Nu har det gått några dagar sen jag fick min preliminära diagnos av min psykolog, jag har hunnit smälta det lite grann. Den diagnosen det handlar om är någon form av bipolär. Enligt den självskattning jag fyllt i ser det ut att luta åt bioplär typ 1, men enligt smatal och min egen känsla ligger det mer mot typ 2. Det har som sagt börjat sjunka in att det kan vara så, det känns så kluvet. Det är en livslång diagnos även om man i perioder kan vara symtomfri. Det innebär att troligtvis så kommer jag då och då att hamna i svackor trots medicinering. Hur djupa svackorna blir, om de kräver inläggning eller inte är ingen som kan svara på idag.
En del av mig skriker att jag måste vara "duktig" att jag måste fixa detta på ett bra sätt, inte vara ledsen, inte sörja, utan bara köra på. En annan del säger till mig att stanna upp, tillåta mig själv att faktiskt sörja att jag troligen har en kroniskt sjukdom. Dessa båda sätt att hantera situationen slits jag just nu emellan. Jag har i alla fall bestämt mig för en sak. Det är att vara ärlig mot min omgivning om sjukdomen. Inte så att jag står på stan och skriker ut det, men jag är officiell genom min blogg, jag berättar för närmaste kollegor som jag känner förtroende för och jag kommer att ta upp detta med min chef senare i veckan, han vet om att jag gör en utredning så det kommer nog inte som en check för honom.
Nu väntar jag på att psykologen skall bli klar med remissen, hennes mål är att ha den klar till imorgon så jag kan läsa igenom den innan den skickas. Sen när den nått fram tänker jag slå en pling till Affektiva och meddela att om de får en återbudstid så är jag villig att försöka komma med kort varsel. Detta känns viktigt.
Skall imorgon träffa läkaren på dövpsyk, men han kommer inte att göra så mycket bedlmning av bipolär då det inte är hans bord, men ett nytt läkarintyg för sjukskrivning får han bistå med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar