Asperger och Almedalen

Detta är första gången som jag åker till Gotland och Almedalsveckan och är medveten om den diagnos jag har, min Asperger. Tidigare år har jag "bara" åkt som hörselskadad, ja utbränd och den delen har jag ju varit tidigare också men inte medveten om den neuropsykiatriska påverkan på samma sätt.

När vi hade ett förmöte med Almedalsgruppen i maj berättade jag om min diagnos, beättttade att jag behöver ha struktur, men också att jag skulle försöka så att det inte skulle påverka övriga gruppen mer än nödvändigt. Dock finns det hela tiden saker som stressar mig, som jag pga funktionsnedsättningarna får svårare att hantera. Först handlar det om förutsägbarheten, visste inte hur vi skulle bo, var vi skulle bo exakt även om jag kollat det på kartan rent geografiskt. Hade dock koll på resan, tolkbeställningar med mera sedan innan vilket var väldigt skönt. Blir dock otroligt stressad om någon råkar vara lite sen, om någon inte kommer till, den platsen vi bestämt att träffas på och så vidare. Troligtvis svårt för andra att förstå, men för mig är det ett moment som tar energi, jag har sköt mig en kontroll som sedan rubbas.

Då jag även har mina sömnproblem, dels att jag har svårt att sova men också att jag skriker i sömn så var de andra väldigt vänliga att jag fick ett eget rum, detta gjorde otroligt mycket för mig för att orka med situationen. Att känna att jag kunde stänga till några timmar under natten och hämta ork.

Vad jag reagerat på i år och som jag nu fått en större förståelse för är hur jobbigt jag kan tycka att det är med allt folk och alla inteyck, hur trött jag blir. Idag har jag kunskapen om att min hjärna helt enkelt blir mer trött än merparten av befolkningens hjärnor. Jag tolkar int söker automatik det som händer omkring mig utan måste göra detta med större fokus. Det är mycket synintryck, ljud, dofter etc under veckan. Ljuden stänger jag ofta av då jag genom mitt ci tack och lov har den valfriheten, märker också att jag sparar mycket mera energi när jag gör det. I år är jag också medveten om att jag kan ha svårt att hänga med när det exempelvis är paneldiskussion med snabba byten. Det kan ha föera orsaker, att jag pga min hörselskada behöver se tolken och kunna avläsa teckenspråket men också att aspergern gör att hjärna har svårare att ställa om. Tisigare har jag dömt mig själv ganska hårt för sådana saker, tänkt att jag borde för sjutton klara av att förstå en paneldebatt, vet att min teckenspråk är tillräckligt bra för det men likt förbannat blir det ibland så svårt, hjärnan blir för trött. Men i år har jag i högre grad gett mig tillåtelse till en micropaus att koppla bort det som händer för en minut, att bara vila. Att sen hitta tillbaka till ämnet igen har jag inga större problem med, så detta har blivit en strategi.

Idag reflekterade jag över ytterligare en Aspergergrej. Vi skulle städa huset vi bott i. Jag gjorde igår ett städschema där varje rum som vi bodde i fick ansvar för ett stödområde. Då jag bodde ensam så gjorde jag så att jag även ensam fick ansvaret för ett städområde i mitt fall köket. Tänkte innnan och vet att städa kan jag, vet precis hur det skall utföras. Började med att städa mitt eget sovrum, damma av, dammsuga och vårttorka, inga konstigheter. Sedan skulle jag städa i köket. Kommer ner och det ser inte alls ut som jag förväntat mig. Vill betona att detta inte är någon kritik mot gruppen utan handlar snarare om hur min hjärna tänker och stressar upp sig. Möts i alla fall av massa tomburkar/flaskor, kartonger av olika de slag etc. Min plan som jag lagt upp i huvudet hur arbetet skulle utföras kraschade. Ok, bort med soporna först för att kunna städa. Muttrar samtidigt lite till de andra art man inte bara kan ställa saker hur som helt omkring sig, det handlade mer om min personliga stress än om att de gjort något fel. Börjar städa och damma av. Plötsligt kommer fler i gruppen och hjälper till vilket är jättesnällt. Men min hjärna behöver om igen ställa om vad det är jag skall göra och i vilken ordning. Plötsligt känner jag jag står där och inte har kontroll, kontroll som är så viktigt för att jag skall fungera. 

Detta handlar om småsaker, saker som uppmärksammats av mig under vecka som stressorer, alltså saker alltså saker som leder till en ökad stressnivå. 

Nu sitter jag på tåget hem, nöjd och glad övergripande men trött, samtidigt vet jag varför, en intensiv vecka och flera diagnoser som påverkar.