Känslomässigt filter

Tidigare innan jag blev utbränd upplever jag att det fanns ett filter för känslor, att jag lättare kunde hantera både mina egna känslor och andras. Exempelvis så har jag idag ett väldigt svagt "filter" mellan stress och ångest. Om jag känner mig stressad så är gränsen hårfin innan jag får hjärtklappning och mer eller mindre känner mig som att jag skall dö, får yrsel, känner mig lite svimmfärdig. 

Förut har jag också varit en bra lyssnare för andras känslor och problem. Det är jag fortfarande och är det en nära vän eller familjemedlem upplever jag det inte som så problematiskt, men om det är en ytlig bekant så kan det kännas som att filtret saknas och att jag själv känner deras stress, oro, ångest, glädje, upprymdhet. Att känna andras positiva känslor är perfekt, men att känna andras stress känns inte lika bra. Exempelvis i jobbet använder jag en hel del tolk som döv. Tolkarna vill förbereda sig och de mailar ibland och frågar om förberedelsematerial, inget konstigt med det. Men det är inte alltid som jag kan fixa fram detta. Ibland finns ingen dagordning till APT eller till föreläsningen/informationen. Tolkarna berättar då ofta att de skall göra sitt bästa, men att de känner sig lite oförberedda. På något sätt tar jag på mig deras stress och oro för att inte göra ett bra jobb, känner att om de blir osäkra blir även jag osäker. 

I mitt jobb träffar jag också många som mår dåligt av olika orsaker. Jag har inga problem att under mötet sitta och ta emot deras känslor och oro. Känner att jag för stunden kan hantera det professionellt och stänga av mina egna känslor för stunden. Jag har en yrkesroll att stå bakom och då fixar jag det galant. Men märker att jag ibland efter mötena upplever att jag är trött eller nedstämd efter det som uppkommit. Tidigare kunde jag filtrera bort känslan. 

Viktigast för mig just nu är att jobba för att bygga upp mitt filter igen, men hur 17 gör man det. Kan ju int direkt göra som på bilen att köpa ett nytt oljefilter och sedan är problemet löst?!

Har man ont i halsen har man

Och då får man dricka gott även en tisdag

Känsla, tanke, kropp

Träffade idag min fantastiske sjukgymnast. Han har varit och är ett stort stöd och är den inom psykiatrin som funnits med längst tid i mitt liv, närmare bestämt under två års tid. Syftet med sjukgymnastkontakten är främst att lära mig att känna små signaler i kroppen, att känna varningssignalerna, inte göra som tidigare att bara gasa hårdare för att slippa att känna efter hur jag egentligen mår och hur mycket stress jag faktiskt känner över en situation. Likaså arbetar vi med att sätta ord på känslor. Har själv svårt för det. Har inga problem om en annan person berättar att hen är glad, arg, frustrerad, förtvivlad och så vidare. Men att själv känna och att lita på att det jag känner är "rätt" utan att värdera mig själv.

Idag när jag träffade sjukgymnasten sa han att han reflekterat över hur vi skulle kunna jobba för att jag inte bara skall konstruera mina svar på vad jag känner i kroppen utifrån någon slags analys som jag ofta gör idag. Kan exempelvis om jag sovit dåligt på natten svara att jag är trött på frågan hur jag mår, utan att egentligen ha känns efter. Min tanke blir på något sätt att jag måste ge ett svar och att det skall låta bra, prestationskrav och värdering, jag vet. Reflektionen som han gjort är att vi skall arbeta utifrån tre olika begrepp, känsla, tanke och kropp. 

Känsla- vad jag känner just då, arg, irriterad, ångest, avslappnad, glad, ledsen

Tanke- vad som dyker upp i huvudet på mig. 

Kropp- vad händer i kroppen, känner jag mig illamående, smärta etc.

Tycker för min del att känsla och kropp går mycket hand i hand, han förklarade skillnaden men är inte säker att jag hajat helt. Men tror ändå att det är bra att jobba utifrån olika perspektiv vid behandlingskontakt. Att både få tänka och känna tror jag är nyttigt. 

Förvaltningsrättens beslut

Fått beslutet från Förvaltningsrätten, de kommer välja kommunens linje och avslå min ansökan. Står alltså mitt emellan stöd från kommunen och psykiatrin. Kommunen har inte kompetens eller personal till att ge stöd och psykiatrin är bara bemannat 8-16,30 övrigt tid hänvisas till akutpsyk vilket kan kännas väl drastiskt. Ja, ja skadar ju aldrig att försöka överklaga ändå.

Skriva i Ögonblick

Ögonblick är medlemstidningen för autism & aspergerförbundet. Den kommer ut fyra gånger per år och har inte speciellt många sidor, men en sak som jag reagerat på är att den är väldigt inriktad mot föräldrar. Föräldrar som skriver om vilka svårigheter deras barn har, föräldrar som skriver om sin kamp för barnets skolgång och så vidare. Det är inget fel i sig, men jag saknar lite mer perspektiv för oss vuxna, speciellt vi vuxna med högfungerande diagnos (alltså normalbegåvade). igår mailade jag till dem och hörde om de skulle vilja skriva något om min situation, är både döv (eller hörselskadad beroende på definition=) samt har asperger. Jag har jobb, körkort, lägenhet, pojkvän, vänner etc. på det stora hela en ganska "vanlig" människa trots mina diagnoser. Fick svar i dag, de är intresserade och undrar om jag själv skulle vilja skriva något. Inväntar nu svar hur många ord det skall vara, sedan är det bara att dra igång.

Säga ifrån i stallet

Sedan två år tillbaka tar jag ridlektioner en gång i veckan. Syftet är inte att tävla eller komma någon vart med det utan egentligen mer avkoppling. Jag har tidigare ridit en del som tonåring och även haft egen häst så en viss vana finns att hantera dessa djur. När jag för drygt två år sedan bestämde mig för att skaka liv inget gamla tonårsintresset kollade jag med två ridskolor i Örebro Karlsdal och Karlslund. Jag föll för den förstnämnda för att jag inte behövde välja någon inrikting där hoppning eller dressyr utan kunde få båda. I grunden är jag mer för dressyr än hoppning men några små skutt över hinder ibland förgyller bara tillvaron. Jag började i en grupp som sades vara ridvana men litw försiktiga, passade mig perfekt efter att knappt suttit på hästryggen på tio år.

Ganska snart märket jag att gruppen var väldigt inriktad på dressyr. Det fanns uttalande inom gruppen att det skulle vara en ren dressyrgrupp och att hoppning ej skulle förekomma. Funkade bra för mig ett år ungefär men sen kände jag att jag ville gå vidare, att ta några bommar ibland, något lite lågt hinder. Har påtalat detta tisigare i gruppen men då utan större respons. Några menade på att vi "alltid varit en dressyrgrupp" och jag ordnade och ville inte riktigt ta striden just då. 

I somras hade de sommarlektioner som vem som helst som är över 18 år och elev på ridskolan kan deltaga på. Gruppen blir väldig varierad utifrån ridvana. Men folk får hästar efter kunskap och det brukar funka bra att ändå kunna ha gemensam lektion. Jag hade på sommarridningen en riktig hopphäst och när vi skulle ta några hände rupptäckte jag hur skoj det var. Vi flög över och jag njöt även om det ibland var lite skräckblandat:-)

Nu i höst messade jag inför en lektion till läraren och sa att vi också vill ha lite hoppning i vår grupp. Eller ja, vi och vi, men några stycken i alla fall. Så blev en lektion med några små studs för oss som ville. I måndags när vi kom in i ridhuset låg det bommar där. Vad kul tänker jag. Men bommarna plockas omedelbart bort när vår lektion börjar. Jag rider fram till läraren och förklarar att det finns folk i gruppen som vill hopa, folk som vill ha bommar och att de måste försöka att tillgodose allas behov. Jag krävde att läraren skulle ta upp diskussionen med gruppen då jag känt att det började bli en osämja. Tänkte att om det är bara jag som vill hoppa så byter jag givetvis grupp, men hade en känsla av att det fanns fler åsikter. Och det visade sig att set faktiskt var flera som kunde tänkta sig småhinder, det handlar inte om att hoppa 120 cm eller att hoppa 15 hinder i följd, men att ändå få in hoppning liksom i alla andra grupper på ridskolan. Så nu kommer vi bli en grupp med mer blandad ridning. Tog nästan två år att våga ta upp det men nu är det gjort. Ser fram mot morgondagens lektion och hoppas att majoriteten ändå tycker att beslutet om ändrad inrikting för gruppen känns ok.

Även Stockholm är vackert

Generellt sett har jag en förkärlek till Göteborg när det gäller storstäder och Stockholm har liksom aldrig ens haft chansen att konkurrera. Jag står fortfarande fast vid att Göteborg i mångt och mycket är en väldigt trevlig stad, men måste även erkänna att Stockholm kan vara vackert. Hade idag god tid att promenera från Stadshagen till centralen. Genom parker upp och nedför gator och tillsist skymtas stadshuset och centralen. Njutsam promenad i höstvädret.

Juridik och ledarskap

Befinner mig denna helg i Stockholm där Idealistas ordnar med utbildning inom juridik och ledarskap. Representanter Unga Hörselskadade tillsammans med en till styrelsekollega. Har varit mycket prat om juridik, om stadgar, när man kan stämma någon i styrelsen etc. Har varit en helt ok dag. Det som är lite lustigt är dock att allt inom juridik tecknas på samma sätt på teckenspråk. Ett tecken dom idag har dykt upp i minst betydelserna för: döma, dom, juridik, domstol, tingsrätt, rätt, rättegång. Gäller i sådana lägen att ha huvudet på skaft och verkligen avläsa på munnen för att se vad de menar. Men har dagen till ära haft tydliga och rutinerade tolkar så har funkat bra.

Ikväll har jag och styrelsekollega gått genom halva Stockholm i jakt på en restaurang 😀 Ne inte riktigt men från Hötorget till Medborgarplatsen. Svårt att hitta restaurang till bra pris som har vegetarisk mat och även hyfsat fritt från nötter. Vi fick oss en härlig promenad i det fina vädret så inte mig emot.

Ligger nu och slappar på vandrarhemmet och det känns som jag kommer däcka tidigt

Min ptsd

Min ptsd diagnos är fortfarande ett känsligt ämne för mig. Kommer inte här att berätta exakt vad som hänt, har inte ens gått in på detaljer med psykiatrin ännu. Detta då jag ännu inte är redo att fullt ut ta tag i det.

Vet att flera av mina läsare spekulerat i vad som faktiskt hänt. Kan bara avslöja så pass mycket att det handlar om övergrepp i en relation. Säger detta för att det inte skall börja spekuleras i om mina föräldrar eller annan anhörig gjort sig skyldig till något.

Det jag däremot idag är mer öppen  med är hur diagnosen påverkar mig rent praktiskt. Flash backs, svårt med närhet,  svårt att ha folk bakom ryggen etc. Troligtvis kommer jag aldrig komma över denna händelse helt. Det ärver trauma som jag bär. Men med behandling kommer mina symtom att minska och jag kommer lära mig leva med det. Jag är motiverad för att ta tag i detta men tror inte att tiden riktigt har mognat än. Dessutom behöver jag ha en stabil psykolog att ta det med.

Glömma medicin

Kom igår vid strax efter halv åtta. Det är också då jag skall ta min sömnmedicin då det tar ett tag innan den verkar. Men på något sätt missade jag detta. Går och lägger mig och tror fortfarande att jag fått i mig medicinen. Har svårt att sova och svär för mig själv över att det skall vara så svårt att komma till ro. När klockan är halv tre och jag knappt sovit en blund bestämmer jag mig för att gå upp, gå upp och ta något att dricka, ta en extra tablett och försöka sova något. Upptäckte då att jag missat att ta nattmedicinen. Att jag försökte sova utan sömntabletter och att det inte gick så jättebra. Tvekande hur jag skulle göra, vilka mediciner jag skulle ta så dags på natten. I med en imovane som är hyfsat snabbverkande och sen lite medicin mot ånget. Går och lägger mig tar en stund och sen somnar jag. Hade sedan tidigare bestämt mig för att flexa idag och tur var väl det för känner att jag har sömnmedicin kvar i kroppen, känner mig som en zombie mer än som statlig tjänsteman. Ätit frukost här och skall nu göra som skalman och sova lite efter en måltid också. Skall iväg till Stockholm ikväll och vill inte vara helt död.

Upptäckten blev att min medicin i alla fall gör nytta. 

Sista samtalet

Idag jag jag haft det sista samtalet hos min psykolog. Hon skall sluta och börja annat arbete. Känns konstigt att vår kontakt upphör. Har träffat henne under ett och ett halvt års tid och troligtvis är hon den personen i världen som vet mest om mina tankar, känslor, trauman och så vidare. Plötsligt upphör kontakten och jag skall börja anförtro mig åt någon annan. dövpsyk kommer under tre månader inte att ja någon psykolog alls utan efterträdaren kommer någon gång först i januari. Under tiden skall jag få träffa deras sjuksköterska för att överhuvudtaget ha en behandlingskontakt. Tror att det kommer bli bra tids nog men just nu känns det lite surt att veta att jag skall träffa någon tillfälligt, hur mycket skall jag våga anförtro mig åt henne?!

Besök med fix

Igår var mina föräldrar och farmor och farfar här på besök. Alltid trevligt när de kommer upp. Blev förmiddagsfika hos mig och sedan till stan för att kolla på action run. Ett lopp på ca 7 km med ett 30-tal hinder som deltagarna skulle över exempelvis ta sig över ett plank, gå armgång, balansgång över stockar och så vidare. Hade jag haft bättre balans hade det varit kul att vara med.

Blev sedan en tur ut till Marieberg några ärenden för att sedan åka hem och käka en sen lunch. Mamma och jag passade på att byta gardiner i köket lättare när man är två att greja med det, samt några nya blommor som fräschade upp köksfönstret lite.

Älsklingens födelsedag

Idag har älsklingen haft födelsedag. Det roliga var att han farit bortrest och kom hem idag så jag passade på att åka till honom idag på morgonen och fixa lite blommor på köksbordet samt present. När han sedan kom hem blev det kaffe hos honom sedan en sväng till mig icc kvällen avslutades med fläskfilé på Hellas, inte helt fel. Trevlig dag och trevligt att träffa dig igen efter en och en halv vecka.

Träningskläder

Intressant det där med träningskläder. Jag tränar själv oftast i 3/4 eller långa träningsbyxor och linne ibland t-shirt. Brukar dock använda ganska färgstarka träningskläder tycker det är lite skoj. Idag var jag på ett spinningpass efter jobbet. Då var det en kvinna som kom i kjol. Har sett folk i träningskjolar tidigare men då mest på power walk aldrig på spinningpass. Tycker det är lite kul med alla olika klädstilar på passen, även om jag själv föredrar byxor på träningen

Höstskor

Beställde nu ikväll höstskor från Kavar. Var inne i deras butik i Kumla i veckan och föll för dessa, sköna, ser slitstarka ut, ekologiska, ja de har många fördelar. Dock hade de inte storlek 39 i rött och det är just den färgen och stoleken jag vill ha. Efter lite letande på internet hittade jag dem och nu är de beställda. Dock tycker jag att det varma vädret kan hålla i sig någon vecka till, jag kommer att få användning för mina skor i höst och vinter ändå skulle jag tro.

Överklaga eller inte?

Ansökt om insatser via kommunen, det blev som jag trodde ett avslag. Frågan är orkar jag driva frågan vidare till Förvaltningsrätten? Kommer jag att vinna något på det? Och vad är egentligen en skälig levnadsnivå som lagstiftningen hela tiden hänvisar till. Även vad är kommunens ansvar och vad är psykiatrins? Ramarna är inte glasklara och det finns tolkningsutrymme i lagstiftningen. Tiden att överklaga beslutet är knapp, det måste fixas omedelbart. Tur att en kompis föräldrar är duktiga på lagstiftningen, kompisens pappa har nämligen arbetat som utbildare inom LSS- lagen. De kollar just nu på mitt beslut och skall se om det tjänar något till att överklaga.

För sjuk för kommunen och för frisk för akutpsyk.

När skall du jobba heltid då?

En fråga som jag ofta får både på jobbet av kollegor och privat. Frågan är för mig inte laddad i sig, är helt ok att fråga och jag svarar gärna. Det jobbiga blir främst när mina anhöriga börjar ifrågasätta.

Hade igår en telefonkonversation med en anhörig

- Va sjukskriven till januari, det var länge
- Mm, men för att jag skall få en chans att återhämta mig liksom.
- Skall du jobba heltid sen då har du tänkt?
- Ja 30 timmar i veckan har ju aktivitetsersättning på resten till september nästa år
- Till september, tror du verkligen inte att du orkar innan?
- Vet inte, kanske aldrig kommer klara heltid igen.

Att inte klara att jobba heltid är fortfarande ett väldigt känslig område för mig, jag vill, det gör jag verkligen, men det går inte. Att mötas av attityden att "du borde väl klara" eller "alla andra klarar" gör mig just nu mest ledsen.

Lugnet en tisdagsmorgon

Sitter fortfarande hemma vid köksbordet, bestämde mig för sovmorgon idag. Passar bra att kunna sova ut lite på tisdagar när möjligheten finns med tanke på att måndagarna oftast blir ganska intensiva för mig och som avslutas med ridning då jag kommer hem sent. Att en tisdag vid halv tio kunna sitta med kaffekoppen och se regnet vräka ner utanför fönstret känns härligt. Måste snart dock iväg och jobba, även om jag tycker jag har det ganska bra här inomhus=)

Den metaforiska läkaren

Idag träffade jag den nya läkaren inom Dövpsykiatrin här i Örebro för en första läkarkontakt. Min psykolog frågade idag om jag ville att hon skulle närvara också och det tyckte jag var bra, i synnerhet eftersom hon skall sluta om två veckor så är det skönt att en gemensam träff hinns med innan i alla fall. Läkaren berättade att han läst en del i min journal och fått en del information och jag fyllde på med saker som jag ville framföra. Det lite roliga med denna läkare var att han pratade i metaforer. Exempelvis så beskriv han mitt liv som en blomsteräng med massa blommor bestående av kunskaper, erfarenheter, professionellt stöd etc. men som idag är svåra att binda ihop till en bukett. Det finns flera hinder på vägen som behöver lösas för att få ihop mitt liv till en "helhet". Intressant beskrivning!

Han fortsatte under samtalet med flera sådana beskrivningar och jag gillade det, samtidigt som jag reflekterade över att det kan skapa ganska stort tolkningsutrymme, att förstå metaforer är inte alltid det lättaste och kanske än svårare om man har asperger faktiskt, så lite intressant sätt han valde att lägga fram det på. Tror ändå att buskapet nådde fram ganska bra.

Kom overeen om fortsatt sjukskrivning så att jag fortsätter jobba 22,5 timma per vecka till och med januari nästa år. Skall även fortsätta med samma medicinering som nu en period till i alla fall. Läkaren betonade att den medicin jag äter idag inte är den bästa, Lyrica beskrev han som knark, men med tanke på att jag får effekt så skall vi fortsätta till allt lugnar ner sig lite runt omkring mig i alla fall. 

Boendestödsuppföljning

Har haft uppföljningsmöte gällande boendestödet idag och det gick överlag bra. Vi har sedan tidigare påpekat att fyra och en halvtimme stödtid som jag idag har i sträck är för lång tid. Jsg orkar inte att hålla fokus och jag blir trött och känner mig helt slut efter. Boendestödet menade att vi redan testat med två gånger i veckan och att att det inte fungerade heller. Anledningen som jag ser det är att jag då hade en timma stöd tid per tillfälle och att det då blev för kort tid för att hinna utföra något.

Vi kom överens om att från nästa vecka köra boendestöd två gånger per vecka två och en halv timme måndag och två och två timmar fredag. Tror att detta kan bli bra och fungera. Har i alla fall hoppet om det

CI gnäll

Jag vill berätta något som gör mig upprörd. Det finns en Facebook grupp som heter hörselskadade barn vilket innebär att föräldrar till döva och hörselskadade barn kan ansluta sig till gruppen och diskutera om teckenspråksfrågor, hjälpmedel, skolfrågor etc. vilket jag tycker är bra.

Idag på morgonen såg jag att en förälder hade gjort ett inlägg och berättade att hens barn har genomgått en CI operation och att CI teamets läkare uppmanade föräldrarna att sluta använda teckenspråk. Personligen tycker jag att detta är hemskt. Jag har själv CI och jag vet att jag har behov av teckenspråk för att kunna kommunicera.  Det finns mängder av situationer som jag inte klarar på grund av min hörselskada. Varför skall barn och ungdomar som har hörselskada drabbas på grund av läkarens okunskap. Föräldrarna har kanske inte erfarenhet och kunskap om hörselskador vilket innebär at de givetvis litar på läkarens rekommendation. Detta innebär att läkarna har en stor makt att påverka.

Jag trodde verkligen att läkarnas attityd idag 2015 hade förändrats till det bättre, men tyvärr ser det inte så ut. Jag har funderat mycket hur vi organisationer för döva och hörselskadade kan uppmuntra föräldrarna att lära sina barn teckenspråk för att få en bra och fungerande kommunikation.

Samtidigt känner jag mig lite glad då jag idag besökt audionomprogrammet vid Göteborgs universitet för att berätta om min livsresa. Hur det känns att vara född och vuxit upp som hörselskadad och sedan blivit döv, fått lära mig teckenspråk, opererat CI. Jag frågade faktiskt audionomstudenterna, att om de föder ett barn och upptäcker att det är hörselskadat, hur de tänker kring CI-operation och teckenspråk. Faktiskt så sa samtliga att de vill lära barnet teckenspråk för att skapa kommunikativa möjligheter. Det tycker jag ändå känns positivt hur universitetet informerar studenterna om teckenspråk, att det finns möjligheter att använda tolk och att det finns möjlighet att utveckla två språk parallellt, både svenskt tal och teckenspråk.

Men det ser ut som att fortfarande läkarna tänker att om barnet väljer att använda sig av teckenspråket kommer de att sluta använda teckenspråket. Det stämmer ju inte, det finns ingen forskning som påvisar att användning av teckenspråk hindrar talutvecklingen. Tvärtom, det finns bevis att fler språk skapar bättre förutsättningar. Ja jag känner mig verkligen upprörd över läkarnas attityd och hur de påverkar föräldrarna. Jag var bara tvungen att vräka ur mig detta.

Springa milen i Karlslund

Jag är egentligen inte alls förtjust i att springa. Dels tycker jag inte att det flyttar sig någonting jag som är van vid cykling där jag liksom tar mig flera mil på ett träningspass. Sedan har jag min dåliga balans som gör att jag tycker det är svårt att springa i skogen och tycker att asfalt är för hårt underlag. Dock ser jag fördelar med att springa, det är konditiondförbättrande, träning för hela kroppen, jag kan snöra på mig skorna och träna direkt från ytterdörren och så vidare. Idag är det en ganska fin höstdag. Ca 17 grader, lite mulet men uppehåll. Bestämde mig för att avboka träningingspasset på friskis och köra milen på Karlslund. Tänkte att jag tar det lugnt. Har inte sprungit på länge och visste faktiskt inte om kroppen skulle klara hela vägen. Gav mig iväg och allt flöt på så bra. Kroppen  svarade jag tog det lugnt och kände att jag hade energi kvar. Tiden blev ändå bara 1 timma och 11 minuter vilket är Bra för att vara mig. Detta var ju kul, kanske kan lära mig tycka om att springa

Upprörd över CI teamens syn

Är så förbannad. Förvbannad på denna okunskap hur CI teamen upplever nyttan av teckenspråk.set en diskussion i en Facebook grupp för föräldrar till hörselskadade barn att deras läkare Jan Andreasen gett rådet att helt satsa på talutvecklingen och skrota teckenspråket. I detta fall upplever jag det än värre barnet i fråga är sent CI opererad och därmed inte haft samma förutsättningar att utveckla ett talat språk. Hur i hela friden kan en känd läkare frånta ety barn möjligheten till kommunikation, möjlighet att känna delaktighet även i de situationer där hörsel inte räcker till. Blir så otroligt besviken och ledsen, det handlar om barn, om människor som vill hänga med, vill ha delaktighet och säkert kommunikation också. All forskning påvisar att tvåspråkighet är positivt men ändå skall det enligt professionen beaktas med stor försiktighet, varför?! 

Många föräldrar följer rdens rekommendationer. Inte konstigt, många hat inte så stor kunskap om teckenspråk och då lyssnar man givetvis på läkaren. Men för helskotta, se språk som möjlighet ej som hinder. 

Dagens föreläsning

Kom ner till Göteborg vid halv elva och tåget var hör och häpna faktiskt i tid, inte illa alls. Blev en kort sväng på nordstan där jag löpte med mig en sallad och åkte sedan spårvagnen upp till Sahlgrenska för att därefter ta en kort promenad till audionomprogrammet. Väl framme letar jag febrilt efter ett café då jag kände att behovet efter kaffe var stort. Hittade ingenting till att börja med och abstinensen var hög, att föreläsa utan kaffe liksom, hur sjutton skulle det gå. Men fann tillsätt en restaurang som även hade kaffe, glad och nöjd. 

Mötte upp dagens tolkar och pratade ihop mig lite med dem och träffade kursansvarig som informerade lite och startade igång datorn. Blev sedan föreläsning i 2*45 minuter och sedan tid för frågor efter det. Kändes som det funkade bra, studenterna var intresserad ställde frågor. Passade också på att fråga vad de skulle göra om de skulle få ett dövt barn, skulle de operera CI, hur ser de på tvåspråkigheten,svenska och teckenspråk. De flesta var faktiskt positiva till teckenspråket vilket glädjen mig, bra att framtida professionen ser ett behov av en trygg kommunikation med flera olika kommunikationssätt. 

Nöjd och glad sitter jag nu på tåget mot Örebro igen

Föreläsning audionomprogrammet

Sitter nu på tåget som skall ta mig till Göteborg och universitetet. Skall föreläsa på audionomprogrammet idag om min hörselresa, att bli döv, lära teckenspråk, operera CI etc. Skall bli kul, men lite nervöst att föreläsa i tre timmar, brukar vanligen föreläsa omkring en och en halv, men tre timmar. Jag får bannemej babbla på rejält 😉

Att skylla på en diagnos

Jag vill inte bli den där som säger att jag har asperger och därav inte kan göra ditten och datten eller säger att jag är hörselskadad så jag kan inte. Visst finns det alltid begränsningar, hörsel gör att jag inte kan bli polis eller pilot, det är jag fullt medveten om och förstår och accepterar de reglerna. Men att säga, det är ingen idé att jag söker det där jobbet för de skulle ändå aldrig anställa mig som har en funktionsnedsättning eller spela fotboll kan jag inte göra för jag kommer aldrig att höra visselpipan på plan eller vad det nu kan handla om. 

För mig är en diagnos eller funktionsnedsättning en förklaring till att vissa saker fungerar eller inte fungerar som det gör. Men jag försöker också se utmaningen i hur jag kan lösa det hela. Exempelvis när jag rider lektion så använder jag tolk, tolken är mina öron och jag får informationen. När vi rider ut i skogen kan jag inte ha tolk, då får jag lösa det att jag lär läraren tecknen för skritt, trav, galopp och halt, de kan även visa öka och minska farten. På så sätt har vi en kommunikation som fungerar så att jag också kan hänga med och få ut något av situationen. Men att säga, jag är hörselskadad så jag följer inte med på uteritt, då skulle jag börja skylla på min funktionsnedsättning och det vill jag inte.

Samma sak med aspergern. Har vissa svårigheter med att "lita" på att jag verkligen uppfattat situationen korrekt, i synnerhet det som inte rakt och tydligt sägs med ord utan mer kroppsspråk och ickeverbala signaler. För mig handlar det om att utmana situationen, umgås med folk, utmana mig själv att våga uppfatta fel, kunna skratta åt det och gå vidare. Det sista jag vill göra är att sitta hemma och säga, jag följer inte med på detta för jag har asperger och är rädd för att bli missförstådd. Då skulle funktionsnedsättningen ta överhand över min sociala personlighet.

Använd diagnosen som en förklaringsmodell, men se också möjligheterna. Vi kan och vi vill, vi måste också våga utmana oss själva!

Är han döv?

De flesta av mina vänner och bekanta visste om att jag hade träffat en kille innan jag officiellt lade ut det på Facebook nu i veckan. Något som är lustigt och som jag reflekterat över är hur mina döva respektive hörande vänner reagerar på att jag träffat kärleken. Hörande är mer "vad skoj, bor han här i Örebro? Vad jobbar han med?" osv. Medan mina döva vänner direkt reagerar "är han döv?". Tycker detta är intressant, mitt syfte är inte att trampa någon på tårna eller kritisera, men det syns hur mycket kultur det ligger i det hela huruvida jag träffat någon döv eller inte. Har också fått frågan mest från hörande som kan teckenspråk "kan han teckna?". Den frågan tycker jag är mer naturlig, för det är ju faktiskt inte bara döva som kan teckenspråk, han kan likväl vara hörande eller hörselskadad och teckna. Eller för den delen inte teckenspråkig alls. När jag faller för en person faller jag inte för hans förmåga eller oförmåga att höra, utan för personen mellan öronen=) 

Och ja, han kan teckenspråk och det underlättar vår kommunikation mycket, men det är inte därför jag gillar honom mest, utan just för att det är han!

Och nu blev vi officiella

Plötsligt gick vi ut med det officiellt på Facebook idag, att jag vi har ett förhållande jag och Robert. Det har vi väl egentligen haft sedan våren 2015, men Facebook behöver faktiskt inte veta allt. Flera av våra vänner har dock vetat en längre tid likaså familj, släkt, kollegor etc. men för några av er var det kanske en överraskning. Ja, nu vet ni vem jag tillbringat våren och sommarens kaffestunder med=)

Puh familjen har också diagnoser

Så klockrent

Då var pinan över

Då var alla möten för idag över. Späckat schema med möten på jobbet på förmiddagen och sedan mitt SIP-möte under eftermiddagen. Nervositeten var hög och jag var minst sagt genomblöt av svett innan mötet började, fräscht- not. Två timmar med fokus på "lilla mig". Kändes dock på det stora hela som att mötet funkade ganska ok, jag fick berätta och beskriva hur allt fungerar just nu främst i jobbet men också lite grann privat. Lösningar diskuterades och det kändes ändå som arbetsgivaren lyssnade och tog till sig, om det sedan fungerar att omsätta allt i praktiken är en annan fråga men känns i alla fall skönt att han vet hur jag upplever situationen och att jag har stöd av vården i det jag säger så att jag slipper känna mig som den där besvärliga anställda som bara kräver. 

Några konkreta saker är att chefen skall ta större ansvar för mina tolkbeställningar så att jag slipper sköta all kontakt med tolkcentralen på egen hand inför olika möten etc. Jag skall inte heller få några nya ärenden på ytterligare en tid framöver. De skall se över hörselteknisk anpassning, om det är något som kan göras för att underlätta det. Så de sakerna känns bra.

Sedan är det alltid en del konstiga förslag som dyker upp under möten också, exempelvis tog jag upp att fikaraster är komplicerade som hörselskadad/döv då jag måste avläsa och försöka kommunicera med omgivningen. Det går ofta snabbt, finns ingen turtagning och det pratas om allt och inget. Förslag på detta var bland annat att jag kunde fika på mitt kontor- nej vill inte det, fikar med de andra för att få en social gemenskap och den vill jag ha kvar. Ett annat förslag som jag var än mer kritisk till var ett slags fikaschema där kollegorna skulle turas om att fika med mig. Jag vill kunna fika spontant med dem jag vill, att ha ett schema för detta ger kollegorna ett krav att fika med just mig vid den givna dagen. Schemat får mig nästan att känna mig som en hund eller något som behöver ut och rastas och som behövs ett schema för. Nej, absolut inget fikaschema, det är det sista jag vill ha!

Trots hög nervositet så är jag ganska nöjd, och en stor eloge till dagens tolkar som klarade av att taltolka den mycket nervösa brukaren som stakade sig något otroligt=)

Inför möte

Sitter och laddar batterierna. Skall ha SIP möte om min situation i eftermiddag. Drygt 10 personer skall sitta och prata om mig i två timmar. Ja, två timmar. Sjukt lång tid och är lite nervös måste jag säga, gillar inte att lämna ut mig själv på det sättet som jag kommer att behöva göra.

Höstens avkoppling

Höstens avkoppling är helt klart hästen, att ta sig upp i sadel igen. Vid terminsstarten för två veckor sedan fick vi själva välja häst, jag var först på plats i vår grupp och valde då självklart snyggingen Primer, en av lärarnas fälttävlans häst. Har nu haft tre lektioner på honom och har en kvar. En lektion var vi dessutom ute i skogen, vilken häst alltså, pigg och framåt men inte dum. I måndags pratade jag med läraren så att vi fick hoppa lite grann, måste passa på när man har rätt häst. Vår grupp hoppar generellt nästan ingenting vilket jag tycker är lite tråkigt. Jag vill inte hoppa högt, men några små blåbärsskutt tycker jag är jättetrevligt.

 

Ser fram mot måndag igen med snyggingen!

Första mötet med Autism & aspergerförbundet

I måndags var det dags för första mötet med autism och aspergerförbundet. jag har varit medlem sen början av sommaren, men aldrig deltagit på några aktiviteter med dem, mest för att tiderna helt enkelt inte passat in i mitt övriga liv. Nu tog jag mod till mig och anmäklde mig till en fikaträff som de hade på Hälls café här i Örebro. utrustad med teckenspråkstolk kom jag dit. Det framgick inte tydligt i kallelsen var vi skulle träffas, caféet har två ingångar och om vi skulle träffas utanför eller inne visste jag inte. Och hur ser man på någon som kommer att de har asperger eller autsim liksom. Fick fråga lite försiktigt och ja, det var rätt grupp. Vi fikade en och en halv timmaoch småpratade lite grann, intressant att höra om allas upplevelser av diagnosen. Konstaterar igen att jag har en ganska lindrig diagnos, men att konsekvenserna för mig blir annorlunda i och med min hörselskada också. Men kände ändå nyttigt att kunan träffas och prata lite.