Energi och utbrändhet

Funderar mycket över det där med energi, vad tar energi, vad ger energi och vad orkar jag just nu med. Fram tills för två och ett halvt år sedan trodde jag nästan att jag var odödlig. Var med på allt, tyckte ju att det var kul och att det gav mig mycket. Det gjorde det också, men det tog även en hel del energi. Jag har haft perioder där jag arbetat heltid, pluggat 50 % på d-nivå samt suttit som ordförande i en riksorganisation. Jag tyckte att det fungerade bra under denna perioden, men inser efteråt att detta  beteendet egentligen inte är så hälsosamt. Det fungerar en kort period, men sedan är det viktigt att ge kroppen återhämtning, men det är just den biten som jag missat.

Min första utbrändhet skedde egentligen redan 2007 när jag pluggade på Västanviks folkhögskola i Leksand. En på många sätt fantastisk skola med fantastisk miljö (ni kan se bilden nedan) men av flera orsaker blev det helt enkelt för mycket. Dels på grund av traumatiska händelser under denna tid som skakat om i mitt liv rejält, men också att jag inte då visste om min asperger och dömde mig själv väldigt hårt för att jag inte orkade vara med och inte orkade vara social på samma sätt som mina kamrater på skolan. Droppen som fick bägaren att rinna över blev sedan rehabiliteringen efter min CI operation hösten 2007. Jag pendlande mellan Leksand och Skövde/Göteborg för att ställa in ljudnivåerna och att ljudträna i stort sett varje vecka. Det blev för mycket och jag minns att jag ringde mamma och grät. Jag var helt slut och orkade inte mera. Bodde på ett internat med människor omkring mig dygnet runt, men kände mig så fruktansvärt slutkörd och ensam. Mamma övertalade mig att hoppa av skolan och flytta hem till dem en tid vilket jag också gjorde.

Västanviks folkhögskola

Januari 2008 var jag egentligen inte klar med rehabiliteringen efter min operaton. Fick rådet att avvakta med universitetsstudierna då jag egentligen hade för låg energinivå för detta, men valde ändå att starta studera till socionom. Pluggade, jobbade en hel del parallellt och var aktiv inom föreningslivet under hela studietiden. Tycke att det fungerade ganska bra då. Visst var jag seg ibland men vilken student är inte det?

Examen sommaren 2011, fortsatte att plugga och skriva d-uppsats på halvtid, jobbade heltid och dessutom var jobbet i Enköping så pendlade mycket mellan Örebro och Enköping under denna period. Satt som ordförande i Unga Hörselskadade vilket även innebar ett arbetsgivaransvar med rekryteringar etc. Det var kul, det gav mig en hel del och att dra i bromsen fanns då inte i min värld, idag inser jag att jag trodde att dygnet hade 48 timmar, minst.

Startade på AF januari 2012. Hade då precis opponerat på min d-uppsats och blivit godkänd, avslutade då mina studier. Körde på med nya jobbet, föreningslivet samt jobbade lite extra som personlig assistent och på elevboende för döva och hörselskadade som pluggar på Riksgymnasiet i Örebro. Kände mig ofta trött, men tänkte att detta är väl normalt, alla andra klarar ju av att jobba heltid och sköta hus och hem samt ha en aktiv fritid och jag ville ju inte vara sämre!

Hade kontakt med psykiatrin redan under denna tiden, mådde lite halvdåligt, var stressad men ville samtidigt inte dra i bromsen, så mycket hade jag ju inte att göra. Hörselvården var på mig gång på gång att med min dåliga hörsel i en hörande arbetsplats så kanske 100 % arbete inte är realistiskt. Jag höll med på sätt och vis, men ville ändå testa, jag "borde" ju klara och det gjorde jag, en period!

Fick börja medicinera mot ångest, stressen hade tagit över mitt liv för mycket. Vi befinner oss på hösten 2012 och jag mådde sämre rent energimässigt. Vården 2013 efter ett års anställning på AF blir jag deltidssjukskriven, läkaren vill sjukskriva helt men det ville inte jag själv. Körde på. Sommaren 2013 bytte jag kontor från Lindesberg till Örebro, jag var då åter uppe och jobbade heltid. Körde på ytterligare ett och ett halv år sedan våren 2015 tog det stopp. Lite förvånad att det gjorde det just då, jag hade ju dragit ner på så mycket aktiviteter redan, jag hade ju klarat så mycket mer tidigare. Samtidigt inser jag att min kropp gått på reservernergi under många år. Plötsligt ville det så lite till innan det tog stopp. 

Idag känns det som att småsaker kan göra att energinivån plötsligt minskar. Att vara mer eller mindre slutkörd efter tillexempel Alemdalsveckan förvånade mig på många sätt. När jag ser tillbaka på veckan inser jag att det inte är så konstigt, jag kör hårt från tidig morgon till sen kväll, jag sover dåligt, äter dåligt och försöker samtidig vara hyfsat social under hela veckan. 

Jag behöver fundera över vad min energi räcker till idag, inte värdera vad det räckte till för ett, fem eller tio år sedan utan se till nuet. Det är tufft, är en utmaning, men jag måste försöka lära mig, annars kommer jag aldrig att hitta en balans mellan viljan och energin.