Alla möten på en dag

Idag har verkligen varit en intensiv dag. Möte, på möte, på möte. Hjärnan känner sig slut och lite irriterad.

Dagen inleddes på dövpsyko och läkarbesök. För mig är det laddat då jag och läkaren inte kommer så jättebra övernes efter att han ville hypnotisera mig en annan gång, samt att han flera gånger gått innanför min integritetszon vilket inte är att rekommendera med anledning av min PTSD. Min psykolog var dock förutsägande och bad deras sjuksköterska närvara vid läkarbesöket, henne har jag träffat flera gånger och känner förtroende för. Hon är bra och vet hur jag känner inför läkaren, det var hon som fick ta emot mig när jag pskiskt föll efter läkarns försök med hypnotisering etc i januari, hon känner till min historia och jag känner mig trygg med henne. Besöket var lite trevande eller som jag beskrev det själv till läkaren att det känns som en pingismatch, han eller jag skickar en fråga, den andra skickar tillbaka, men utan at riktigt ha svarat. Jag känner att läkaren lägger mycket fokus att jag själv skall besämma vilket kan vara bra, men när det handlar om mediciner etc. då vill jag att han skall ta beslutet vilket han inte rktigt vill göra. Besöket kändes sådär, känns som vi inte når fram till varandra.

Sedan var det Vuxen-hab och start på deras samtalsgrupp om känslor som kommer att pågå vid några tillfällen under våren. Vi skall vara 7 eller 8 personer, idag var vi bara två så svårt att ha bra dialog. Vi pratade om vad vi tycker är svårt med känslor och för min del är det att själv känna dem. Har inga problem att förstå att någon annan känner sig ledsen, irriterad, stressad etc, men att känna det själv, där uppstår utmaningen för mig, hoppas att kursen skall kunna ge mig några verktyg för detta.

Efter lunch var det tilbaka till dövpsyk igen för besök hos psykologen. Tur att jag har henne just nu när allt är rörit. Bollade lite saker, främst med boendestödet och den missuppfattning som verkar ha skett där. Men pratarde också om drömmar och mål i livet. Känns så avlägset när saker är tungt att drömma, känns overkligt, som att det ändå inte kommer att hända, just nu ligger ju mer fokus på att ta sig igenom dag för dag utan att totalkrascha. Jobbet räddar mig, det ger ig några timmars andrum från mitt eget liv, några timmar att fokusera på annat.

Sedan var det sjukgymnasten, min stora trygghet, han som varit med under flera år, vet hur jag tänker, som mer är terapeut för mig än sjukgymnast. Men så värdefull att ha. Bollade med honom, främst om läkarbesöket. Han ger mig perspektiv på saker och ting och jag behöver tänka till ,fundera, utan att värder.