Behov av att träffa andra

Jag har länge känt ett behov av att träffa andra med hörselskador även om behovet minskat med åren. Som tonåring hade jag ett större behov av att hitta andra med samma funktionsnedsättning att kunna identifiera mig med, diskutera svårigheter, möjligheter och så vidare. Med åren kände jag mig mer säker i min identitet som hörselskadad och därav minskade också behovet att träffa andra, även om det till viss del finns kvar fortfarande idag. Genom at träffa andra har jag känt att jag inte behöver förklara hur det är att vara hörselskadad, jag har alltså inte blivit "bärare av funktionsnedsättningen" på samma sätt som om jag träffar normalhörande och hela tiden måste förklara och beskriva.

Sedan jag fick min aspergerdiagnos för ett par månader sedan har jag funderat över vilket behov jag har att träffa andra med asperger?! Kursen på Vuxen-hab har varit bra, men funderade också om jag har ytterligare behov? Skulle jag i så fall bli medlem i autism och aspergerförbundet, eller Attention som exempel. Dock känner jag fortfarande en viss rädsla över att träffa andra med samma diagnos, tror mycket att det handlar dels om vanan från min sida att möta personer med uttalad aspergerdiagnos, men också att jag inte själv är färdig med min acceptionsprocess gällande diagnosen. Kanske kommer jag med tiden känna att jag vill engagera mig, träffa andra. Kan också ha betydelse att jag idag är några år äldre, känner mig säkrare i mig själv, har hittat min identitet och därav inte känner samma behov av att få en identitet genom att träffa andra. 

Tror också att det skiljer sig en del mellan funktionsnedsättningarna, personer med asperger använder talad svenska, personer med hörselskada använder sig ibland av teckenspråk, det gör att umgänget med hörselskadade många gånger underlättas för mig, medan umgänget med personer med asperger måste ske via en teckenspråkstolk. 

Känns som ett väldigt flummigt inlägg, men är dagens reflektion.