdags får jag gå ut ensam. Tidigare var jag tvungen att ha med någon som sällskap. Känns så skönt att åter vara en "fri" kvinna som får röra mig ute även om jag fortfarande är inlagd. Har firat det med såväl två besök hemma, ridning, lunch med en kompis etc. Känns som ett steg i rätt riktning även om måendet fortfarande är en berg och dalbana

Målarboken

Målarboken är verkligen min räddning nu under inläggningen. Sitta kosta stunder och färglägga uran krav kan fungera bra som avkoppling och kan vara bra för att skingra tankarna lite grann.

Dövstum och handikappad

Träffade idag läkaren här på avdelningen för första gången. Vid en avdelning på sjukhuset i Örebro räknar man med om något ställe i landet att läkare skall ha kunskap om hörselskador och dövhet. Jag är liksom inte den första patienten utan fullgod hörsel som kommer in på avdelningen. Teckenspråkstolk var bokad till besöket vilket var bra. Sitter och väntat i korridoren innan besöket läkaren kommer och säger något att kom med, vi går in, tar i hand och hälsar. Jag presenterar mig med rösten (talad svenska) och övergår sedan till teckenspråk med avstängd röst och tolken får taltolka. Läkaren kallar mig under samtalet både för "dövstum" och nämner flera gånger konsekvenserna av dina "handikapp" bla bla bla. Vilka jäkla handikapp. Jag är förvisso medicinskt döv, jag har Asperger, det finns lite psykiatriska diagnoser som spökar men jag är inte handikappad. Och dövstum, ja dels finns inte ens begreppet kvar, det är otroligt kränkande och jag använde dessutom rösten i början av samtalet så han borde väl märkt att jag inte var stum.

Ne, någon förbättring borde ske, läkare borde tänka på vilket vokabulär de använder sig av.

Strippklubben

Känns som jag befinner mig på strippklubb, möter en naken man i korridoren mest hela tiden. Ja det är sant jag hallucinerar inte :-)
Händer lite saker här i alla fall

Föräldrar på visit

Idag kom föräldrarna och hälsade på. Så,skönt att både få träffa dem och få komma ut en lite längre stund och få miljöombyte. 

Blev väckt av sjuksköterskan idag vid 08,15 och fick medicin. Det är frukost mellan 8,00-9,00 så helt perfekt att vakna då. Det som inte blev lika perfekt var att jag somnade om igen och vaknade 09,15, därmed var frukosten ändå missad så kvar och drog mig i sängen vilket var härligt, lite lördagslyx här med :-) Mamma och pappa kom lite innnan 11 och vi åkte ut till Marieberg och jag kunde köpa mig en fralla och kaffe som en mycket sen frukost. Gick där lite grann och föräldrarna fixade lite ärende. Kändes mest skönt att bara strosa omkring lite och känna sig "vanlig" och inte som en psykfånge utan frihet. Blev sedan en något sen lunch på Kinamuren och därefter hem en timma. Betalade räkningar, fixade deklarationen, packade lite nya kläder, rensade ur kylskåpet och försökte även skaka liv i mina växter som inte uppskattade min sjukhusvistelse riktigt. Skönt att komma hem och se sin lägenhet men lite tufft att åka tillbaka igen.

Mamma var med mig upp på avdelningen igen, blev nästan fem och en halv timma utanför sjukhuset vilket var skönt. Trevligt att träffa föräldrarna även om förhållandena var lite annorlunda. Nu är jag åter tillbaka på avdelningen nöjd efter att ha varit ute men trött, märker att intrycken kostar på energin lite. Men nu väntas lite sömn 

Nattgäster

Skulle sova för en halvtimme sedan hade jag tänkt. Gick till mitt rum och upptäcker att det ligger en dan i min säng. Kollar både en och två gånger att jag gått rätt själv. Jo vars det var mitt rum och damen sover där så sött. Går till personalen och meddelar att vi har ett problem, det ligger någon i min säng. Tror att personalens första reaktion nästan var att skicka mig till PIVA (psykisk intensivvårdsavdelning) då de väl typ trodde att jag började se varelser. Men de går med mig och upptäcker att där ligger en dam. Hur hon tagit sig dit är typ ett mysterium då hon är rätt skröplig. Dessutom har min godispåse fått påhälsning. All choklad med undantag från en bit var väck sant att en halväten godisbit låg kvar på bordet. Även läskflaskan var nästan tom.

Damen blev uppväckt och fick snällt gå in till sig. Jag fick rent bäddat och ligger nu i sängen efter ett gott skratt.

Ja du damen, alla undrar hur du kom hit, vi hoppas att godiset smakade bra och att  läsken var god. Sov nu så gott i din egen säng. God natt

Avkoppling

Det gäller att hitta avkoppling utifrån ens förmåga för stunden. Detta är det som jsg sysslar med

Rätt riktning men fel känsla

Jag borde vara glad, jag borde känna att det går år rätt håll. Jag borde känna att behandlingen går åt rätt håll, jag borde känna mig nöjd... Istället känner jag mig förvirrad och förtvivlad.

Igår träffade jag läkaren lät då som att jag skulle bli kvar på obs avdelningen över helgen. Även min psykolog var med på mötet vilket kändes jätteskönt. Jag fick också permission för att ta mig iväg och rida om någon följde med mig. En kompis ställde så snällt upp och det blev en stund i stallet med hästdoft och galopp. Bad läraren att få ta en lugn häst då jag har så mycket inre stress. Så fick ta gamla trygga stabila Efraim. Kändes bra. Verkligen terapi för själen att komma upp på hästen.

Idag vid lunch kom personalen och meddelade att jag skulle byta avdelning efter lunch. Det kändes inte alls bra för mig. Oförberedd, ångestfylld och ledsen lämnade jag avdelningen där jag kände mig trygg upp till en större avdelning med fler patienter. De menar att det är lugnare här, bättre för mig osv. Men jag känner tvärtom. På tidigare avdelning kollar de till oss var 15 minut. Här en gång i timman. Känns lätt som jag kommer bli bortglömd och sluta mig som en mussla när någon kommer och frågar hur det är. Samtidigt är det ett steg i tillfrisknandet att få mer frihet. Men jag hade behövt mer förberedelsetid. Nu sitter jag här ensam. Undra om någon "ser" mig här. Eller om jag bara blir en mussla tillsammans med massa hönor

Foto häest: Lilly Wikström Larsson

En pizza till psyk

Idag gjorde vi något skoj. Vi var tre stycken som bestämde oss för att beställa pizza med utkörning. En medpatient ringer och lämnar beställningen. De frågar var de skall leverera den och hon svarar USÖ hus L första våning obs avdelningen. Personen på andra sidan blev något förvirrad varpå medpatienten säger "men alltså det är på psyk". Jag börjar garva och funderar på vad i hela friden pizzabagaren tänker.

Vi väntar en stund, pizzan kommer och jag och den medpatienten som ringt går tillsammans med personal ut och möter. Mannen som levererar verkar lite besvärad av situationen och väldigt stressad. Vi betalar och upptäckte senare att vi betalt för lite. Han var nog lite skraj här.

Pizzan smakade bra och livade upp vår stämning på psyk lite grann

Någon som vill gå promenad?

Lite rastlös här, tråkigt att inte ha något att göra. Vill ut, vill ta en promenad. Någon som vill promenera med mig? Får inte gå ut själv.

Kommunikation

Jag kan prata, jag kan göra mig förstådd. Du säger "jag förstår dig så bra". Men jag då, jag förstår inte dig. Jag ser dina läppar röra sig. Jag hör med hjälpmedel ett mummel.

Att vara döv/gravt hörselskadad och vara inlagd är stundtals tufft rent kommunikativt. Jag är social även om jag mår dåligt, jag har ett behov av att prata med folk både medpatienter och personal. Ingen kan teckenspråk vilket gör att jag känner ensamhet. Jag får tolk till läkarbesöken viket är skönt, men då handlar ju samtalet mest om måendet jag vill kunna prata om annat också.

Jag brukar inte lida av min dövhet men i vissa situationer känner man sig lite ensam och utsatt

Tack vänner

Tack ni som hört av er, ni som frågar hur det är, skickar en kram eller så.

Är en svacka igen. Svackor som varit sen i höstas kommer och går och svårt att förutsäga när det kraschar. Febriga försök med medicinändringar, biverkningar på det etc. så less på mitt mående just nu less på alla svackor, less på att plötsligt falla pladask. Det är svårt att säga att yttre faktorer påverkar måendet, jag kan inue säga att det är orsakat av jobbet, fritiden eller vad det nu kan vara utan känns som det är mer kroppen som bestämmer sig för att lägga av, eller än mer hjärnan egentligen. Nu ligger jag här i min sjukhus säng på en överbelastad avdelning. Personalen är gulliga jag får vård men delar ett enkelrum med en annan patient vilket gör att det är trångt. Jag får stå ut, vänta på bättre tider när de nu ämnar komma

Alla möten på en dag

Idag har verkligen varit en intensiv dag. Möte, på möte, på möte. Hjärnan känner sig slut och lite irriterad.

Dagen inleddes på dövpsyko och läkarbesök. För mig är det laddat då jag och läkaren inte kommer så jättebra övernes efter att han ville hypnotisera mig en annan gång, samt att han flera gånger gått innanför min integritetszon vilket inte är att rekommendera med anledning av min PTSD. Min psykolog var dock förutsägande och bad deras sjuksköterska närvara vid läkarbesöket, henne har jag träffat flera gånger och känner förtroende för. Hon är bra och vet hur jag känner inför läkaren, det var hon som fick ta emot mig när jag pskiskt föll efter läkarns försök med hypnotisering etc i januari, hon känner till min historia och jag känner mig trygg med henne. Besöket var lite trevande eller som jag beskrev det själv till läkaren att det känns som en pingismatch, han eller jag skickar en fråga, den andra skickar tillbaka, men utan at riktigt ha svarat. Jag känner att läkaren lägger mycket fokus att jag själv skall besämma vilket kan vara bra, men när det handlar om mediciner etc. då vill jag att han skall ta beslutet vilket han inte rktigt vill göra. Besöket kändes sådär, känns som vi inte når fram till varandra.

Sedan var det Vuxen-hab och start på deras samtalsgrupp om känslor som kommer att pågå vid några tillfällen under våren. Vi skall vara 7 eller 8 personer, idag var vi bara två så svårt att ha bra dialog. Vi pratade om vad vi tycker är svårt med känslor och för min del är det att själv känna dem. Har inga problem att förstå att någon annan känner sig ledsen, irriterad, stressad etc, men att känna det själv, där uppstår utmaningen för mig, hoppas att kursen skall kunna ge mig några verktyg för detta.

Efter lunch var det tilbaka till dövpsyk igen för besök hos psykologen. Tur att jag har henne just nu när allt är rörit. Bollade lite saker, främst med boendestödet och den missuppfattning som verkar ha skett där. Men pratarde också om drömmar och mål i livet. Känns så avlägset när saker är tungt att drömma, känns overkligt, som att det ändå inte kommer att hända, just nu ligger ju mer fokus på att ta sig igenom dag för dag utan att totalkrascha. Jobbet räddar mig, det ger ig några timmars andrum från mitt eget liv, några timmar att fokusera på annat.

Sedan var det sjukgymnasten, min stora trygghet, han som varit med under flera år, vet hur jag tänker, som mer är terapeut för mig än sjukgymnast. Men så värdefull att ha. Bollade med honom, främst om läkarbesöket. Han ger mig perspektiv på saker och ting och jag behöver tänka till ,fundera, utan att värder.

Var vi på samma möte?

Var vi på samma möte? Det är en fråga som jag ställer mig gällande boendestödet och det uppföljningsmöte vi hade för några veckor sedan. Med tanke på freagens händelse nör boendestödet inte ville hjälpa till alls med några göromål pga som de ser det en öndrad överneskommelse så tog jag kontakt med min psykolog och moin arbetsterapeut för att se hur de upplevt mötet och det vi kom fram till. Min arbetsterapeut visade sig vara på utbildning hela denna veckan så har bara fått autosvar från henne men jag fick tag på min psykolog som uppfattade överenskommelsen på samma sätt som mig att vi successivt skall jobba med att de inte skall hjälpa till men att ta detta i lugn takt. Jag fick boendestödet i en period när mitt liv var väldigt jobbigt, jag var slutkörd, heltidssjukskriven och hade nyligen fått min diagnos.

Mailade till chefen för boendestödet och bekrev mitt problem:

Hej

Jag vill diskutera lite hur vi uppfattade saker på uppföljningsmötet vi hade för några veckor sedan då det verkar som vi har uppfattat saker olika. 

I fredags var första gången efter mötet som jag hade boendestöd, har avbokat några tider pga påskhelgen samt dåligt mående. I fredags när boendestödet kommer så sa de att de inte kan hjälpa till med disk etc. Tidigare har ju jag kunnat diska och de har plockat så att det går i diskstället exempelvis. Nu i fredags säger hon som kommer att hon ej får hjälpa till med detta längre. I de nya rutinerna som de hade med står följande "Heléne utför alla hemmets göromål själv, personal finns som stöd vid frågor av praktiskt slag eller vid val av prioritering när Heléne känner sig osäker". På mötet upplevde jag att detta skulle vara ett ,mål men inte att vi skulle förändra allt på en gång, hur uppfattade du det hela?

I fredags satt boendestödet på en stol och kollade på mig när jag diskade etc. Jag var inte förberedd på detta och kände mig mest observerad vilket skapade ångest. Frågade ävensom psykolog XXX hur hon uppfattade det och hon tolkade det på samma sätt som mig. Jag känner att denna process gick för snabbt 

Med vänlig hälsning Heléne Larsson

86xxxx-xxxx

Får då som svar:

Hejsan!

Jo, jag uppfattade det som det står i rutinen att du skulle utföra disken själv. Jag minns att vi förtydligade med att ”då vet du att personalen kommer bara att finnas som stöd och sitta på en stol”.

Vi pratade om att du klarar att utföra själva momentet själv, men att du behöver hjälp med att strukturera det.  Att personalen ska finnas som stöd vid praktiska frågor och  prioriteringar om du känner dig osäker. Det var den förändringen som vi kom överens om och att om du inte hinner med de saker du planerat så ska det läggas in i Ipaden och fördelas på de övriga dagarna i veckan.

Det är absolut inte meningen att du ska känna dig observerad. Hur tycker du att vi ska lösa situationen då, vill du att personalen ska jobba med något eget eller kanske sitta i ett annat rum?

Visst kan vi mötas igen om du vill så att vi är överens om vad som bestämdes på mötet eller om du vill ta det med din fadder XXX direkt.

Med vänlig hälsning,

 xxx xxx

Enhetschef

Örebro kommun"

Ändå

lustigt hur vi kan sitta på samma möte och uppfatta allt så olika, jag och psykologen på ett sätt och boendestödjaren och dess chef på ett helt annat. Vem som har rätt eller fel spelar egentligen ingen roll, frågan blir snarare, hur löser vi det nu?

Vårdens dag

Känns som att morgondagen verkligen kommer att ägnas åt vården.

Läkarbesök på dövpsyk på 09,00
Grupp om känslor på Vuxenhab kl. 10
Psykologen kl 14 och sjukgymnasten 15.30 så mycket på en dag. Mest nervöst inför läkarbesöket känns som det kan sluta hur som helst med hans hypnotiseringsövningar. Men jag har förberett mig och skrivit ett brev från mig till läkaren som psykologen skulle lämna. Skönt att slippa säga allt med ord. Får återkomma imorgon hur det gått

Racerpremiären

Igår var det dags. Hojen var pumpad och klar och det blev lite provkörning igår. Ut till Närleskil och tillbaka. Ett par mil. 25,5 I snitt. Känner mig nöjd

Boendestödsförändring

Idag skedde plötsligt en förändring av boendestödets utformande.

Tidigare har det varit så att de hjälper till. Kanske jag startar damma i köket och de i sovrummet och sen möts vi på mitten, eller att jag dammsuger och de våttorkar. Som jag uppfattade det på uppföljningsmötet vi hade för några vecor sedan så skulle boendestödet successivt ändra sin roll från att hjälpa till, till att mer sitta på en stol och ge stöd vid behov genom att påminna mig om att inte stressa. Nu skedde detta över en natt. När boendestödet kom idag kl 14 så har hen md sig nya rutiner där boendestödet endast skall sitta på en stol och ge stöd i princip. Idag har jag under två timmar hållt på och fixat och donat, diskat och småplockat med ett par ögon ständigt stirrande på mig men utan att få någon hjälp praktiskt. Jag har så svårt för när någon sitter och bara "observrar" mig. Nu blev jag oförberedd på detta vilket skapat stress och ångest. Svårt att göra något åt situationen just nu då det som hänt redan hänt, men fuderar över hur jag skall göra på måndag då jag har boendetöd igen. Nu känns det som att skall vi jobba på detta sätt så kan jag avsluta insatsen redan nu. Jag behöver ingen observatör i mitt eget hem!