En fråga som jag ofta får både på jobbet av kollegor och privat. Frågan är för mig inte laddad i sig, är helt ok att fråga och jag svarar gärna. Det jobbiga blir främst när mina anhöriga börjar ifrågasätta.
Hade igår en telefonkonversation med en anhörig
- Va sjukskriven till januari, det var länge
- Mm, men för att jag skall få en chans att återhämta mig liksom.
- Skall du jobba heltid sen då har du tänkt?
- Ja 30 timmar i veckan har ju aktivitetsersättning på resten till september nästa år
- Till september, tror du verkligen inte att du orkar innan?
- Vet inte, kanske aldrig kommer klara heltid igen.
Att inte klara att jobba heltid är fortfarande ett väldigt känslig område för mig, jag vill, det gör jag verkligen, men det går inte. Att mötas av attityden att "du borde väl klara" eller "alla andra klarar" gör mig just nu mest ledsen.
Det förstår jag! Varför kan man inte bara få vara som man är?
SvaraRaderaOch att anhöriga ska vara de som har svårast att förstå, det kan ju göra en arg.
Kunskap är vad anhöriga till aspergare och världen i övrigt också, behöver. Kunskap om asperger alltså.
Precis kunskap om asperger och även kunskap om utbrändhet. Tror tyvärr att den lite äldre generationen har svårare att förstå hur en person kan bli utbränd. Så tror det är en kombination både bristande kunskap om asperger samt utbrändhet. Men kommentarerna kan såra ändå
SvaraRadera