Ifrågasatt

Jag och min läkare på dövpsykiatrin klaffar inte sedan innan det har jag skrivit om. Eller ja, klaffar och klaffar, bara han inte försöker att hypnotisera mig så kan jag hantera honom utan större problem. Idag har jag varit på besök hos honom och det känns rätt tungt efter det. Är helt med på hur han tänker, det är inte det men vissa insikter kan ibland vara tuffa.

Diskussion fördes bland annat kring medicineringen, jag skall stå kvar på det jag har idag för det verkar som att det ändå fungerar och jag har haft den dosen jag har idag för kort tid för att kunna säga hur det funkar i långa loppet. Så det känns som ett klokt beslut, vill ju inte droga mig för mycket heller.

Sjukskrivningen gick ut i söndags. Den kommer att förlängas på 25 % till sista juni, inte heller något konstigt egentligen. Vi pratade en del om att jag så gärna vill, men måste bromsa mig själv. Förra veckan gjorde jag och psykologen upp en plan om hur en återgång skulle kunna se ut, men det  krävs att jag är på jobbet till kl 08,00 varje morgon för att få ihop 30 timmar i veckan och det känns för mig nästintill omöjligt idag.

Läkaren ifrågasätter även min aspergerdiagnos. Detta tycker jag är lite jobbigt. Det var precis samma sätt innan jag fick diagnosen, jag och psykiatrin hade otaliga diskussioner om huruvida jag är en aspergare eller inte. Jag är social jag smälter in ganska bra i många sammanhang, men det som ingen tycks förstå vid första anblicken är vilken energi som det krävs ifrån mig. Har förståelse och respekt för läkarens ifrågasättande men är ibland så svårt som patient att sitta och försvara en diagnos satt av det team där han jobbar. Är ju inte jag själv som sätter en diagnos utan det är de professionella. Skulle önska att han tog denna diskussion med psykologen som gett diagnosen istället för mig. Känner själv att det finns massa kriterier för asperger jag inte uppfyller, men det finns också flera kriterier där jag faktiskt gör det, och de "räckte" för att en diagnos skulle sättas. Att nu försvara detta och bli ifrågasatt känns konstigt. Först har jag kämpat med att acceptera den diagnos jag fått, sen skall jag behöva kämpa för att få behålla den i princip.

Jag ställde också frågan om särskilt högriskskydd med tanke på at tom jag kommer upp till 75 % och känner att jag helt enkelt inte orkar jobba hela dagen så blir det jobbigt att ta detta på flexen hela tiden, bara tanken leder till stress. Läkaren är dock tveksam till detta, han förstår problemet men vet inte om det går att styrka med mina diagnoser att jag skall ha rätt till det. Förstår hans tankegång men det leder ändå till stor stress för mig, att jag om jag inte orkar måste sjukskriva mig med karensdag vilket jag förlorar mycket pengar på, alternativt får jobba som en galning mellan varven för att få upp ett flexsaldo som jag kan använda. Ingen av lösningarna känns bra.

Känner att jag vill så mycket, jag vill verkligen jobba 75 %. huvudet skriker kör å ena sidan ,men å andra sidan finns inte orken eller energin. Känns som att köra runt i en bil där bensinlampan lyser och hotar om att det snart tar stopp.

Känner mig just nu mest ledsen, ledsen över att det skall vara så här, ledsen över att det inte finns några enkla lösningar, då menar jag inte medicin eller så utan bara få bort utmattningen, få energi och kunna jobba. Känns just nu lite tungt. Jag kommer igen, jag vet, men att det måste ta sån jävla tid.

Ne, nu har jag gnällt färdigt för denna gång =)