Komplexiteten med insatser

Att jag har många olika insatser och kontakter är nog redan känt för mig själv. För att nämna några gör jag så här:

- PTP psykolog dövpsyk

- Psykologens handledare

- Sjukskötersa dövpsyk

- Arbetsterapeut psyk

- Sjugymnast psyk

- Audionom

- Audiolog

- Underläkare hörselvården

- Hörseltekniker x 2

- Läkare allmänpsyk

- Läkare Affektiva

- Försäkringskassan aktisvitetsstödshandläggare

- Försäkringskssan sjukersättningshandläggare

- Försäkringskassan sjukpenning handläggare

- Boendestödjare x 4 plus vikarier

- Chefen för boendestödet

- Kurator autismgruppen

- Psykolog autismgruppen

Det blir en hel del kontakter som behöver koordineras helt klart, jag har saknar inte förmågan att ta kontakter och hålla alla bollar i luften, men jag saknar energin. Skall jag jobba minst 75 %, samt hålla i allt går jag in i väggen igen inom loppet av någon månad. När jag var inlagd för fyra veckor sedan diskuterade vi om vem som tar ansvaret vid det vårdplneringsmötet vi hade. Mycket ansvar förll på bondestödet, en vikarie från dem som ville väldigt väl satt och lovade saker som jag innerst inne visste att de inte skulle kunna utföra. Boendestödet kan ge påminelser, men de kan aldraig hjälpa mig att ringa till vården etc. Bokade därför in ett öte med chefen för boendestödet idaf. Vi har en bra relation och kan prata om sakerna från olika perspektiv. Hon sa som jag misstänkte, boendestödet kan ej utföra detta. Istället rekommenderar hon god man. Spontant kände jag mig lite kränkt, vad fan, god man, jag är ju inte dum i huvudet. Sedan började jag fundera, nej, dum är jag kanske inte men jag sakar energin, i perioder sakar jag energin så pass mycket att jag ligger halv platt. Jag funderade en stund, ringer servicecenter för att höra lite vad de olika nivåerna innebär. Ringer sedan min psykolog. Vi kommer fram till att om vi inte får vården att ta ansvar kan det vara nödvändigt att få till en lösning med god man enligt sist stycket, att de skall bevaka min "rätt" vilket kan innebära att hjälpa till med kotakt med vården, myndigheter etc.

Allt kom som en chock, jag känner mig lite skakig ochvet itne vad jag vill eller vad jag skall säga, hur jag skall göra. Det ger också atress att det är en till sak som i så fall måste utföras. Bestämt att jag inte skall ta något beslut innan mötet med Affektiva om en och en halv vecka, men stressen finns ändå där hela tiden, hur skall allt bli?